Arne Dahl

Jag är en sådan där som skriver listor över böcker som jag planerar att läsa och som har speciella högar med böcker som väntar på att läsas liggande överallt hemma. Därför är det något särskilt med de där böckerna man inte planerat att läsa. De där man inte haft på någon läslista eller liggande i någon väntande bokhög under längre tid. De där som man plötsligt springer på och griper sig an medan man fortfarande är i språnget, liksom.
Den läsupplevelsen brukar alltid kännas som ett äventyr, något förbjudet eftersom jag avviker från mina listor och det här som ligger och väntar. Jag blir ofta lite besatt när jag läser de här böckerna.
Det säger väl en del om mig, antar jag. Förmodligen tyder detta på att jag inte har behov av så särskilt stor dramatik i min vardag. Det kan räcka med att det ligger en biografi över ett knarkande rockband på sängbordet, som en present till gästen på det hotellrum där jag just checkat in och jag går totalt i spinn.
Detta hände med The Dirt, biografin över Motley Cru, ett band jag bara kände till namnet och vars vandel eller musik när den uppenbarades för mig inte hade särskilt mycket gemensamt med något jag intresserar mig för. Det är osannolikt att jag någonsin skulle satt upp en sådan bok på min läslista men nu sträckläste jag den.

En liknande upplevelse, och en helt annorlunda, erfor jag när jag på flygplatsen på väg till Palma plötsligt fick för mig att köpa en bok att läsa på planet. Det blev Arne Dahls Hela havet stormar.

Jag har tidigare läst de tio första böckerna om A-gruppen så jag visste ju vad jag kunde vänta mig. Det var inte riktigt lika okända vildmarker som när det gällde Motley Cru. Men jag hamnade ändå i det där besatta lästillståndet; vidare till varje pris. Av en ren slump hade jag också en annan Arne Dahl-deckare i läsplattan: Viskleken som ligger precis före Hela havet stormar kronologiskt, så jag kunde fortsätta i Arne Dalh-världen även om jag reste baklänges, så att säga.

Viskleken  och  Hela havet stormar är det två första böckerna i en serie som ska omfatta fyra. Den tredje Blindbock kom ut i dagarna. A-gruppen; Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art har splittrats, nu handlar det istället om Opcop; Europols hemliga test med en operativ enhet. I den enheten återfinner vi flera av A-gruppens gamla medlemmar tillsammans med några nya, som far hit och dit över Europa i ett flygande fläng för att försöka lösa det fall de för tillfället arbetar med och som grenar ut sig över hela kontinenten.

Arne Dahl-deckarna är egentligen de enda i kategorin deckare som handlar om relativt realistiska brott (eller åtminstone skenbart realistiska brott), internationell brottslighet och ligor, som jag tycker är läsvärda. Jag är ju annars mer intresserad av deckare där någon blir mördad därför att någon annan, tre generationer tillbaka i tiden, stal ett recept på pumpapaj och därmed vann ett pris i pumpapajtävlingen som rätteligen borde tillfallit mördarens mostersmor, eller något liknande.

Det som skiljer Arne Dahl (eller Jan Arnald som döljer sig bakom pseudonymen) från övriga deckarförfattare är bland annat att det alltid finns ett större perspektiv en övergripande idé eller stämning, större än det brott som begås eller det fall som ska lösas och som genomsyrar berättelsen och berör såväl brottslingar som poliser, men på olika sätt.

   Vi får annars veta ganska lite om huvudkaraktärernas privatliv. Ändå tycker jag att jag känner dem och engagerar mig i dem mer än i vissa poliskaraktärer som utgjuter sig sidvis om sitt nästan tillkämpat dåliga äktenskap, som det känns som författaren har lagt in därför att hen tycker att det måste finnas ett sådant.

