Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.