Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag har slukat Bea Uusmas Augustpris-nominerade Expeditionen Min kärlekshistoria.  Jag delar nämligen Uusmas intresse för André-expeditionen, även om jag inte är lika besatt. Jag föredrar att läsa om Fraenkel, Strindberg och André och deras strapatser på isvidderna liggande i min säng, inlindad i en filt, framför att ge mig ut på isvidderna själv för att söka efter deras spår.

Men Bea Uusma är av ett annat virke. Hon har deltagit i ett flertal polarexpeditioner bara för att kunna stiga i land på Vitön, ön där Andrés expedition slutligen gick under. Det är en av de mest svårtillgängliga platserna i världen, på grund av den är inbäddad i drivis.

 

Boken handlar om Uusmas besatthet av André expeditionen, av att komma så nära den som möjligt, nästan in i den. Om alla underliga saker hon, till sin egen förundran, gör att komma nära. (Om detta och besatthet i allmänhet har jag skrivit om på bloggen Eldklotter.) Boken handlar också om hennes sökande efter svaret på vad de dog av där på Vitön. Det är ju en fråga som har stötts och blötts genom åren och här kommer Uusma med en del ny information och teorier. Vad det är får ni läsa själva.  Hon resonerar kring de olika tidigare teorierna om dödsorsaken, dömer ut några och bedömer andra som sannolika eller åtminstone möjliga, men något bestämt svar ger hon ändå inte. I början av boken lämnar hon en brasklapp där hon skriver att allt i den här boken har hänt på riktigt utom sidorna, 271 och 272. På de här sidorna återger hon de tre expeditionsmedlemmarnas sista timmar på Vitön. Det är fiktion, men en fiktion som grundar sig på Uusmas undersökningar.

 

Uusma varierar berättelsen om sitt eget sökande med berättelsen om expeditionen, hon ritar kartor och ställer upp tabeller och boken ger intrycket av en vacker klippbok, eller anteckningsbok, med korta texter i olika typsnitt beroende på vad de behandlar. Sidorna har också olika färger för de olika avsnitten. De sidor som avhandlar Uusmas egna expeditioner är blå och typsnittet är gammal skrivmaskinstext, till exempel. Obduktionsprotokoll -sidorna är röda. Sidorna där expeditionen gått i land på Vitön, de där sista dagarna när dagboksanteckningarna upphör är svarta.

 

Det är också en välskriven bok. Det finns inte ett ord för mycket i texten. Uusma är bra på att skapa en ödesmättat stämning genom att avsluta de korta styckena med en kort, laddad mening.  Det är ett språk som passar väl ihop med det landskap hon skildrar. Där finns inte heller utrymme för oväsentligheter, det är ett kargt landskap med is och köld och blåst, inte så mycket mer. Inbillar jag mig. Jag tänker som sagt inte åka dit och se efter.

Polardrömmars höga pris – Historiska äventyr i Arktis och Antarktis av Annagreta och Eric Dyring

Av samma skäl som andra människor ser på skräckfilm läser jag böcker om polarexpeditioner. Det har något av samma effekt att leva sig in i dessa fasansafulla färder i extrem kyla, i dessa oändliga vidriga, vita landskap, snöstormar och totalt mörker dygnet runt i månader i sträck, svält och skörbjugg. Att försöka leva sig in i att man inte kommer härifrån förrän om flera månader, eller år kanske. Om man över huvud taget kommer härifrån.  Att man inte kan säga: ”Nu skiter jag i det här och åker hem!”

    Till skillnad från de flesta skräckfilmer har polarexpeditionerna ägt rum i verkligheten.  Det har varit vidrigt, jävligt och otäckt i verkligheten och det ger ju ytterligare en dimension.  

Det är inte de moderna polaräventyrarnas färder jag läser om; de som har tillgång till mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Inte för att jag tror att de resorna är någon promenad i parken heller men det är helt enkelt inte samma sak som det var förr. 
   Det är inte som att bli avsatt på en plats i detta helveteslandskap, övervintra i blåsten och mörkret, ta sig över ett större område med oberäknelig is, för att bli upplockad av sitt fartyg igen på annan plats. Det är uppgjort att skeppet ska vänta till ett visst datum och det finns inga kontaktmöjligheter mellan expeditionen och skeppet, så det gäller att hinna fram i tid. Det gäller att hålla sig vid liv under tiden. Det gäller också att skeppet inte har sjunkit på vägen.  Har det gjort det är det bara att försöka överleva tills något tycker att det är dags att skicka ut en räddningsexpedition. Det går inte att ringa hem och begära hjälp.

