Balladen om Marie - en biografi över Marie Kröyer av Tonni Arnold

Tonni Arnolds biografi handlar om Marie Triepcke, den unga kvinnan som gifte sig med den berömde Skagen-målaren Sören Kröyer och som sedan lämnade honom och deras dotter för den svenske kompositören Hugo Alfvén. Vi får följa henne från barndomen, genom två olyckliga äktenskap, stäkta konstnärsdrömmar, psykisk och fysisk ohälsa, fram till hennes död 1940.

Tonni Arnold skildrar verkligheten bakom klicheerna om det kröyerska äktenskapet, där Marie framstått som den vackra, egoistiska isjungfrun och Kröyer fått alla sympatier.
Så står det i baksidestexten till Balladen om Marie. Det är precis så äktenskapet framställs i filmen Hipp hipp hurra. Den där Kröyer spelas av Stellan Skarsgård och Marie av Pia Vieth.
Men det är på grund av en annan film jag läser den här biografien. I vintras gick filmen Balladen om Marie Kröyer på bio. Den baseras fritt på biografin med (nästan) samma namn. Jag blev mycket berör av den filmen och kände mig tvungen att läsa boken för att få veta mer.
Man ska alltid se filmen innan man läser boken. Har man redan läst boken när filmen visas ser man filmen  på egen risk.
Hade jag sett filmen Balladen om Marie Kröyer efter att jag läst boken hade jag avskytt filmen.

 

För det är ju det här med fritt baserad och att skildra verkligheten. När jag läser Arnolds biografi upptäcker jag hur många direkta faktafel filmen innehåller och det irriterar mig. För jag förstår inte varför. Visst begrier jag att man, när man dramatiserar verkliga människors liv måste fylla i, fabulera och lägga ord i munnen på dem ibland men varför man måste göra direkta fakta fel när man dessutom anger att man har en biografi i grunden, det förstår jag alltså inte. Jag nöjer mig med att ta upp ett par exempel:

Kröyers begravningen utgör en slags ram i filmen, vi både börjar och slutar där. I filmen står Marie längst fram medan kistan sänks ned i en vattenfylld grav. I verkligheten var Marie inte alls närvarande vid gravsättningen. Hon hade blivit avrådd från detta eftersom man trodde att detta skulle väcka allt för stor anstöt. Hon hade ju trots allt lämnat Kröyer för en annan man. Hon befann sig visserligen i Skagen vid tillfället men väntade på sitt hotellrum medan begravningen pågick.

   Ett annat exempel är Henny, den kvinna som Marie i filmen ber se efter Vibeke medan hon själv reser bort tillsammans med Hugo Alfvén. I filmen blir Henny själaglad eftersom hon alltid längtat efter ett barn, i verkligheten är Henny gift och fembarnsmor (!) samtidigt som hon har en kärleksaffär med Sören Kröyer.

 Det blir inte en bättre historia av att de här felen görs.
 

Tonni Arnolds biografi är inte en verklighetsbaserad roman, de är ju annars ganska vanliga just nu. Den är just en biografi, baserad på studier av brev och dagböcker, intervjuer. Den är skriven i en populärvetenskaplig ton och lyckas gripa tag och engagera trots att den låter sig begränsas av fakta. De inblandade kommer flitigt till tals även om hon inte lägger ord i munnen på dem utan använder deras egna i citat från dagböcker och brev. Ibland kan jag emellertid sakna fotnoter till från vilka brev och dagböcker det citeras.
 Arnold drar sig inte för att ha åsikter trots den vetenskapliga tonen. Alfvén får sig till exempel en rejäl känga. Möjligen rättmätigt.
    Vi får även utförliga personteckningar över både Sören Kröyer och Hugo Alfvén, det över huvud taget en fyllig biografi. Men det jag skulle vilja veta mer om är hur den åldrade Marie ser på sitt målande. Som ung, innan hon gifte sig med Kröyer och under de första åren som hans fru, tänker hon ju på sig själv som en männsika som ska leva för att måla. Under bröllopsresan målar de båda två, hon visserligen mindre än hon skulle önska. Under ett antal stormiga år med den allt mer sinnessjuke Kröyer ebbar drömmarna om det egna målandet ut. Flera år senare sitter hon efter sju sorger och åtta bedrövelser under en annan resa, i en solstol och tittar på när Hugo Alfven målar akvareller för att koppla av. Själv målar hon inte. Men vad tänker hon, hur känns det att sitta där och se honom? Kanske lämnade hon inga skrivelser efter sig om detta, kanske talade hon inte med någon om det, så veta säkert vad hon tänkte kan vi kanske inte. 
Men vi måste väl ändå undra.

Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.




