... och lyssnar på diverse ljudböcker

... och är lite grinig.

 Den första ljudboken är en sådan där som det går tretton på dussinet. En sådan där deckare ni vet som handlar om avancerad pedofili, servievåldtäkter eller invecklade kulturkrocksmord. En sådan där som får mig att tänka att varför en till.
Sen är det där med medelålders mäns persontekning av medelålders män som ska vara hjälten och huvudpersonen; snobbig klädstil, röker och dricker dyrt, lyssnar på jazz och ibland när det ringer på mobilen så är det "en av hans kvinnor" som ringer, som gör mig...mycket trött.

Den andra läste jag i pappersform vid poolen på Rhodos förra sommaren och kände mig då lite kluven. Någonstans mitt i boken drog författaren liksom ur proppen ur berättelsen. På första sidan, i det första kompendiet på A-kursen i litteraturvetenskap stod det att en författare absolut inte får bryta den fiktiva trovärdigheten, att det finns vissa koder som gör att en fiktiv berättelse känns trovärdig, även om det är en scifi-berättelse med rymdskepp i bananform. En författare bör hålla sig inom den fiktiva världens trovärdighetssvär och inte bryta sönder den.
   Men den här författaren gör just det, och plötsligt, mitt i, finns inte den där världen som man byggt upp en relation till och då går luften liksom ur mig som läsare. Men den här gången, när jag var beredd på vad som skulle hända tyckte jag mest att det var ett ganska intressant litterärt experiment om litteratur. Här är jag inte lika grinig, med andra ord, men det gick fort över.

Den tredje är den andra delen i en serie om 1900-talets historia.. Den första delen inleddes med ett pompöst förord av författaren som fick mig att gå i baklås direkt. Det där förordet hittar jag inte i pappersversionen av boken, åtminstone inte i den som jag har bläddrat i.
Men med eller utan förord så är den här, den andra i serien, inte en särskilt bra bok. Det är ju ett intressant projekt men jag tycker att det finns en del övrig att önska när det gäller gestaltningen,  författaren är allt för föreläsande i tonen och karaktärerna är väl stereotypiserade. Det bästa med den här boken är Tomas Bolmes röst.

Det var ord och inga visor det men det finns ju andra böcker ett lyssna på istället.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

Eller lyssnar. Håkan Nessers böcker avnjuter man med fördel som ljudbok. Särkskilt om det är han själv som läser, vilket det oftast är. Han har en jämn och …ja, torrhumoristisk ton som ger berättelsen den där särskilda nesserska laddningen som jag tycker om.

 

Styckerskan från Lilla Burma är den femte och, enligt ryktet, sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge.

Bokens titelroll spelas av Ellen Bjarnebo som suttit 11 år på Hinseberg efter att ha slagit ihjäl sin man, styckat honom och gömt delarna i skogen utanför Lilla Burma, gården utanför Kymlinge där de bott tillsammans med sin tolvårige son. Efter att hon lämnat fängelset återvänder hon till Kymlinge och flyttar sedermera ihop med en udda man vid namn Morinder.  Några år senare är Morinder plötsligt försvunnen och Ellen blir återigen föremål för polisens förhör men vart Morinder tagit vägen, eller om Ellen har något med hans försvinnande att göra kommer de aldrig fram till.

Nu är det fem år senare och Gunnar Barbarotti har blivit satt att ”reda ut några lösa trådar” i fallet Morinder. Kommissarie Assunander har gett honom det här uppdraget som ett slags arbetsträning eftersom Barbarotti försöker komma tillbaka efter en personlig tragedi.  Eller har Assunander, som precis står i begrepp att gå i pension, ett eget intresse av historien klaras ut innan han lämnar sin post?

 Barbarottis arbetsträningsfall, huvudfallet i boken, handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnornas hämnd.

Jag har alltid tyckt att Nessers kvinnoskildringar är en aning enkelspåriga, Eva Backman, Gunnar Barbarottis kollega är nog den som varit mest sammansatt.  Men när jag tänker på det så är jag inte säker på att hans män är särskilt mångfasetterade heller.  Egentligen.  I böckerna om Van Veeteren hade jag länge svårt att skilja dem åt.

Det är inte personteckningarna, utan själva berättelserna som är Nessers starka sida, även om han kan hitta på en del roliga ”figurer”. Berättelserna är välkomponerade och tar ofta oanade vändningar. Dessutom kryddar han det hela med underfundiga, till synes ovidkommande, bihistorierier.  I Styckerskan från Lilla Burma har till exempel Axel Wallman, Gunnar Barbarottis ljusskygge studiekamrat lämnat eremitlivet och reser runt i världen som litteräragent åt Hiters barnbarn.

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.

Brobyggarna av Jan Guillou

Då har jag till slut lyssnat igenom Brobyggarna. Den första boken i Jan Guillous nya romanserie om 1900-talets historia. Europas 1900-tal.
Det ska väl sägas att jag var skeptisk redan från början; jag och herr Guillou har aldrig riktigt kommit överens. Det blev inte bättre efter det ganska pompösa förordet. Väl inne i själva berättelsen gjorde jag två ganska långa uppehåll i lyssningen eftersom det helt enkelt blev lite för mycket krig och jakt och mandom, mod och morske män.
Att det visserligen finns en framgångsrik kvinna med i berättelsen känns mest som en parantes.
Ledsen Guillou, men du övertygade mig inte den här gången heller.