Det kanske kan ifrågasättas detta att man använder sig av verkliga människors förfärliga öden som man använder sig av skräckfilm, till att vällustig vältra sig i fasor och låta sig skrämmas på ett tryggt och distanserat sätt. Varför behöver man sånt? (Eller är det kanske bara jag?)
    Och det är ju en smula kluvet detta att läsa om hur de här männen - för de är ju män - går under under fruktansvärda omständigheter,  men samtidigt har de ju valt själva. Det var ingen som tvinade dem, de har själva valt att ge sig ut i dessa vidriga klimat och de vet själva att förutsättningarna är ytterst osäkra. Vad är det för fel på dem?
   Inte kan man skylla på att det inte går att föreställa sig hur det ska bli förrän man är där, för flera av dem åkte tillbaka flera gånger. Som den irländske äventyraren Shackleton som inte kunna finna någon mening med livet när han var på hemmaplan. Trots att han hade varit med om alla möjliga umbärande i Antarktis och trots att hans hälsa är dålig ger han sig ut på en sista resa och dör där han hör hemma. I Antarktis ishav.

 I Polardrömmars höga pris går paret Dyring igenom ett antal historiska polarfärder i, i många fall gaska korta kapitel -som topparna av många isberg.  Från Pytheas, greken som för 2300 år sedan, enligt legenden gjorde den första resan mot Arktis och fram till Shackeltons sista resa i slutet av 1910-talet. I en sista del i boken redogör Eric Dyring för sin övervintring på Nordostlandet 1957-58, den har inte mycket gemensamt med övriga färder i boken.

Kapplöpningen till Sydpolen

En av de historiska färderna i Polardrömmars höga pris är Andrées ballongfärd mot Nordpolen 1897; en gräslig resa som fascinerat mig länge och som jag läst mycket om tidigare.

   I Polardrömmars höga pris hittar jag en annan polarresa som griper mig och som jag går och tuggar länge på efteråt.  Det är kapplöpningen till Sydpolen mellan Roald Amundsen från Norge och Robert Falcon Scott från England.

   Det var Amundsen som vann och åkte hem och vältrade sig i ära och berömmelse.
   Amundsen intresserar mig inte. Det är inte kapplöpningen jag bryr mig om.

 Scotts grupp drog själva sina slädar över isen eftersom deras idé att ta med sig ponnyer som dragdjur var ett misstag; ponnyerna gick genom isen. Amundsen hade hundar som drog.

Den 18 januari 1912 når Scotts expedition polen, bara för att mötas av den norska flaggan och ett meddelande från Amundsen som varit där en månad och fyra dagar tidigare.
Den 8 mars 1912 når Amundsens expedition Tasmanien och Amundsen kan telegrafera och låta världen veta att han har nått Sydpolen.
Den 8 mars 1912 är Scott och hans kamrater på väg tillbaka efter sitt ”misslyckade” besök på polen. De lider svårt av den rekordlåga kylan.  Maten börjar ta slut. De är uttröttade av att ha dragit slädarna. En av dem, Edgar Edvards, har redan dött av köld och utmattning.
Den 8 mars 1912, samma dag som Amundsen triumferar för världen, skriver Scott i sin dagbok:
”Gud hjälpe oss, jag är rädd att vi är riktigt illa ute.”
   Och det är de också.
   En vecka senare lämnar Lawrence Oates tältet och ger sig ut i snöstormen, han är sjuk, förvirrad och plågas av smärtorna i sina förfrusna fötter. Han blir borta en stund, säger han till sina kamrater.  Han går ut och förblir borta. De återfinner aldrig hans kropp.  
   Nu är de tre kvar: Scott, Bowers och Wilson. Den 29 mars är det över.
   Scott hinner skriva 12 avskedsbrev, till sin fru och sina nära vänner, expeditionens sponsorer (fast så hette det ju inte då), till Bowes mor och Wilsons fru. Utanpå sin dagbok skriver han: Till min änka.   Breven och boken lägger han i en tygväska som han håller under armen där han ligger i sovsäcken bredvid Bowers och Wilson.
   Där ligger de sedan ända till den 12 november när en räddningsexpedition finner dem.
Med i räddningsexpeditionen finns Aspley Cherry-Garrard: Bowers och Wilsons bäste vän. Han får en svår chock när han ser dem.
    Tidigare under expeditionen har Cherry-Garrard gjort en riktig vansinnesutfärd (Hela expeditionen är väl i och för sig att betrakta som en vansinnesfärd.) tillsammans med Bowers och Wilson.