Sanningen om Saltön och en del annat av Viveca Lärn

Länge låg den och väntade i högen med böcker jag köpte på bokrean i år. Nästan ändå tills det var dags för en ny bokrea låg den där till hälften bortglömd. Men så fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla ljudböckerna om Saltön igen och då kom jag plötsligt på att jag hade ju den här boken också.

Sanningen om Saltön är en samling kortare, självbiografiska texter där Viveca Lärn bland annat berättar att hon redan vid åtta års ålder bestämde sig för att skriva om människorna på en påhittad ö och deras förhållande till sommarens badgäster. Hon berättar också om hur det gick till när hon skrev vissa passager i böckerna och anekdoter från inspelningarna av tv-serien.
Men mest handlar det om hennes barndoms somrar i Bohuslän, om hennes mamma, pappa, syster, äldre släktingar och andra personer som hon stött på genom livet, varav några lånat sina karaktärsdrag till Saltöns innevånare.

Här finns också ett antal andra Historier Ur Verkliga Livet som Viveca Lärn samlat på sig. Att hon är genuint intresserad av verkliga människor och Historier Ur Verkliga Livet är lika uppenbart här som i hennes Saltö-böcker eller varför inte i Öster om Heden som jag nyligen också lyssnat på. Handlingen bärs alltid upp av ett kärleskfullt framställt persongalleri som rör sig i en gråzon mellan verklighet och fantasi. Det är en zon som jag tycker om i litteraturen; inte för mycket realism (det blir liksom verkligare på det sättet) men inte heller några gröna män från Mars som plötsligt landar på hustaken.
Jag tycker Viveca Lärns karaktärer liknar figurerna på Lennart Jirlows målningar; figurer vars historia jag alltid längtat efter att få höra, eller själv få skriva.

Mötley Crü The Dirt

När vi var i Norrköping härom helgen bestod min läsning av en blandning av dockskåpstidningen Doll's house magazine, som jag hade fått av P och av Mötley Crü The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband, som jag fått av hotellet. En trevlig service med en pocketbok på sängbordet, tyckte jag.

Jag visste ingenting om Mötley Crü innan jag började läsa boken. Naturligtvis visste jag att de fanns. Naturligtvis visste jag att Tommy Lee fanns och hade varit gift med Pamela Anderson. Men jag vitte inte att det var i Mötley Crü han var trummis och inte kunde jag vare sig höra någon av deras låtar i huvudet eller namnge någon av dem. Det är väl helt enkelt inte min typ av musik. Antar jag. Men jag är helt fast i historien.

Skiten om Mötley Crü är skriven av Neil Strauss i samverkan med bandmedlemmarna (Tommy Lee, Mick Mars, Vince Neil och Nikki Sixx) och det är en väldigt välskriven skit. Medlemmarna berättar var för sig och om varandra och Strauss lyckas bra med att få fram deras olika röster. Och deras olika versioner av samma händelser. Det är också väldigt välkomponerat, de olika historierna är snyggt sammaflätade och griper in i varandra.

Även personer runt bandet, deras managers och den vikarierande sångaren John Corabi får komma till tals. Det framstår som om deras managers har sämre självinsikt än ligisterna själva. Men det kanske bara är berättarteknik.

Hur som helst är det inga som helst problem med att ta sig igenom nästa 600 sidor om världens mest ökända rockband trots att man inte är ett fan.

                                                                                   

Eldar och is av Birgitta Stenberg

Först känns det som om det här är en roman om tre generationer kvinnor av samma slag som Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson  eller Slumpvandring av Majgull Axelsson, men sen visar det sig - inte helt oväntat - att det här är en roman av Birgitta Stenberg.

Till att börja med är det den stenbergska stilen. Birgitta Stenbergs stil liknar en slags kollageteknik, tycker jag. I Eldar och is används romanform, brev och novellform. Scenerna i det jag kallar "romandelen" upplever jag också som ett lapptäcke snarare än en röd tråd med klassisk dramatisk kurva. Tonen i "romandelen" är ömsom gestaltande ömsom resuméartad. Berättelsen är ett lapptäcke helt enkelt, men lapptäcken kan ju vara ganska vackra. Dessutom kan lapptäcken berätta en hel del om en släkts historia och Eldar och is är en berättelse om en släkts historia.

Precis som de ovan nämda romaneran handlar Eldar och is om tre generationer (Alma, Ingeborg och Birgitta) och visst handlar den om konsekvenserna av att bli med barn, som det handlar om i de övriga, bland annat. Men här föregås graviditeterna av en betydligt mer utlevd och avanserad kvinnlig sexualitet än i Marianne Fredrikssons och Majgull Axelssons böcker, som jag tydligen anser det nödvändigt att jämföra den med av någon anledning.