Moderspassion av Majgull Axelsson

...eller lyssnar snarare på Majgull Axelssons nya bok.

Och njuter, som vanligt. Majgull Axelsson är en av de där författarna jag litar på, som jag vet att jag kommer att sträckläsa, eller sträcklyssna på oavsett vad det handlar om. Har kommit över att det inte är Gunnel Fred eller Gunilla Rör som läser den här gången. Katarina Ewerlöf är ju också bra och när det gäller Majgull Axelsson så spelar det inte roll vem som läser hennes storhet lyser igenom oavsett.

Det är hur hon behandlar tiden som gör mig alldeles knottrig av njutning. Det är så snyggt!
Hur karaktärernas då och nu samexisterar, så där som det gör i verkligheten. Det hoppar fram och tillbaka i tiden i de olika karaktärernas liv och så plötsligt, som i ett stormens öga, ser man dem alla i ett och samma ögonblick på sina olika positioner: Minna i sin sjukhussäng, Tyrone kurande utanför sitt eget hus, Marguerite som sover med händerna mellan knäna och Ritva och Anette som jag har glömt vad de gjorde just i det här ögonblicket då allting stannade upp och blev här och nu i ett typiskt Majgullskt grepp.
Och det är så snyggt!

Hur hon tar sig tid att beskriva ett ögonblick, en detalj; en vändning på gatan, en vickning på höften och därmed låta den få en livsavgörande betydelse. Hur hon tittar på världen, på sin romanvärld med de där ögonen som jag önskar att jag kunde titta på världen med hela tiden, fascineras över hur kvinnan i busskuren för cigaretten till munnen, hur en tonårskille på biblioteket biter på naglarna osv.
Det är så snyggt!

Och hur hon tar sig tid att berätta en, till synes, helt ovidkommande historia som aldrig har inträffat men som någon av karaktärerna föreställer sig ha inträffat.
Snyggt, snyggt, snyggt!

Utvandrar-serien

Soldansaren lyssnar är kanske mer korrekt för det är inspelningen jag "läser". För vilken gång i ordningen vet jag itne. Hur som helst: Mobergs utvandrar-serie är bland det bästa som någonsin skrivits på svenska. (Och har ni inte läst den och vet ni inte hur det går ska ni inte fortsätta att läsa här.)

Har nu kommit in i det "sämre" skedet av serien. Robert har dött.
Sedan jag läste serien första gången har jag sympatiserat med och hejat på Robert. Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom så bra. Ok, som han säger själv mot slutet så är han till "sin skapnad" en orolig själ men han är också så fången i sin tid. En tid där man var fången i sin sociala ställning på ett sätt som man inte är nu för tiden. Hade han levat nu hade det funnits så många fler möjligheter för en sådan som Robert. Nu är det inte nödvändigt att vara en jordnära Karl-Oskar för att ta sig fram.
Fast kanske har jag fel. Kanske har Karl-Oskar mer av förmågan att anpassa sig till tillvarons vilkor och växlingar och skulle därför ha klarat sig bättre nu än Robert i alla fall. Bara för att han är en sådan som klarar sig.

Hur som helst har Roberts öde alltid berört mig illa och jag har till och med roat mig med att fantisera ihop ett annat slut åt honom många gånger. Ett slut där han inte alls blir sjuk och dör så ung. Ett slut där han inte alls blir lurad att sin vidriga landsman Fred utan har med sig riktiga pengar hem till Karl-Oskar och Kristina och äntligen får visa sin bror att han duger något till. Ett slut där han får det där jobbet som tryckerilärling. Jag har till och med fantiserat ihop en rödhårig irländsk fru åt honom.
Varje gång jag läser serien hoppas jag att det ska gå på det sättet för honom men varje gång blir han ändå liggande där i skogen, vid bäcken.
Det är lika plågsamt varje gång.

Italienska skor av Henning Mankell

Jag har aldrig fastnat för Henning Mankells deckare.
Dels därför att det går tolv deckare på dussinet (naturligtvis). Dels för att jag är så petig att jag hakar upp mig på sådana saker som att han skriver "Kurt Wallander" HELA tiden aldrig "Kurt" eller "Wallander" eller ens "han". Dels för att jag bara har lyssnat på Mankells deckare på ljudböcker inlästa av Stefan Sauk som läst med en konstant laddning i rösten som gör att jag hela tiden förväntat mig att något fruktansvärt skulle hända i nästa mening. När Sauk till exempel berättade att "Kurt Wallander" satte på tv:n var jag övertygad om att den skulle flyga i luften. Det medförde att jag var helt slut när jag lyssnat klart på en bok.
Kanske säger det här mer om mig än om både Mankell och Sauk.
Förmodligen gör det det.

Hur som helst blev jag mycket glatt överraskad av Italienska skor som jag har i mina nya mp3-lurar. Det är en av dessa sällsynta riktigt bra och välskrivna Berättelser som jag önskar att det skrevs mer av. Som jag önskar att jag skrev mer av.
Karaktärer med stort K, till det yttre så kallade vanliga människor som ändå får en att inse att det, som karaktären Louise i boken säger, inte finns några normala människor. Karaktärer som är snyggt Komponerade kring varandra.
Och det är den briljante Philip Sandén som läser.