Arne Dahl

Jag är en sådan där som skriver listor över böcker som jag planerar att läsa och som har speciella högar med böcker som väntar på att läsas liggande överallt hemma. Därför är det något särskilt med de där böckerna man inte planerat att läsa. De där man inte haft på någon läslista eller liggande i någon väntande bokhög under längre tid. De där som man plötsligt springer på och griper sig an medan man fortfarande är i språnget, liksom.
Den läsupplevelsen brukar alltid kännas som ett äventyr, något förbjudet eftersom jag avviker från mina listor och det här som ligger och väntar. Jag blir ofta lite besatt när jag läser de här böckerna.
Det säger väl en del om mig, antar jag. Förmodligen tyder detta på att jag inte har behov av så särskilt stor dramatik i min vardag. Det kan räcka med att det ligger en biografi över ett knarkande rockband på sängbordet, som en present till gästen på det hotellrum där jag just checkat in och jag går totalt i spinn.
Detta hände med The Dirt, biografin över Motley Cru, ett band jag bara kände till namnet och vars vandel eller musik när den uppenbarades för mig inte hade särskilt mycket gemensamt med något jag intresserar mig för. Det är osannolikt att jag någonsin skulle satt upp en sådan bok på min läslista men nu sträckläste jag den.

En liknande upplevelse, och en helt annorlunda, erfor jag när jag på flygplatsen på väg till Palma plötsligt fick för mig att köpa en bok att läsa på planet. Det blev Arne Dahls Hela havet stormar.

Jag har tidigare läst de tio första böckerna om A-gruppen så jag visste ju vad jag kunde vänta mig. Det var inte riktigt lika okända vildmarker som när det gällde Motley Cru. Men jag hamnade ändå i det där besatta lästillståndet; vidare till varje pris. Av en ren slump hade jag också en annan Arne Dahl-deckare i läsplattan: Viskleken som ligger precis före Hela havet stormar kronologiskt, så jag kunde fortsätta i Arne Dalh-världen även om jag reste baklänges, så att säga.

Viskleken  och  Hela havet stormar är det två första böckerna i en serie som ska omfatta fyra. Den tredje Blindbock kom ut i dagarna. A-gruppen; Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art har splittrats, nu handlar det istället om Opcop; Europols hemliga test med en operativ enhet. I den enheten återfinner vi flera av A-gruppens gamla medlemmar tillsammans med några nya, som far hit och dit över Europa i ett flygande fläng för att försöka lösa det fall de för tillfället arbetar med och som grenar ut sig över hela kontinenten.

Arne Dahl-deckarna är egentligen de enda i kategorin deckare som handlar om relativt realistiska brott (eller åtminstone skenbart realistiska brott), internationell brottslighet och ligor, som jag tycker är läsvärda. Jag är ju annars mer intresserad av deckare där någon blir mördad därför att någon annan, tre generationer tillbaka i tiden, stal ett recept på pumpapaj och därmed vann ett pris i pumpapajtävlingen som rätteligen borde tillfallit mördarens mostersmor, eller något liknande.

Det som skiljer Arne Dahl (eller Jan Arnald som döljer sig bakom pseudonymen) från övriga deckarförfattare är bland annat att det alltid finns ett större perspektiv en övergripande idé eller stämning, större än det brott som begås eller det fall som ska lösas och som genomsyrar berättelsen och berör såväl brottslingar som poliser, men på olika sätt.

   Vi får annars veta ganska lite om huvudkaraktärernas privatliv. Ändå tycker jag att jag känner dem och engagerar mig i dem mer än i vissa poliskaraktärer som utgjuter sig sidvis om sitt nästan tillkämpat dåliga äktenskap, som det känns som författaren har lagt in därför att hen tycker att det måste finnas ett sådant.

   Men det som främst utmärker en Arne Dahl-deckare, det som främst gör att de är mer läsvärda än andra är att Arne Dahl är så uppenbart intresserad av litteratur. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det finns helt enkelt en mer litterär approach i Arne Dahls deckare. Det här med det större, allomfattande perspektivet är väl egentligen ett resultat av detta. Det handlar om kompositionen och ett uppbyggande av bilder, hur han knyter ihop och placerar scenerna och detta att han ofta går in i en scen från ett annat håll än rakt fram. Som alltid i bra litteratur handlar det om att ta sig tid, tid att vrida och vända på en scen, en plats, en händelse, som om det vore livsviktigt hur just den scenen beskrivs. Arne Dahl förstår att det är livsviktigt och tar sig den tiden.