Det är inga klassiska "kvinnoliv" som skildras. Vilket gör det extra intressant eftersom Eldar och is är en självbiografisk roman, till skillnad från de andra två. Det är alltså riktiga "kvinnoliv" det handlar om. Den handlar om Birgittas mormor, mamma och Birgitta själv.
Eller hur det nu är. Ja, att det handlar om Birgitta är väl klart men hur de andra ska betitlas återstår väl att se. Romanen är ett resultat av de frågor och funderingar som Birgitta Stenberg haft kring sitt ursprung sedan 1962 när hon fick ett brev från en kvinna som utgav sig för att vara hennes syster. Sedan dess har hon undrat över vem som egentligen var hennes far.
Över 70 år gammal får hon också information som tyder på att den kvinna hon hela livet betraktat som sin mor i själva verket är hennes moster.

Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren

Har läst ett av mina bokrea-fynd, biografin Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren.

De blivande modernistkonstnärerna Sigrid Hjérten och Isaac Grünewald
möts på en fest hos gemensamma vänner 1909. Sigrid har gått ut Högre konstindustriella skolan och vill arbeta som textilkonstnär men Isaac, som varit i Paris, övertalar henne att åka dit och börja på Academie Matisse.
De kommer alltså båda att höra till de berömda Matisse-eleverna, tillsammans med bland andra  Nils von Dardel, och Einar Jolin, som kom att introducera modernismen i Sverige.

Wahlgrens biografi börjar i Sigrid & Isaacs första gemensamma utställning

i april 1913. Därefter går han tillbaka och gör en kortare genomgång av deras liv från deras respektive födslar och ungdomsår. Huvudelen av biografin handlar förstås om deras konstnärsliv i Stockholm och Paris och på resa i Europa, tillsammans och var för sig, eftersom de stora delar av sitt äktenskap levde skilda åt. Sigrid bodde i Paris, som hon älskade, där hon målade och väntade på att Isaac skulle komma och göra henne sällskap. Isaac var i Stockholm där han arbetade på att bli en av Sveriges mest berömda och välbetalda kontnärer, bland annat genom att formge och måla dekor till operan. För att beskriva det mycket kortfattat.

Det jag har läst tidigare om Sigrid och Isaac har mest handlat om hur Sigrid fick stå i skuggan av Isaac och om hennes sjukdom. Det behandlas naturligtvis här också men här får jag även läsa  mer om de motgångar som Isaac fick stå ut med, som också spillde över på Sigrid.
Isaacs problem är att han är jude. Till detta kommer att han är en framgångsrik, självmedveten och inte särskilt tystlåten jude.
Jag är väl naiv som blir chockad av den öppna rasismen. Det är decennierna innan Andra Världskriget som ju möjliggjordes av att det var de här stämningarna som rådde i Europa. Ändå känns det... absurt... att man kunde bilda något som hette Svenska antisemitiska föreninge, bara så där öppet, rakt ut. Och att man kunde få sådant tryckt i tidningarna, till och med de stora etablerade tidningarna, som det som skrevs om Isaac. Det har ju inte ens någon finess, är bara plumt och direkt larvigt som att kalla Isaac för Snabelinsky - med hänsyftning till hans "judiska" näsa, eller Abraham Grünewald!

Wahlgren lyckas få mig engegerad i både Isaac och Sigrids liv och det känns tomt när jag läst ut boken.
Båda fick så tragiska slut: Isaac omkom i en flygolycka och Sigrid dog i en misslyckad lobotomioperation. Det är extra tragiskt eftersom det bara några år senare dök upp psykofarmaka som kunde ha hjälpt henne. Visserligen fick hon upprättelse i sitt konstnärsskap när kritikerna började inse hennes storhet. Men då var hon redan sjuk och det känns på något sätt försent.
Det jag saknar i boken är bilder av de målningar som det talas om i boken. Naturligtvis vill jag genast se de där nya linjerna, motiven och vilka paralleller som kan göras mellan deras liv och förändringarna i deras konst. Och färgerna, förstås. Som det är nu blir det en ganska svartvit bok om några av Sveriges mest kända kolorister.

Dagarna med Kerstin

Åsa Mattssons samtalar med Kerstin Thorvall och Caroline Roosmark fotograferar.

Det är inte en bok som ägnar sig åt basfakta om Kerstin Thorvall, den förutsätter att man känner till en del händelser i hennes liv. Det är heller inte en bok som kommer med några nya, stora avslöjanden om Thorvall.

Det är samtalen, omständigheterna omkring dem och Mattssons reaktioner på vad som sägs som, tillsammans med Roosmarks foton, skapar en bild av personen Thorvall. Det är ingen förskönande bild.