   Men det som främst utmärker en Arne Dahl-deckare, det som främst gör att de är mer läsvärda än andra är att Arne Dahl är så uppenbart intresserad av litteratur. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det finns helt enkelt en mer litterär approach i Arne Dahls deckare. Det här med det större, allomfattande perspektivet är väl egentligen ett resultat av detta. Det handlar om kompositionen och ett uppbyggande av bilder, hur han knyter ihop och placerar scenerna och detta att han ofta går in i en scen från ett annat håll än rakt fram. Som alltid i bra litteratur handlar det om att ta sig tid, tid att vrida och vända på en scen, en plats, en händelse, som om det vore livsviktigt hur just den scenen beskrivs. Arne Dahl förstår att det är livsviktigt och tar sig den tiden.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

Swanns värld

I denna den första delen i På spaning efter den tid som flytt, som jag än så länge bara läst en tredje del av, spanar berättaren efter sin barndoms somrar i den lilla byn Combray.

"Allting finns alltid" är inte ett citat ur Swanns värld  utan ur Slumpvandring av Majgull Axelsson, men det är just det som Proust skriver om. Hur man av en slump kan vakna liggande i en ställning som påminner om en ställning man alltid vaknade upp i på sommarmorgnarna i Combray när man var barn, och vips är man tillbaka i sitt rum hos tante Léonie där man bodde då. Hur man kan resa genom tiden med hjälp av smaken av en bit madeleinekaka doppad i örtte, eller formen på ett torn som påminner om kyrktornet i Combray eller ett ljus som faller på ett bekant sätt genom fönstret. Eller andra "flyttnycklar" som det kallas i Harry Potter. Ett praktiskt ord i sammanhanget, tycker jag. Och hur dessa flyttnycklar kan smyga sig på i tillvaron utan ordning eller förvarning.

Det är med dessa flyttnycklar vi förs framåt, eller hit och dit,  i Proust associativt komponerade berättelse. Högt blandas med lågt, som funderingar kring hur bilden av någons personlighet byggs upp och det faktum att middagen avåts en timme tidigare om lördagarna i tante Léonies hus. Gemensamt är att båda ämnena avhandlas noggrant, detaljerat och en smula omständligt. Det associativa tränger sig in i själva språket, i Prousts berömda meningsbyggnad med bisatser och parenteser som gör att jag har svårt att minnas vad meningen handlade om från början när jag väl kommer fram till punkten. Men jag tycker om det, det är ett tecken på att författaren rycks med av det han har att säga och av glädjen i att säga det.
Jag tvingar mig själv att slå av på takten när jag läser, inte för att jag läser särskilt fort från början men ögonen har ju ändå en tendens att rinna över sidorna onödigt hastigt. Det här är en bok som ska läsas lugnt och långsamt och avnjutas ord för ord. Och det är ju inte bråttom.

Även om det är bilder, smaker och ljus som oftast väcker berättarens associationer är det ändå dofterna jag känner starkast. Jag vet inte riktigt vad det kommer sig, för det talas inte så ofta om dofter men grönskan i tante Léonies trädgård, matoset i Francoise kök och dammet från Paris gator slår emot mig som om själva boken luktade av dem, men när jag stoppar näsan bland bladen är det ändå bara papper jag känner.

... och lyssnar på diverse ljudböcker

... och är lite grinig.

 Den första ljudboken är en sådan där som det går tretton på dussinet. En sådan där deckare ni vet som handlar om avancerad pedofili, servievåldtäkter eller invecklade kulturkrocksmord. En sådan där som får mig att tänka att varför en till.
Sen är det där med medelålders mäns persontekning av medelålders män som ska vara hjälten och huvudpersonen; snobbig klädstil, röker och dricker dyrt, lyssnar på jazz och ibland när det ringer på mobilen så är det "en av hans kvinnor" som ringer, som gör mig...mycket trött.

Den andra läste jag i pappersform vid poolen på Rhodos förra sommaren och kände mig då lite kluven. Någonstans mitt i boken drog författaren liksom ur proppen ur berättelsen. På första sidan, i det första kompendiet på A-kursen i litteraturvetenskap stod det att en författare absolut inte får bryta den fiktiva trovärdigheten, att det finns vissa koder som gör att en fiktiv berättelse känns trovärdig, även om det är en scifi-berättelse med rymdskepp i bananform. En författare bör hålla sig inom den fiktiva världens trovärdighetssvär och inte bryta sönder den.
   Men den här författaren gör just det, och plötsligt, mitt i, finns inte den där världen som man byggt upp en relation till och då går luften liksom ur mig som läsare. Men den här gången, när jag var beredd på vad som skulle hända tyckte jag mest att det var ett ganska intressant litterärt experiment om litteratur. Här är jag inte lika grinig, med andra ord, men det gick fort över.

