...Lotta-böckerna.

 Jag samlar på böcker. Inte urskiljningslös och inte några förstaupplagor och sådant där tjafs. De böcker jag samlar på hör alla hemma i mysläsningsgenren. Sådana böcker återfinns oftast på antikvariat eftersom de inte längre förs i den ordinarie handeln och det är trevligt att gå mellan dammiga bokhyllor och leta fynd. Dåliga deckare var liksom bättre förr.
Bo Baldesson-samlingen är för övrigt komplett men det saknas två böcker i Maria Lang-samlingen.

Under årets bokrea kunde  jag lägga ytterligare tre volymer till samlingen av Merri Viks Lotta-böcker. Men där saknas det 26 stycken innan jag är uppe i det fulltaliga antalet 47. Det var antikvariatet Lexica i Örebro som hade rea.

Jag älskar Lotta-böckerna och det verkar inte som om jag är ensam. Det finns till exempel ett Ester Ringnér-Lundgren sällskap (Ester Ringnér-Lundgren är kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik) för veritabla Lotta-nördar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är. Det händer ju inte särskilt mycket i böckerna, samtidigt som det händer hur mycket som helst. I Rena karusellen, Lotta! hinner Lotta till exempel att krossa åtminstone tre keramikkrus, ramla ned i en kolkällare, slå ned en rånare som sedan visar sig inte vara någon rånare, få en filmroll, bli inlåst på ett museum, åka åt fel håll med tåget, vara kafébiträde, gå på femtioårskalas samt överfalla en inbrottstjuv som visar sig inte vara någon inbrottstjuv. Och allt detta på bara ett par dagar.


En Lotta-bok är inte uppbyggd på det klassiska sättet med början, mitt och slut. Här följer ett antal episoder på rad som i Rena karusellen, Lotta! här ovan, och  plötsligt är boken slut. Så gott som alltid lämnar vi emellertid Lotta i en positiv stämning, grälar hon med Paul i början av boken så vet man att de kommer att vara sams igen senast på den sista sidan. Som i Vilken tur, Lotta! till exempel, där Lottas hjärta är krossat i början av boken eftersom pojkvännen Paul sagt att hon ser ut som en påskkyckling i sin gula blus och gröna kjol.
   En bok utspelar sig inte över något större tidsspann. Ett sommarlov kan sträcka sig över fyra-fem böcker, så där evighets långt som det kunde vara på den tiden jag själv hade sommarlov och låg på en filt under trädet med de rosa blommorna och läste Lotta-böcker.

På 80-talet när jag gick i låg- och mellanstadiet pågick en diskussion i Hem & skola föreningen om det skadliga med Wahlströms-böckerna, samtliga Wahströms-böcker. Jag vet inte exakt vad som var så farligt med böckerna från just detta förlag. Kanske hade det att göra med de stereotypiserande könsrollerna och att förlaget så tydligt gjorde skillnad på flickböcker och pojkböcker.
    Men jag kan inte tycka att Lotta är en allt för dålig förebild för unga flickor. Hon är ju inget mesigt mähä utan en handlingskraftig flicka som inte drar sig för att hugga i eller är rädd för att bli smutsig under naglarna. Hon intresserar sig inte överdrivet mycket för sitt utseende, äter choklad och kakor utan att över huvud taget reflektera över vikten. Visserligen är hon medveten om att den gula blusen och den gröna kjolen inte passade så bra ihop men hon hade inget annat rent och hon ansåg att det var viktigare att gå ut på promenad med Paul än att ställa sig och tvätta. Hon tycker ilsket att han också borde tycka att det var viktigare att umgås med hennes person än att var klädd som en modemanekäng. Visst drömmer hon om att gifta sig med Paul men hon planerar inte att bli någon uppassande hemmafru. Både hon och väninnan Giggi har planer på att göra karriärer som journalist respektive läkare.

Kanske var det något annat som var skadligt. Böckerna är ju för glada och trevliga för att räknas som riktigt god litteratur. Kanske var det detta att de ändå är så beroendeframkallande som var farligt.
Det är behagligt, kanske rent av hälsosamt att regrediera några år och göra små besök i Lottas trygga, ombonade värld med lagom intriger och olyckor. De är en positiv injektion, helt enkelt.
Men det gäller att hejda sig. Det är så lätt att vilja sträckläsa samtliga i samlingen befintliga 21 volymer och att fastna i regressionens förlovade land är inte nyttigt. Vila och hämta kraft och sedan snabbt  tillbaka igen. Så nu tar vi en madeleinekaka och ger oss på Proust-projektet istället, tror jag.
Men en del andra sidoprojekt kommer det nog att bli. Jag är inte en monogam läsare. På gott och ont.

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.

Påsklovsläsning

Tar lite påsklov från Ensemble... Åker bort över påsk och packar med mig två Maria Lang-deckare. Mysdeckare. Ett märkligt uttryck kanske. Och det tål väl att tänka på varför man kan tycka att böcker om ond, ibland bråd, död är mysiga. Men så är det. Och det är de deckarna jag gillar. Inte de här om östeuropeiska maffia och agenter. De gör mig bara trött.

I ryggsäcken har jag också packat ned mysböckernas mysbok: Ridsommar på Västanås. Ja, ni får tycka vad ni vill men med är den, och mysig.

Så har jag med mig en diktbok av Ko Un också. Såg honom på Babel förra veckan, där han satt bland alla sina böcker i sitt arbetsrum med tre olika skrivbord. Blev så fascinerad av personen att jag bara var tvungen att läsa något som han skrivit också.

Hur mycket det nu kommer att bli läst. Vi ska bara vara borta i tre dagar.

Glad Påsk!

Boktjuven av Markus Zusak

Markus Zusaks Boktjuven är tydligen en ungdomsbok enligt diverse för- och eftersättsblad, men jag vet inte jag. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte kan skilja på böcker för vuxna och böcker för ungdomar eftersom jag ofta går i barndom när det gäller mitt läsande och frossar i Ridsommar på Västanås och Ture Sventon. Kompositionen är intressant i en bok, med det menar jag i vilken ordning man berättar en historia, när man avslöjar vad, vem eller vilka som berättar den, vilket förhållande den som berättar har till det den berättar osv. Jag tycker nästan det är viktigare än själva språket. God komposition kan göra mig hög. Ofta tänker jag att författaren inte ska vara synlig i berättelsen. Det bryter fiktionen och fjärmar läsaren från berättelsen genom att hela tiden påpeka att den är en berättelse. Men om sanningen ska fram är jag oerhört förtjust i sådan böcker där författaren resonerar kring sitt komponerande. Det visar att han inser hur viktigt det är. Och eftersom jag är så intresserad av komposition tycker jag att det är intressant att höra hur författaren resonerar. Författaren i Boktjuven demonstrerar tydligt sin komposition, men så är det ju Döden som är författaren också... Det här att det är Döden som berättar tycker jag var lite larvigt först. Möjligen är det det här som gör att boken är en ungdomsbok? Men jag tycker att han klarar det ganska bra Zusak, det ger en ödesmättad stämning om än en naivt ödesmättad stämning. Om jag skulle ha ett poängsystem för varje bok som nämnts på den här bloggen skulle Boktjuven få fyra solar av fem (poängsystemet är alltså ett solsystem). Men jag tycker att det känns lite naivt med poängsystem också så jag vet inte om vi ska ha ett sådant.