Champagneführern av Kåre Halldén

Var tvungen att varva martyrberättelserna med något mer jordnära och gav mig på P:s julklappsbok: Champagneführern av Kåre Halldén.

IT-konsult Harald Poppe befinner sig, till sin egen förvåning, på en vinresa i Champagne, trots att han egentligen inte kan någonting om vin. Under en rundtur i källaren på ett känt vinhus i Épernay blir han enda vittne till källarmästaren Anselme Guidots plågsamma död. Den lokala polisen bestämmer sig tidigt för att det rör sig om ett självmord men källarmästarens dotterdotter Isabelle är övertygad om att det är mord. Tillsammans med Harald bestämmer hon sig för att ta reda på vad som verkligen har hänt. Det visar sig att bakgrunden till händelserna i vinkällaren står att finna i skeenden under Andra Världskriget när Champagne var ockuperat av Tyskarna.

Jag tycker mig se flera paralleller med Dan Browns Da Vinci koden i Champagneführern. Anselme Guidot är en storhet på sitt område som källarmästare i det fina vinhuset, liksom Jacques Saunière är intendent, och alltså en storhet, på Louvren. Båda dör under spektakulära omständigheter i början av de båda böckerna. I båda böckerna är det deras dotterdöttrar som reder ut orsakerna till deras död, tillsammans med en lite tråkig, helylle man som inte alls passar in i actionrollen.

Förhållandet Silas och Läraren som finns i Da Vinci koden motsvaras i Champagneführerna av Mannen och Arbetsgivaren.

Språket påminner också om Dan Browns men honom har jag bara läst i översättning så det är väl inte en riktigt adekvat jämförelse.

Men Halldén har faktiskt en del egna vändningar också, så jag ska inte var oresonlig. Faktiskt ganska överraskande vändningar. Jag ska inte förstöra boken med att berätta vilka.

Champagneführern är skriven i genren Wine crime som Kåre Halldén har skapat. På hemsidan står det att han har skapat serien wine crime men än så länge består serien av en enda bok.

Jag tycker kanske att det känns en aning spekulativt. Som om författaren har resonerat att vin är inne och deckare är inne. Om man blandar dem och tillsätter inslag från Andra Världskriget, som många är intresserade av, borde det sälja.

Men i kategorin lättlästa deckare för söndagseftermiddagen med godispåsen på magen- en kategori jag ägnar mig mycket åt - är den helt okej.

Boktjuven av Markus Zusak

Markus Zusaks Boktjuven är tydligen en ungdomsbok enligt diverse för- och eftersättsblad, men jag vet inte jag. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte kan skilja på böcker för vuxna och böcker för ungdomar eftersom jag ofta går i barndom när det gäller mitt läsande och frossar i Ridsommar på Västanås och Ture Sventon. Kompositionen är intressant i en bok, med det menar jag i vilken ordning man berättar en historia, när man avslöjar vad, vem eller vilka som berättar den, vilket förhållande den som berättar har till det den berättar osv. Jag tycker nästan det är viktigare än själva språket. God komposition kan göra mig hög. Ofta tänker jag att författaren inte ska vara synlig i berättelsen. Det bryter fiktionen och fjärmar läsaren från berättelsen genom att hela tiden påpeka att den är en berättelse. Men om sanningen ska fram är jag oerhört förtjust i sådan böcker där författaren resonerar kring sitt komponerande. Det visar att han inser hur viktigt det är. Och eftersom jag är så intresserad av komposition tycker jag att det är intressant att höra hur författaren resonerar. Författaren i Boktjuven demonstrerar tydligt sin komposition, men så är det ju Döden som är författaren också... Det här att det är Döden som berättar tycker jag var lite larvigt först. Möjligen är det det här som gör att boken är en ungdomsbok? Men jag tycker att han klarar det ganska bra Zusak, det ger en ödesmättad stämning om än en naivt ödesmättad stämning. Om jag skulle ha ett poängsystem för varje bok som nämnts på den här bloggen skulle Boktjuven få fyra solar av fem (poängsystemet är alltså ett solsystem). Men jag tycker att det känns lite naivt med poängsystem också så jag vet inte om vi ska ha ett sådant.