... och lyssnar på diverse ljudböcker

... och är lite grinig.

 Den första ljudboken är en sådan där som det går tretton på dussinet. En sådan där deckare ni vet som handlar om avancerad pedofili, servievåldtäkter eller invecklade kulturkrocksmord. En sådan där som får mig att tänka att varför en till.
Sen är det där med medelålders mäns persontekning av medelålders män som ska vara hjälten och huvudpersonen; snobbig klädstil, röker och dricker dyrt, lyssnar på jazz och ibland när det ringer på mobilen så är det "en av hans kvinnor" som ringer, som gör mig...mycket trött.

Den andra läste jag i pappersform vid poolen på Rhodos förra sommaren och kände mig då lite kluven. Någonstans mitt i boken drog författaren liksom ur proppen ur berättelsen. På första sidan, i det första kompendiet på A-kursen i litteraturvetenskap stod det att en författare absolut inte får bryta den fiktiva trovärdigheten, att det finns vissa koder som gör att en fiktiv berättelse känns trovärdig, även om det är en scifi-berättelse med rymdskepp i bananform. En författare bör hålla sig inom den fiktiva världens trovärdighetssvär och inte bryta sönder den.
   Men den här författaren gör just det, och plötsligt, mitt i, finns inte den där världen som man byggt upp en relation till och då går luften liksom ur mig som läsare. Men den här gången, när jag var beredd på vad som skulle hända tyckte jag mest att det var ett ganska intressant litterärt experiment om litteratur. Här är jag inte lika grinig, med andra ord, men det gick fort över.

Den tredje är den andra delen i en serie om 1900-talets historia.. Den första delen inleddes med ett pompöst förord av författaren som fick mig att gå i baklås direkt. Det där förordet hittar jag inte i pappersversionen av boken, åtminstone inte i den som jag har bläddrat i.
Men med eller utan förord så är den här, den andra i serien, inte en särskilt bra bok. Det är ju ett intressant projekt men jag tycker att det finns en del övrig att önska när det gäller gestaltningen,  författaren är allt för föreläsande i tonen och karaktärerna är väl stereotypiserade. Det bästa med den här boken är Tomas Bolmes röst.

Det var ord och inga visor det men det finns ju andra böcker ett lyssna på istället.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

Eller lyssnar. Håkan Nessers böcker avnjuter man med fördel som ljudbok. Särkskilt om det är han själv som läser, vilket det oftast är. Han har en jämn och …ja, torrhumoristisk ton som ger berättelsen den där särskilda nesserska laddningen som jag tycker om.

 

Styckerskan från Lilla Burma är den femte och, enligt ryktet, sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge.

Bokens titelroll spelas av Ellen Bjarnebo som suttit 11 år på Hinseberg efter att ha slagit ihjäl sin man, styckat honom och gömt delarna i skogen utanför Lilla Burma, gården utanför Kymlinge där de bott tillsammans med sin tolvårige son. Efter att hon lämnat fängelset återvänder hon till Kymlinge och flyttar sedermera ihop med en udda man vid namn Morinder.  Några år senare är Morinder plötsligt försvunnen och Ellen blir återigen föremål för polisens förhör men vart Morinder tagit vägen, eller om Ellen har något med hans försvinnande att göra kommer de aldrig fram till.

Nu är det fem år senare och Gunnar Barbarotti har blivit satt att ”reda ut några lösa trådar” i fallet Morinder. Kommissarie Assunander har gett honom det här uppdraget som ett slags arbetsträning eftersom Barbarotti försöker komma tillbaka efter en personlig tragedi.  Eller har Assunander, som precis står i begrepp att gå i pension, ett eget intresse av historien klaras ut innan han lämnar sin post?

 Barbarottis arbetsträningsfall, huvudfallet i boken, handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnornas hämnd.

Jag har alltid tyckt att Nessers kvinnoskildringar är en aning enkelspåriga, Eva Backman, Gunnar Barbarottis kollega är nog den som varit mest sammansatt.  Men när jag tänker på det så är jag inte säker på att hans män är särskilt mångfasetterade heller.  Egentligen.  I böckerna om Van Veeteren hade jag länge svårt att skilja dem åt.

Det är inte personteckningarna, utan själva berättelserna som är Nessers starka sida, även om han kan hitta på en del roliga ”figurer”. Berättelserna är välkomponerade och tar ofta oanade vändningar. Dessutom kryddar han det hela med underfundiga, till synes ovidkommande, bihistorierier.  I Styckerskan från Lilla Burma har till exempel Axel Wallman, Gunnar Barbarottis ljusskygge studiekamrat lämnat eremitlivet och reser runt i världen som litteräragent åt Hiters barnbarn.