Den tredje är den andra delen i en serie om 1900-talets historia.. Den första delen inleddes med ett pompöst förord av författaren som fick mig att gå i baklås direkt. Det där förordet hittar jag inte i pappersversionen av boken, åtminstone inte i den som jag har bläddrat i.
Men med eller utan förord så är den här, den andra i serien, inte en särskilt bra bok. Det är ju ett intressant projekt men jag tycker att det finns en del övrig att önska när det gäller gestaltningen,  författaren är allt för föreläsande i tonen och karaktärerna är väl stereotypiserade. Det bästa med den här boken är Tomas Bolmes röst.

Det var ord och inga visor det men det finns ju andra böcker ett lyssna på istället.

...Lotta-böckerna.

 Jag samlar på böcker. Inte urskiljningslös och inte några förstaupplagor och sådant där tjafs. De böcker jag samlar på hör alla hemma i mysläsningsgenren. Sådana böcker återfinns oftast på antikvariat eftersom de inte längre förs i den ordinarie handeln och det är trevligt att gå mellan dammiga bokhyllor och leta fynd. Dåliga deckare var liksom bättre förr.
Bo Baldesson-samlingen är för övrigt komplett men det saknas två böcker i Maria Lang-samlingen.

Under årets bokrea kunde  jag lägga ytterligare tre volymer till samlingen av Merri Viks Lotta-böcker. Men där saknas det 26 stycken innan jag är uppe i det fulltaliga antalet 47. Det var antikvariatet Lexica i Örebro som hade rea.

Jag älskar Lotta-böckerna och det verkar inte som om jag är ensam. Det finns till exempel ett Ester Ringnér-Lundgren sällskap (Ester Ringnér-Lundgren är kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik) för veritabla Lotta-nördar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är. Det händer ju inte särskilt mycket i böckerna, samtidigt som det händer hur mycket som helst. I Rena karusellen, Lotta! hinner Lotta till exempel att krossa åtminstone tre keramikkrus, ramla ned i en kolkällare, slå ned en rånare som sedan visar sig inte vara någon rånare, få en filmroll, bli inlåst på ett museum, åka åt fel håll med tåget, vara kafébiträde, gå på femtioårskalas samt överfalla en inbrottstjuv som visar sig inte vara någon inbrottstjuv. Och allt detta på bara ett par dagar.


En Lotta-bok är inte uppbyggd på det klassiska sättet med början, mitt och slut. Här följer ett antal episoder på rad som i Rena karusellen, Lotta! här ovan, och  plötsligt är boken slut. Så gott som alltid lämnar vi emellertid Lotta i en positiv stämning, grälar hon med Paul i början av boken så vet man att de kommer att vara sams igen senast på den sista sidan. Som i Vilken tur, Lotta! till exempel, där Lottas hjärta är krossat i början av boken eftersom pojkvännen Paul sagt att hon ser ut som en påskkyckling i sin gula blus och gröna kjol.
   En bok utspelar sig inte över något större tidsspann. Ett sommarlov kan sträcka sig över fyra-fem böcker, så där evighets långt som det kunde vara på den tiden jag själv hade sommarlov och låg på en filt under trädet med de rosa blommorna och läste Lotta-böcker.

