Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren

Har läst ett av mina bokrea-fynd, biografin Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren.

De blivande modernistkonstnärerna Sigrid Hjérten och Isaac Grünewald
möts på en fest hos gemensamma vänner 1909. Sigrid har gått ut Högre konstindustriella skolan och vill arbeta som textilkonstnär men Isaac, som varit i Paris, övertalar henne att åka dit och börja på Academie Matisse.
De kommer alltså båda att höra till de berömda Matisse-eleverna, tillsammans med bland andra  Nils von Dardel, och Einar Jolin, som kom att introducera modernismen i Sverige.

Wahlgrens biografi börjar i Sigrid & Isaacs första gemensamma utställning

i april 1913. Därefter går han tillbaka och gör en kortare genomgång av deras liv från deras respektive födslar och ungdomsår. Huvudelen av biografin handlar förstås om deras konstnärsliv i Stockholm och Paris och på resa i Europa, tillsammans och var för sig, eftersom de stora delar av sitt äktenskap levde skilda åt. Sigrid bodde i Paris, som hon älskade, där hon målade och väntade på att Isaac skulle komma och göra henne sällskap. Isaac var i Stockholm där han arbetade på att bli en av Sveriges mest berömda och välbetalda kontnärer, bland annat genom att formge och måla dekor till operan. För att beskriva det mycket kortfattat.

Det jag har läst tidigare om Sigrid och Isaac har mest handlat om hur Sigrid fick stå i skuggan av Isaac och om hennes sjukdom. Det behandlas naturligtvis här också men här får jag även läsa  mer om de motgångar som Isaac fick stå ut med, som också spillde över på Sigrid.
Isaacs problem är att han är jude. Till detta kommer att han är en framgångsrik, självmedveten och inte särskilt tystlåten jude.
Jag är väl naiv som blir chockad av den öppna rasismen. Det är decennierna innan Andra Världskriget som ju möjliggjordes av att det var de här stämningarna som rådde i Europa. Ändå känns det... absurt... att man kunde bilda något som hette Svenska antisemitiska föreninge, bara så där öppet, rakt ut. Och att man kunde få sådant tryckt i tidningarna, till och med de stora etablerade tidningarna, som det som skrevs om Isaac. Det har ju inte ens någon finess, är bara plumt och direkt larvigt som att kalla Isaac för Snabelinsky - med hänsyftning till hans "judiska" näsa, eller Abraham Grünewald!

Wahlgren lyckas få mig engegerad i både Isaac och Sigrids liv och det känns tomt när jag läst ut boken.
Båda fick så tragiska slut: Isaac omkom i en flygolycka och Sigrid dog i en misslyckad lobotomioperation. Det är extra tragiskt eftersom det bara några år senare dök upp psykofarmaka som kunde ha hjälpt henne. Visserligen fick hon upprättelse i sitt konstnärsskap när kritikerna började inse hennes storhet. Men då var hon redan sjuk och det känns på något sätt försent.
Det jag saknar i boken är bilder av de målningar som det talas om i boken. Naturligtvis vill jag genast se de där nya linjerna, motiven och vilka paralleller som kan göras mellan deras liv och förändringarna i deras konst. Och färgerna, förstås. Som det är nu blir det en ganska svartvit bok om några av Sveriges mest kända kolorister.