Mera Tomas Arvidsson

Böckerna Dubbelstöten och Utanförskapet  berättar om hur livet gestaltar sig för Doktorn respektive Studierektorn efter att de begått sitt vattentäta bankrån i Enkelstöten.
Efter det perfekta brottet har förövarna valt att förvalta sina rikedomar på lite olika sätt. Doktorn (Dubbelstöten) har emigrerat till Schweiz tillsammans med sin unga sekreterare i en ny Jaguar, med sin del av rånbytet omvandlat till ett avgassystem i guld (så att det ska gå att få det över gränsen utan några problem i tullen.)
Studierektorn (Utanförskapet) har nöjt sig med att köpa en sommarstuga på Öland och förvarar resten i en sportväska bakom värmepannan. Han njuter av friheten att kunna plocka åt sig en tusenlapp då och då för att förgylla vardagen lite.

I Dubbelstöten får vi veta att livet i lyxvillan i Schweiz inte riktigt blev som Doktorn hade tänkt sig. Att omvandla guldet till reda pengar var besvärligare än han hade räknat med och levnadskostnaderna i Schweiz är höga, förmögenheten har krympt. Doktorn vantrivs med sitt jobb och med sitt sociala umgänge. Både han och hans unga hustru längtar hem. Tillsammans planerar de för sin återflytt till Sverige. För att skaffa sig ett ordentligt startkapital till hemkomsten tänker de stjäla Nobelpriset.


Studierektorn trivs bra med livet så som det är och orsaken till att han börjar fundera på att begå nya brott, för det gör han ju naturligtvis annars skulle det inte ha blivit någon Utanförskapet, är kanske en smula mer orealistisk än Doktorns skäl. Men jag gillar Studierektorns skäl bättre i alla fall. Jag tänker inte berätta mer om vilket skälet är annat än att det är en hamster inblandad. Det är på grund av denna hamster som Studierektorn ger sig till att planera ett större försäkringsbedrägeri tillsammans med sin bror.
Det går lite olika bra för dem, Doktorn och Studierektorn.

Det är inte bara hamstern och hemlängtan som får dem att planera nya brott. Det är den där längtan efter spänning som ligger dold djupt ner bakom både Doktorns och Studierektorns välanpassade yttre. Det är detta tema som Tomas Arvidsson har koncentrerat sig på i sitt författarskap: den välbärgade meddelklassens längtan efter något mer än bara ett gott liv och den underliggande galenskapen hos idealmedborgaren, att den som till det yttre ser ut att vara en samhällets stöttepelare på insidan kan vara en kalkylerande brottsling. Det är detta han ägnar sig åt att filosofera kring i ett antal roliga böcker, men man behöver nog inte läsa alla i ett sträck.

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.

Enkelstöten av Tomas Arvidsson

Detta är första boken om den kriminelle studierektorn Jan Bertilsson i Kalmar. Här planerar han sitt första brott tillsammans med sin gamle vän doktorn. Tillsammans ska de begå det perfekta bankrånet och förlitar sig tungt på att deras goda rykte och samhällsställning ska utgöra ett oigenomträngligt kamouflage. Vem skulle till exempel komma på tanken att misstänka en sådan helylleman som Bertilsson; studierektor, tvåbarnsfar, villaägare och medlem i Tiger group, en förening för män med samma solida samhällsställning som studierektorn själv.
   Studierektorn är inte alls den kriminella typen, vare sig till det yttre eller det inre och det är han som oroar sig mest för följderna. Hans vän doktorn är lite mer easy going, vilket illustreras med att han står i begrepp att lämna sin andra fru, medan Bertilsson fortfarande är inne på sitt första äktenskap. För sin del av bytet köper Bertilsson en något dyrare begagnad bil än den han tidigare haft och en sommarstuga, medan doktorn köper en ny jaguar.

Intrigen lutar sig -liksom doktorn och studierektorn - på spänningen som uppstår genom att sådana atypiska brottslingar faktiskt begår ett brott. Att så vanliga människor som studierektorn och doktorn ändå är kan få för sig att råna banker.
   Och vad är det då som får två män i begynnande medelålder, med trygga samhällsställningar att riskera allt för ett bankrån? Deras problem menar doktorn och studierektorn är att alla pengar de tjänar på att ha en lite "högre" ställning äts upp av marginalskatten, så det slutar med att man sitter fast i ett arbete med massor av ansvar men ändå inte har några pengar kvar för att sätta den berömda guldkanten på tillvaron. Och ovanpå detta har man husamorteringar och barn som ska försörjas. Bankrånet blir alltså ett uttryck för medelklassens frihetslängtan, kan man väl säga.

