Dagarna med Kerstin

Åsa Mattssons samtalar med Kerstin Thorvall och Caroline Roosmark fotograferar.

Det är inte en bok som ägnar sig åt basfakta om Kerstin Thorvall, den förutsätter att man känner till en del händelser i hennes liv. Det är heller inte en bok som kommer med några nya, stora avslöjanden om Thorvall.

Det är samtalen, omständigheterna omkring dem och Mattssons reaktioner på vad som sägs som, tillsammans med Roosmarks foton, skapar en bild av personen Thorvall. Det är ingen förskönande bild.

Thorvall är precis lika självcentrerad som de stora manliga genierna, vilket vi som läst en del av hennes böcker redan räknat ut. De manliga genierna brukar ju ursäktas med att de är just genier medan Thorvall ständigt har varit ifrågasatt.

Inte för att jag tänker försvara henne, jag tror nog att Thorvall kunde gå folk på nerverna på gränsen till det uthärdliga.
Under en period ringer hon till Mattsson dagligen, ibland upp till tio gånger på samma dag, för att tala om hur dåligt hon mår och bli tröstad. Och det låter ju ganska jobbigt. Men det skulle inte vara mindre jobbigt om det vore Strindberg som ringde.

Jag upptäckte Thorvall i form av en raspig kassettboksinspelning av Det mest förbjudna, där Thorvall själv läser febrigt och så fort att hon inte själv hänger med ibland.Det som kittlade mig och som fick mig att fastna var inte sexet, som så många hakat upp sig på, det var att hon var så aggressiv mot sin mor. För trots att huvudpersonen i boken kallas Anna så ”vet” man ju ändå att det var Thorvall det handlade om. Eller?
"Allt jag skriver handlar om mig." Har Thorvall själv skrivit någonstans men i Dagarna med Kerstin är hon sur över att hon fått kritik för att hon bara skriver som det är och inte gestaltar, som hon tyckt att hon gjort.

Det som kittlar och irriterar med Thorvall, åtminstone hos mig, är detta att hon tillåter sig ta sån plats. Hon är också nästan lite för stor för den här boken...