På 80-talet när jag gick i låg- och mellanstadiet pågick en diskussion i Hem & skola föreningen om det skadliga med Wahlströms-böckerna, samtliga Wahströms-böcker. Jag vet inte exakt vad som var så farligt med böckerna från just detta förlag. Kanske hade det att göra med de stereotypiserande könsrollerna och att förlaget så tydligt gjorde skillnad på flickböcker och pojkböcker.
    Men jag kan inte tycka att Lotta är en allt för dålig förebild för unga flickor. Hon är ju inget mesigt mähä utan en handlingskraftig flicka som inte drar sig för att hugga i eller är rädd för att bli smutsig under naglarna. Hon intresserar sig inte överdrivet mycket för sitt utseende, äter choklad och kakor utan att över huvud taget reflektera över vikten. Visserligen är hon medveten om att den gula blusen och den gröna kjolen inte passade så bra ihop men hon hade inget annat rent och hon ansåg att det var viktigare att gå ut på promenad med Paul än att ställa sig och tvätta. Hon tycker ilsket att han också borde tycka att det var viktigare att umgås med hennes person än att var klädd som en modemanekäng. Visst drömmer hon om att gifta sig med Paul men hon planerar inte att bli någon uppassande hemmafru. Både hon och väninnan Giggi har planer på att göra karriärer som journalist respektive läkare.

Kanske var det något annat som var skadligt. Böckerna är ju för glada och trevliga för att räknas som riktigt god litteratur. Kanske var det detta att de ändå är så beroendeframkallande som var farligt.
Det är behagligt, kanske rent av hälsosamt att regrediera några år och göra små besök i Lottas trygga, ombonade värld med lagom intriger och olyckor. De är en positiv injektion, helt enkelt.
Men det gäller att hejda sig. Det är så lätt att vilja sträckläsa samtliga i samlingen befintliga 21 volymer och att fastna i regressionens förlovade land är inte nyttigt. Vila och hämta kraft och sedan snabbt  tillbaka igen. Så nu tar vi en madeleinekaka och ger oss på Proust-projektet istället, tror jag.
Men en del andra sidoprojekt kommer det nog att bli. Jag är inte en monogam läsare. På gott och ont.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

Eller lyssnar. Håkan Nessers böcker avnjuter man med fördel som ljudbok. Särkskilt om det är han själv som läser, vilket det oftast är. Han har en jämn och …ja, torrhumoristisk ton som ger berättelsen den där särskilda nesserska laddningen som jag tycker om.

 

Styckerskan från Lilla Burma är den femte och, enligt ryktet, sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge.

Bokens titelroll spelas av Ellen Bjarnebo som suttit 11 år på Hinseberg efter att ha slagit ihjäl sin man, styckat honom och gömt delarna i skogen utanför Lilla Burma, gården utanför Kymlinge där de bott tillsammans med sin tolvårige son. Efter att hon lämnat fängelset återvänder hon till Kymlinge och flyttar sedermera ihop med en udda man vid namn Morinder.  Några år senare är Morinder plötsligt försvunnen och Ellen blir återigen föremål för polisens förhör men vart Morinder tagit vägen, eller om Ellen har något med hans försvinnande att göra kommer de aldrig fram till.

Nu är det fem år senare och Gunnar Barbarotti har blivit satt att ”reda ut några lösa trådar” i fallet Morinder. Kommissarie Assunander har gett honom det här uppdraget som ett slags arbetsträning eftersom Barbarotti försöker komma tillbaka efter en personlig tragedi.  Eller har Assunander, som precis står i begrepp att gå i pension, ett eget intresse av historien klaras ut innan han lämnar sin post?

 Barbarottis arbetsträningsfall, huvudfallet i boken, handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnornas hämnd.

Jag har alltid tyckt att Nessers kvinnoskildringar är en aning enkelspåriga, Eva Backman, Gunnar Barbarottis kollega är nog den som varit mest sammansatt.  Men när jag tänker på det så är jag inte säker på att hans män är särskilt mångfasetterade heller.  Egentligen.  I böckerna om Van Veeteren hade jag länge svårt att skilja dem åt.

Det är inte personteckningarna, utan själva berättelserna som är Nessers starka sida, även om han kan hitta på en del roliga ”figurer”. Berättelserna är välkomponerade och tar ofta oanade vändningar. Dessutom kryddar han det hela med underfundiga, till synes ovidkommande, bihistorierier.  I Styckerskan från Lilla Burma har till exempel Axel Wallman, Gunnar Barbarottis ljusskygge studiekamrat lämnat eremitlivet och reser runt i världen som litteräragent åt Hiters barnbarn.

