The Poisonwood bible av Barbara Kingsolver

Det är på Carrefour i Porto Pi i Palma som jag hittar den. Den står i hyllan för engelskspråkiga böcker och har ett tjockt, strukturerat pocketomslag i den där sepia-aktiga färgen som brukar få mig intresserad. (Jag är oerhört lättköpt ibland.) Det var något med baksidestexten också, även om jag alltid hävdar att jag inte läser baksidestexter eftersom de oftast förstör hela boken. Men där stod något om Afrika... Afrika och sepiafärg; en helt oemotståndlig combo. Den här boken skulle jag ha.
Sedan har boken stått i semesterbiblioteket i lägenheten i Palma och väntat på en tillräckligt lång semester för att jag ska kunna knäcka dryga 600 sidor på engelska. I juni i år kom den. Semestern, alltså.

Det spelade ingen roll att jag inte förstod alla orden. Tillsammans med den amerikanska missionärsfamiljen Price drogs jag oåterkalleligen in i den kongolesiska djungelns vildhet. Jag läste i sängen, jag läste på stranden, i kryssningshytten, i badrummet medan jag borstade tänderna, medan jag väntade på att P borstade tänderna innan vi skulle äta frukost. Jag läste kort sagt så fort jag fick en chans. Berättelsen trängde sig på på ett ofrånkomligt vis, precis som Afrika tränger sig på familjen Price.

Berättelsen inleds 1959 då pastor Nathan Price bestämmer att han och hans familj ska resa som missionärer till Kongo. Familjen håller på att packa alla de saker som de oundgängligen behöver för att överleva ett år i djungeln. Eftersom det finns viktbegränsningar för bagaget men inte för passagerare på flyget, bär de under hela den långa resan från USA till Kongo fler lager kläder och fullt med livsnödvändigheter, så som till exempel kakmix, instoppade i kläderna. Nästan ingenting av det de tagit med sig går att använda i Kongo. Det är från början uppenbart hur dåligt förberedda de är för vad som väntar dem.

Historien berättas av pastor Nathan Prices hustru och fyra döttrar. Det är intressant att höra deras olika röster. Orleana Price, hustrun, är lite frånvarande i sin ton, hon är allt för upptagen av sina skuldkänslor och sitt sökande av förlåtelse för att vara närvarande i nuet. När det gäller äldsta dottern Rachel som grämer sig över att hon inte får delta i det vanliga tonårslivet hemma i USA, riktigt hör man hur hon himlar med ögonen åt Kongo och dess folk, åt sina syskon och föräldrar. Den yngsta dottern, Ruth Mae, har femåringens perspektiv och fastnar för helt andra detaljer än de äldre syskonen. Genom att berätta om dem berättar hon omedvetet om något annat. Tvillingparet Ada och Leah är mellandöttrarna och varandras motsatser. Ada är stum och halt efter en hjärnskada vid födseln. Hon använder sin skada som en ursäkt att ställa sig vid sidan av allt som pågår omkring henne. Hon skapar sig också en form av eget språk, som ytterligare skiljer henne från de övriga, med ordlekar, anagram och baklängesmeningar. Adas friska tvillingsyster Leah utmärks istället av sin närvaro, sin förmåga att gå helhjärtat upp i någonting. Inledningsvis är hon hängiven fadern och hans troslära. När detta går över engagerar hon sig med samma intensitet i Kongos självständighetsprocess.

The Poisonwood bible är indelad i sex avdelningar. De fyra första delarna behandlar tiden då Belgien bestämmer sig för att ge Kongo sin självständighet, familjens tid som missanpassad missionärsfamilj i byn Kilanga. De två sista handlar om hur kvinnorna i familjen Price lämnar Kilanga efter en tragisk händelse och sedan får vi glimtvis följa dem ända fram till att de blivit medelålders. Samtliga avdelningar har samma namn som böcker i Bibeln eller Apokryferna. Den del som handlar om hur Prices lämnar Kilanga heter Exodus, samma som den bok i Bibeln som behandlar hur judarna lämnar Egypten, som ett exempel.

Bilden av pastor Price målas av hans familjs olika röster, själv får han inte komma till tals i boken, även om han i egenskap av pastor pratar ganska mycket i övrigt. Ganska snart får läsaren uppfattningen att något inte står riktigt rätt till med pastor Nathan Price. Till skillnad från övriga familjemedlemmar påverkas han nästan inte alls av Afrika. Han är hela tiden övertygad om att det är han som ska förändra Afrika inte Afrika som ska förändra honom. Det är en övertygelse som kommer att bli hans undergång.
   Pastor Price når ingen större framgång i sin ambition att rädda byn Kilanga åt Gud och till slut ser han sig nödd att anpassa sig så mycket att han blandar in ord från bybornas eget språk i sin predikan.
"Jesus is bengala!" ropar han därför. Bengala har flera betydelser beroende på uttalet. Det kan betyda den mest värdefulla men det kan också vara ordet för poison wood, ett trädslag vars sav förorsakar smärtsamma sår och om man eldar med det genererar en dödligt giftig rök. Pastor Price uttalar bengala som poison wood. Hans frälsningsförsök går fortsatt dåligt.

För övriga familjemedlemmar är de knappa två åren som missionärsfamilj i Kilanga livsavgörande. Afrika lämnar dem aldrig helt, även om vissa av dem lämnar Afrika. The Poisonwood bible kanske inte förändrade hela mitt liv men riktigt den samma som när jag först öppnade boken är jag inte när jag sista gången slår ihop den.

Legenda aurea

Jag håller på med julklappsboken Gyllene legender eller Legenda Aurea. Det är en översättning av de helgonlegender som sammanställdes av Jacob de Voragine som levde i slutet av 1200-talet.