Thorvall är precis lika självcentrerad som de stora manliga genierna, vilket vi som läst en del av hennes böcker redan räknat ut. De manliga genierna brukar ju ursäktas med att de är just genier medan Thorvall ständigt har varit ifrågasatt.

Inte för att jag tänker försvara henne, jag tror nog att Thorvall kunde gå folk på nerverna på gränsen till det uthärdliga.
Under en period ringer hon till Mattsson dagligen, ibland upp till tio gånger på samma dag, för att tala om hur dåligt hon mår och bli tröstad. Och det låter ju ganska jobbigt. Men det skulle inte vara mindre jobbigt om det vore Strindberg som ringde.

Jag upptäckte Thorvall i form av en raspig kassettboksinspelning av Det mest förbjudna, där Thorvall själv läser febrigt och så fort att hon inte själv hänger med ibland.Det som kittlade mig och som fick mig att fastna var inte sexet, som så många hakat upp sig på, det var att hon var så aggressiv mot sin mor. För trots att huvudpersonen i boken kallas Anna så ”vet” man ju ändå att det var Thorvall det handlade om. Eller?
"Allt jag skriver handlar om mig." Har Thorvall själv skrivit någonstans men i Dagarna med Kerstin är hon sur över att hon fått kritik för att hon bara skriver som det är och inte gestaltar, som hon tyckt att hon gjort.

Det som kittlar och irriterar med Thorvall, åtminstone hos mig, är detta att hon tillåter sig ta sån plats. Hon är också nästan lite för stor för den här boken...

Captive av Clara Rojas

Läser Clara Rojas Captive: 2,147 Days of Terror in the Colombian Jungle. Clara Rojas kidnappades ju av FARC-gerillan samtidigt som Ingrid Betancourt , vars bok Även tystnade har ett slut jag skrivit om här tidigare.

Det är intressant att ställa de olika versionerna mot varandra eftersom de skiljer sig en del.
Till att börja med själva upplägget: Betancourts bok är, i stort sett, en kronoligisk berättelse om hennes fångenskap. Hon återger scener och samtal på ett detaljerat sätt som gör att det är lätt att leva sig in i händelserna och "vara med". Rojas, vars bok är flera hundra sidor kortare än Betancourts, summerar snarare olika företeelser, som jungeln, gudstrons betydelse, ångesten och barnafödandet osv, i olika kapitel.
Mer intressant är kanske hur rena faktauppgifter skiljer sig, som till exempel hur många flyktförsök de försökte sig på tillsammans.
Och medan Betancourt beskriver sitt förhållande till Rojas innan kidnappningen som en ren jobbrelation, skriver Rojas att de varit vänner i flera år, träffats så gott som dagligen och besökt varandras föräldrar.
Rojas menar att Betancourts bok är full av lögner. Vad Betancourt anser om Rojas bok vet jag inte.

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Läser Ingrid Betancourts bok om sin tid i fångenskap hos FARC-gerillan i Colombias djungler. Har även läst lite "recensioner" av den i olika dagstidningar. Oftast är det snarare små resuméer över hennes politiska verksamhet, över själva fångenskapen och beskrivningar av FARC-gerillan än rescensioner av boken. En slags anmälan att "här kommer den här boken". I en av "recensionerna" påstås det att boken har "litterära kvalitéer" men i vad dessa litterära kvalitéer består går man inte närmare in på.
Hade det varit en skönlitterär bok hade de litterära kvalitéerna varit det man diskuterat, men nu är det inte det. Själva historien överskuggar formen, så att säga. Jag har inte läst tillräckligt med rescensioner av biografier för att kunna utala mig om huruvida man behandlar den här boken annorlunda än andra. Det är ju en ganska speciell historia.

Nu är det ju inte en bok som aspirerar på att vara litterär. Betancourt vill berätta sin historia, det är hennes historia jag vill ha när jag läser boken, jag förväntar mig inte "litterära kvalitéer", det hade bara varit en bonus.
Om något ändå ska sägas om det litterära så förstår jag mig inte riktigt på kompositionen alla gånger. Varför är det inledande kapitlet, som handlar om ett flyktförök som slutar på ett ganska dramatiskt sätt, det inledande kapitlet, till exempel? Däremot tyckte jag att det var snyggt när hon vid något tillfälle gick framåt till tiden efter befriandet och ställde den parallellt till tiden i fångenskapen. Men det har hon, än så länge, bara gjort några gånger.

Hur som helst, det är ju själva berättelsen jag vill ha. Och ju mer jag läser av Ingrid Betancourts historia, desto mer nyfiken blir jag på den bok som hennes assistent Clara Rojas skrivit. Clara som kidnappades samtidigt som Ingrid, blev befriad tidigare och som skaffade sig barn med gerillan. Jag har en känsla av att hennes berättelse är en helt annan än Ingrid Betancourts.