Mera Tomas Arvidsson

Böckerna Dubbelstöten och Utanförskapet  berättar om hur livet gestaltar sig för Doktorn respektive Studierektorn efter att de begått sitt vattentäta bankrån i Enkelstöten.
Efter det perfekta brottet har förövarna valt att förvalta sina rikedomar på lite olika sätt. Doktorn (Dubbelstöten) har emigrerat till Schweiz tillsammans med sin unga sekreterare i en ny Jaguar, med sin del av rånbytet omvandlat till ett avgassystem i guld (så att det ska gå att få det över gränsen utan några problem i tullen.)
Studierektorn (Utanförskapet) har nöjt sig med att köpa en sommarstuga på Öland och förvarar resten i en sportväska bakom värmepannan. Han njuter av friheten att kunna plocka åt sig en tusenlapp då och då för att förgylla vardagen lite.

I Dubbelstöten får vi veta att livet i lyxvillan i Schweiz inte riktigt blev som Doktorn hade tänkt sig. Att omvandla guldet till reda pengar var besvärligare än han hade räknat med och levnadskostnaderna i Schweiz är höga, förmögenheten har krympt. Doktorn vantrivs med sitt jobb och med sitt sociala umgänge. Både han och hans unga hustru längtar hem. Tillsammans planerar de för sin återflytt till Sverige. För att skaffa sig ett ordentligt startkapital till hemkomsten tänker de stjäla Nobelpriset.


Studierektorn trivs bra med livet så som det är och orsaken till att han börjar fundera på att begå nya brott, för det gör han ju naturligtvis annars skulle det inte ha blivit någon Utanförskapet, är kanske en smula mer orealistisk än Doktorns skäl. Men jag gillar Studierektorns skäl bättre i alla fall. Jag tänker inte berätta mer om vilket skälet är annat än att det är en hamster inblandad. Det är på grund av denna hamster som Studierektorn ger sig till att planera ett större försäkringsbedrägeri tillsammans med sin bror.
Det går lite olika bra för dem, Doktorn och Studierektorn.

Det är inte bara hamstern och hemlängtan som får dem att planera nya brott. Det är den där längtan efter spänning som ligger dold djupt ner bakom både Doktorns och Studierektorns välanpassade yttre. Det är detta tema som Tomas Arvidsson har koncentrerat sig på i sitt författarskap: den välbärgade meddelklassens längtan efter något mer än bara ett gott liv och den underliggande galenskapen hos idealmedborgaren, att den som till det yttre ser ut att vara en samhällets stöttepelare på insidan kan vara en kalkylerande brottsling. Det är detta han ägnar sig åt att filosofera kring i ett antal roliga böcker, men man behöver nog inte läsa alla i ett sträck.

Brobyggarna av Jan Guillou

Då har jag till slut lyssnat igenom Brobyggarna. Den första boken i Jan Guillous nya romanserie om 1900-talets historia. Europas 1900-tal.
Det ska väl sägas att jag var skeptisk redan från början; jag och herr Guillou har aldrig riktigt kommit överens. Det blev inte bättre efter det ganska pompösa förordet. Väl inne i själva berättelsen gjorde jag två ganska långa uppehåll i lyssningen eftersom det helt enkelt blev lite för mycket krig och jakt och mandom, mod och morske män.
Att det visserligen finns en framgångsrik kvinna med i berättelsen känns mest som en parantes.
Ledsen Guillou, men du övertygade mig inte den här gången heller.

Svinhugg av Marianne Cedervall

Mirjam vänder åter till sin hemö Gotland tillsammans med sin väninna Hervor, efter åtta svåra år i Norrland. Damerna bosätter sig i ett gammalt kapell som de renoverar om till sommarstuga samtidigt som de, med hjälp av affirmationer och annan hokus pokus, tar död på de tre karlar som förstört Mirjams liv.

ch jag förstör faktiskt inte alls upplevelsen av boken genom att avslöja att de dör alla tre, för det avslöjar Cedervall redan i första meningen.
Jag är lite kluven till det där greppet. Att veta vad som ska hända innan det händer kan ge en laddning till berättelsen som är rätt snygg om den används vid rätt tillfälle. Jag är osäker på om det är rätt grepp här. Kanske skulle jag ha velat bli lika chockad som Mirjam över att upptäcka att affirmationerna faktiskt tog. Nu funderar jag aldrig över hur det ska gå och kanske hade det varit intressant att göra det ibland.