 

 

Stående från vänster: Oates, Scott och Edvards
Sittande från vänster Bowers och Wilson

 
Scott har en bättre kamera än Amundsen när han fotograferar sin grupp vid Sydpolen och det går att se ansiktena relativt tydligt. De där köldbrända ansiktena. Jag stirrar på dem där de står och sitter i snön:  
Oates som några månader senare ska irra ut ur tältet sjuk och förvirrad och bli borta i stormen.
Scott själv, den som blir den sista att dö. Hur känns det att ligga ensam i ett tält ute i ingenstans och höra snöstormen ryta utanför, med sina döda kamrater bredvid sig och veta att man snart själv ska dö.
Edgars som ska bli den förste att dö.
Bowers om vilken Scott sagt att han var den starkaste man som någonsin gett sig av på en polarfärd.  Wilson konstnären, biologen, expeditionens vetenskaplige chef, den galne ornitologen som tidigare under expeditionen gått 21 mil i  - 50 C⁰, storm och kolmörker för att få tag i kejsarpingvinens ägg.
   På bilden har de nått sitt mål med expeditionen. De har kommit fram till Sydpolen men de är inte de första där och inte ser de särskilt glada och nöjda ut på bilden. De är bittra och besvikna, frusna, hungriga och utmattade.
   Snart är de också döda allihop.

Vem behöver skräckfilmer när man kan titta på den här bilden och känna till historien bakom den och veta vad de har framför sig. När man kan fundera på vad som rör sig i deras huvuden just denna ögonblickssekund som fastnat på plåten, eller vad deras anhöriga hemma tänkte i just den här sekunden.

Legenda aurea

Jag håller på med julklappsboken Gyllene legender eller Legenda Aurea. Det är en översättning av de helgonlegender som sammanställdes av Jacob de Voragine som levde i slutet av 1200-talet.

Eftersom jag tycker om medeltida konst har jag länge tänkt att jag ska läsa på om alla helgon och martyrer, så att jag förstår varför just helgonen på den här målningen kokas i en gryta, till exempel.

Ofta tänker jag på detta efter att ha varit i Lübeck, där vi brukar fira nyår. Där de har nämligen alldeles förträfflig medeltidskonst och vackra altartavlor i St Annen museum.

Att plugga helgonlegender brukar faktiskt finnas med på min långa lista av nyårslöften varje år och det brukar också finnas med på den långa listan av ouppfyllda löften i slutet av året. Eller det skulle göra det om jag brydde mig om att göra en sådan lista.

Men nu har det alltså blivit av.

Legenda Aurea är sammanställd av människor som verkligen trodde på de här legenderna och som levde i en tid då de hade stor betydelse. Nutidens översättare har visserligen gjort sina kommentarer men har inte lagt sig i själva legenderna. De moderna vetenskaperna och källkritiken finns bara med i bakgrunden. Det tycker jag är bra. Jag vill komma in i den där världen och få ett grepp om hur man tänkte och fungerade.

Det är emellertid inte det lättaste. Till exempel står det ganska klart att när helgonen ska belägga något med förnufstskäl så betyder förnuft något helt annat för dem än vad det betyder för mig. Till exempel så anser jag att förnuft är åtminstone något så när släkt med logik.

Martyrernas längtan efter döden är också ganska svårsmält, även om den på sätt och vis är logisk . Om man tror att man ska få "sin lön i himlen" så är det kanske inte så konstigt att man längtar dit. Lönen blir väl dessutom större om man har dött för sin tro och inte på vanligt sätt. Tvillingarna Marcus och Marcellianus, till exempel, blir i sista stund frigivna när de står i begrepp att bli avrättade för sin tro men de kräver att bli dödade. De vill inte ge upp "martyrkransen".

I samma historia, som egentligen handlar om St. Sebastianus, får en nyfrälst man höra talas om en kvinna som till slut uppgivit andan efter långvarig tortyr för sin tros skull. Mannen blir mycket avundsjuk och utbrister:

"Kvinnorna kommer före oss till kransen. Varför är vi ännu i livet?"