Eftersom jag tycker om medeltida konst har jag länge tänkt att jag ska läsa på om alla helgon och martyrer, så att jag förstår varför just helgonen på den här målningen kokas i en gryta, till exempel.

Ofta tänker jag på detta efter att ha varit i Lübeck, där vi brukar fira nyår. Där de har nämligen alldeles förträfflig medeltidskonst och vackra altartavlor i St Annen museum.

Att plugga helgonlegender brukar faktiskt finnas med på min långa lista av nyårslöften varje år och det brukar också finnas med på den långa listan av ouppfyllda löften i slutet av året. Eller det skulle göra det om jag brydde mig om att göra en sådan lista.

Men nu har det alltså blivit av.

Legenda Aurea är sammanställd av människor som verkligen trodde på de här legenderna och som levde i en tid då de hade stor betydelse. Nutidens översättare har visserligen gjort sina kommentarer men har inte lagt sig i själva legenderna. De moderna vetenskaperna och källkritiken finns bara med i bakgrunden. Det tycker jag är bra. Jag vill komma in i den där världen och få ett grepp om hur man tänkte och fungerade.

Det är emellertid inte det lättaste. Till exempel står det ganska klart att när helgonen ska belägga något med förnufstskäl så betyder förnuft något helt annat för dem än vad det betyder för mig. Till exempel så anser jag att förnuft är åtminstone något så när släkt med logik.

Martyrernas längtan efter döden är också ganska svårsmält, även om den på sätt och vis är logisk . Om man tror att man ska få "sin lön i himlen" så är det kanske inte så konstigt att man längtar dit. Lönen blir väl dessutom större om man har dött för sin tro och inte på vanligt sätt. Tvillingarna Marcus och Marcellianus, till exempel, blir i sista stund frigivna när de står i begrepp att bli avrättade för sin tro men de kräver att bli dödade. De vill inte ge upp "martyrkransen".

I samma historia, som egentligen handlar om St. Sebastianus, får en nyfrälst man höra talas om en kvinna som till slut uppgivit andan efter långvarig tortyr för sin tros skull. Mannen blir mycket avundsjuk och utbrister:

"Kvinnorna kommer före oss till kransen. Varför är vi ännu i livet?"

Men han har tur, bara några dagar senare blir han själv stenad.

Det är trots allt en aning svårt att sätta sig in i det här förhållningssättet. Att Petrus jublade av fröjd när hans fru skickades till martyrdöden upplever jag mest som anstötligt och inte särskilt heligt, vilket legendförfattaren vill göra det till.

Det finns också flera sagoinslag i legenderna. I historien om St Göran finns det ju till och med en riktig drake! Ofta är berättelserna upphängda kring magiska tal som tre och sju. När de blivande helgonen ska bevisa något med förnuftsskäl är dessa oftast fem, men jag är lite osäker på om fem är ett magiskt tal.

Historien om St Kristoffer, som är den rent berättartekniskt bästa legenden av dem jag har läst, är mycket lik Bröderna Grimms sagor i sin uppbyggnad:

Kristoffer var en mycket storväxt man som bestämt sig för att tjäna den största av herrar. Han kommer till att börja med till en mycket hög furste (1) som är kristen. Varje gång fursten hör Djävulens namn gör han korsttecknet för att skydda sig. Kristoffer inser då att om fursten fruktar Djävulen så måste ju Djävulen vara en högre herre än fursten. Han ger sig således i väg för att tjäna Djävulen (2) istället. Efter en tid i Djävulens tjänst upptäcker han att Djävulen flyr så snart han ser ett kors. Djävulen fruktar Kristus, som alltså måste vara en högre herre.

Kristoffer konsulterar en eremit för att få reda på hur han ska komma i denne Kristus (3) tjänst.

Eremiten säger först åt honom att han måste fasta (1) men Kristoffer menar att det kommer han aldrig att klara. Finns det inget annat han kan göra? Eremiten föreslår då bön (2) men det vet Kristoffer inte vad det är. Till slut säger eremiten åt Kristoffer att bosätta sig vid en djup flod där han ska ägna sig åt att bära över förbipasserande till andra sidan (3). Detta förslag accepterar Kristoffer.

En dag när han befinner sig i sin koja vid floden hör han någon ropa på honom. När han kommer ut är det ingent där (1). Ytterligare en gång hör han någon ropa utan att det finns någon utanför kojan när han kommer ut (2). När han hör någon ropa för tredje gången finner han en ung pojke utanför kojan.

Kristoffer bär pojken över floden men pojken är så tung att han håller på att dränka Kristoffer. Väl över på andra sidan avslöjar pojken att han är Kristus, den herre Kristoffer nu tjänar. För att bevisa att han talar sanning ber han Kristoffer sätta ned den stav som han använt som stöd vid överbärandet i marken, den ska då genast slå ut i blom. Vilken den naturligtvis också gör.

En ganska snyggt berättad historia, tycker jag.

Sedan kan jag väl rekommendera att man tar ett eller ett par helgon i taget. Boken är indelad i fem avdelningar: Nya testamentet, Martyrtiden, 300-talet, Äldre medeltid och Hög medeltid. Efter att ha sträckläst de två första avdelningarna och avverkat 20 helgon har jag litet svårt att hålla isär alla halshuggningar och bålbränningar och vem som sa vad när han eller hon gav upp andan.

Jag är förvirrad så till den grad att jag på årets St Annen museum-tur håller en ingående förklaring av en altartavla helgad åt St Augustinus för mitt sällskap. Detta trots att jag omöjligt kan veta något alls om St Augustinus.

Han finns nämligen över huvd taget inte med i min bok.