När vi var i Norrköping härom helgen bestod min läsning av en blandning av dockskåpstidningen Doll's house magazine, som jag hade fått av P och av Mötley Crü The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband, som jag fått av hotellet. En trevlig service med en pocketbok på sängbordet, tyckte jag.
Jag visste ingenting om Mötley Crü innan jag började läsa boken. Naturligtvis visste jag att de fanns. Naturligtvis visste jag att Tommy Lee fanns och hade varit gift med Pamela Anderson. Men jag vitte inte att det var i Mötley Crü han var trummis och inte kunde jag vare sig höra någon av deras låtar i huvudet eller namnge någon av dem. Det är väl helt enkelt inte min typ av musik. Antar jag. Men jag är helt fast i historien.
Skiten om Mötley Crü är skriven av Neil Strauss i samverkan med bandmedlemmarna (Tommy Lee, Mick Mars, Vince Neil och Nikki Sixx) och det är en väldigt välskriven skit. Medlemmarna berättar var för sig och om varandra och Strauss lyckas bra med att få fram deras olika röster. Och deras olika versioner av samma händelser. Det är också väldigt välkomponerat, de olika historierna är snyggt sammaflätade och griper in i varandra.
Även personer runt bandet, deras managers och den vikarierande sångaren John Corabi får komma till tals. Det framstår som om deras managers har sämre självinsikt än ligisterna själva. Men det kanske bara är berättarteknik.
Hur som helst är det inga som helst problem med att ta sig igenom nästa 600 sidor om världens mest ökända rockband trots att man inte är ett fan.
Bra ide med en bok att läsa på hotellet. Jag gillar inte den här musiken så mycket. Känns mest som om man blir nervös av den här sortens musik men jag vet att min son gillar dom.
SvaraRadera