Men han har tur, bara några dagar senare blir han själv stenad.

Det är trots allt en aning svårt att sätta sig in i det här förhållningssättet. Att Petrus jublade av fröjd när hans fru skickades till martyrdöden upplever jag mest som anstötligt och inte särskilt heligt, vilket legendförfattaren vill göra det till.

Det finns också flera sagoinslag i legenderna. I historien om St Göran finns det ju till och med en riktig drake! Ofta är berättelserna upphängda kring magiska tal som tre och sju. När de blivande helgonen ska bevisa något med förnuftsskäl är dessa oftast fem, men jag är lite osäker på om fem är ett magiskt tal.

Historien om St Kristoffer, som är den rent berättartekniskt bästa legenden av dem jag har läst, är mycket lik Bröderna Grimms sagor i sin uppbyggnad:

Kristoffer var en mycket storväxt man som bestämt sig för att tjäna den största av herrar. Han kommer till att börja med till en mycket hög furste (1) som är kristen. Varje gång fursten hör Djävulens namn gör han korsttecknet för att skydda sig. Kristoffer inser då att om fursten fruktar Djävulen så måste ju Djävulen vara en högre herre än fursten. Han ger sig således i väg för att tjäna Djävulen (2) istället. Efter en tid i Djävulens tjänst upptäcker han att Djävulen flyr så snart han ser ett kors. Djävulen fruktar Kristus, som alltså måste vara en högre herre.

Kristoffer konsulterar en eremit för att få reda på hur han ska komma i denne Kristus (3) tjänst.

Eremiten säger först åt honom att han måste fasta (1) men Kristoffer menar att det kommer han aldrig att klara. Finns det inget annat han kan göra? Eremiten föreslår då bön (2) men det vet Kristoffer inte vad det är. Till slut säger eremiten åt Kristoffer att bosätta sig vid en djup flod där han ska ägna sig åt att bära över förbipasserande till andra sidan (3). Detta förslag accepterar Kristoffer.

En dag när han befinner sig i sin koja vid floden hör han någon ropa på honom. När han kommer ut är det ingent där (1). Ytterligare en gång hör han någon ropa utan att det finns någon utanför kojan när han kommer ut (2). När han hör någon ropa för tredje gången finner han en ung pojke utanför kojan.

Kristoffer bär pojken över floden men pojken är så tung att han håller på att dränka Kristoffer. Väl över på andra sidan avslöjar pojken att han är Kristus, den herre Kristoffer nu tjänar. För att bevisa att han talar sanning ber han Kristoffer sätta ned den stav som han använt som stöd vid överbärandet i marken, den ska då genast slå ut i blom. Vilken den naturligtvis också gör.

En ganska snyggt berättad historia, tycker jag.

Sedan kan jag väl rekommendera att man tar ett eller ett par helgon i taget. Boken är indelad i fem avdelningar: Nya testamentet, Martyrtiden, 300-talet, Äldre medeltid och Hög medeltid. Efter att ha sträckläst de två första avdelningarna och avverkat 20 helgon har jag litet svårt att hålla isär alla halshuggningar och bålbränningar och vem som sa vad när han eller hon gav upp andan.

Jag är förvirrad så till den grad att jag på årets St Annen museum-tur håller en ingående förklaring av en altartavla helgad åt St Augustinus för mitt sällskap. Detta trots att jag omöjligt kan veta något alls om St Augustinus.

Han finns nämligen över huvd taget inte med i min bok.

Fantasins grammatik av Gianni Rodari

Har läst de fem första kapitlen i Fantasins grammatik av Gianni Rodari och står inför ett beslut.
Jag känner ett oerhört motstånd.
Frågan är om det är ett sådant slags motstånd som man ska kämpa emot för att komma stärkt ut på den andra sidan eller om det är ett sådant motstånd man ska lyssna till för att det är själens intuitiva sätt att säga att detta är helt fel.
Det är en fråga om lättja eller förnuft, alltså.
Jag tror att det är förnuft. Jag tror att detta är helt fel.
Jag tror att Fantasins grammatik kan vara en ypperlig bok om man utbildar sig till förskollärare och ska stimulera barns fantasi. Men det ska inte jag.
Så jag slutar att läsa Gianni Rodari.
Och går därmed miste om det guldkorn av klokskap som kanske finns i bokens elfte kapitlet.