Men jag gillar att det är ekonomiskt som de här karlarna har förstört Mirjams liv och inte genom att försmå henne i kärlek, vilket skulle ha varit väl klassiskt.

Det är på det stora hela en trevlig bok, ville jag skriva, men det låter ju lite nedlåtande och det är inte det jag är ute efter att vara. "En härligt må bra-roman!" står det på framsidan av min pocketupplaga, saxat ur en recension från Hemmets Veckotidning, och Svinhugg är en perfekt bok för badsemestern eller för en regning dag när man virat in sig i en pläd, placerat en godispåse på magen och sträcker sig efter någon lämplig litteratur på nattduksbordet.

Det är helt enkelt en bok i den förunderliga mysgengren. Förunderlig därför att den - gengren -innehåller så många lik och ändå inger just en mysig, regn-pläd-godispåsekänsla. (Agatha Christie och Maria Lang är några andra i gren.). Förunderligt ofta är det ju just deckare som förekommer i genren. Ofta har jag funderat på vad det är som gör att det är så trevligt, och just mysigt, att kura ihop sig framför tv:n och njuta av hur folket i grevskapet Midsomer har ihjäl varandra i drivor på grund av att någons anfader fuskade i pumpatävlingen för hundra år sedan. Vad är det för fel på oss!

Nu är Cedervalls Svinhugg inte någon deckare. Dels säger hon själv att det inte är någon deckare och dels är min definition av en deckare att de stora frågorna genom historien är vem och/eller varför.
Om det är läsaren själv eller någon av personerna i boken som frågar sig detta spelar inte så stor roll men huvudpoängen måste vara att någon vill ha reda på svaret på dessa frågor. Och det är inte huvudpoängen i Svinhugg. Den är helt enkelt bara 297 sidor mysigt dödande.

Utvandrar-serien

Soldansaren lyssnar är kanske mer korrekt för det är inspelningen jag "läser". För vilken gång i ordningen vet jag itne. Hur som helst: Mobergs utvandrar-serie är bland det bästa som någonsin skrivits på svenska. (Och har ni inte läst den och vet ni inte hur det går ska ni inte fortsätta att läsa här.)

Har nu kommit in i det "sämre" skedet av serien. Robert har dött.
Sedan jag läste serien första gången har jag sympatiserat med och hejat på Robert. Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom så bra. Ok, som han säger själv mot slutet så är han till "sin skapnad" en orolig själ men han är också så fången i sin tid. En tid där man var fången i sin sociala ställning på ett sätt som man inte är nu för tiden. Hade han levat nu hade det funnits så många fler möjligheter för en sådan som Robert. Nu är det inte nödvändigt att vara en jordnära Karl-Oskar för att ta sig fram.
Fast kanske har jag fel. Kanske har Karl-Oskar mer av förmågan att anpassa sig till tillvarons vilkor och växlingar och skulle därför ha klarat sig bättre nu än Robert i alla fall. Bara för att han är en sådan som klarar sig.

Hur som helst har Roberts öde alltid berört mig illa och jag har till och med roat mig med att fantisera ihop ett annat slut åt honom många gånger. Ett slut där han inte alls blir sjuk och dör så ung. Ett slut där han inte alls blir lurad att sin vidriga landsman Fred utan har med sig riktiga pengar hem till Karl-Oskar och Kristina och äntligen får visa sin bror att han duger något till. Ett slut där han får det där jobbet som tryckerilärling. Jag har till och med fantiserat ihop en rödhårig irländsk fru åt honom.
Varje gång jag läser serien hoppas jag att det ska gå på det sättet för honom men varje gång blir han ändå liggande där i skogen, vid bäcken.
Det är lika plågsamt varje gång.