Efter Enkelstöten följde flera böcker om studierektor Bertilsson på samma tema; han dras med på nya "stötar" av vänner med mer vågad läggning än han själv. På 80-talet filmades böckerna och studierektor Jan Bertilsson spelades av Björn Gustavsson som gör det ännu tydligare än vad det framgår i böckerna, att Jan Bertilsson inte är någon vidare ganstertyp.

30 meter mord av Kerstin Ekman

Egentligen är kriminalkommissarie Viggo Bredberg på semester i den lilla badorten för att koppla av och fiska litegrann men det får han naturligtvis inte. På orten håller ett filmsällskap på att spela in en film och mitt under brinnande inspelning, rakt framför kameran, begås ett mord. En pojke xom är med som statist blir oförklarkligt skjuten. Händelseförloppet finns återgivet på 30 meter av filmen, därav bokens titel. Bredberg blir naturligtvis inblandad i mordutredningen och kan glömma sin stillsamma semester. Ingen förstår varför någon skulle vilja skjuta den 16-årige Krister Hermansson. Hade han sett något han inte skulle se?  Dessutom är en musiker som medverkat i filmen spårlöst försvunnen och en liten flicka söker upp Bredberg och påstår att hon hittat ett lik i en kolkällare. När Viggo följer med henne för att se efter är kolkällaren emellertid tom.

Det här är Kerstin Ekmans första bok som kom ut 1959 och det är lite kul att läsa den så här nästan direkt efter att ha läst hennes senaste. De skiljer sig en del. Språket är betydligt enklare i 30 meter mord än i Grand final i skojarbranschen. Troligen beror detta på att det är 54 år emellan dem men det rör sig ju också om olika genrer.

30 meter mord är en klassisk deckare från den här tiden. Viggo Bredberg är Ekmans polis som ska återkomma i fler deckare efter denna. De mistänkta återfinns i en liten begränsad krets, precis som hos Agatha Christie eller Maria Lang. Det kanske inte är den mest realistiska typen av deckare men nutidens deckare som är fulla av öststatmaffior och terrordåd tråkar faktiskt ut mig. Jag föredrar de här lite mer navelskådande deckarna där hjälten inte med nödvändighet är ett stenhårt muskelberg.

Mannen i brunt av Agatha Christie

När jag sist var nere och rotade bland skatterna i magasinet i vårt bibliotek hittade jag Mannen i brunt av Agatha Christie. Det är hennes fjärde bok men den sista som översattes till svenska.

Anne Beddingfeld är bokens berättare och hjältinna. Hon är en typ av karaktär som återkommer i Christies böcker: ung, fattig men viljestark flicka som har haft ett ganska enformigt och tråkigt liv hittills. Plötsligt har hon hamnat i en ny livssituation och passar därför på att kasta sig huvudstupa in i det äventyr som av en slump dukas upp framför henne. Ett äventyr som i det här fallet för Anne till Kapstaden och Victoriafallen, bland annat.

Själva upplägget i Mannen i brunt skiljer sig dock en aning från Christies andra böcker. Visst här begås mord och visst här finns ett begränsat antal misstänkta som förts samman mer eller mindre slumpmässigt, så där som det brukar vara,  men Mannen i brunt har en mer "agent-aktig" approach än de andra brukar ha. Här är det den mystiske Översten, hjärnan bakom en mängd olika brott och stölder som eftersöks snarare än mördaren själv, så att säga.
Detta annorlunda upplägg gör det också mer spännande. Hur ska det sluta? I de flesta av de andra deckarna vet man ju att Poirot kommer att samla alla inblandade i ett rum och omständligt berätta vem av dem som är mördaren. Om man nu vill vara en smula generell.
I Mannen i brunt undrar jag faktiskt in i det sista hur det ska gå, och Christie blandar skickligt bort korten.



Deckare

Jag tycker att Leif GW Persson är ganska...cool,  men ännu har jag inte läst någonting av honom. Därför började jag härom dagen med Linda - som i Lindamordet, som har legat i bokhyllan i flera år. Efter två sidor hade jag retat mig på fem olika språkliga...ja, egenheter kan man väl kalla det och eftersom boken är ca 600 sidor så kändet jag att, tyvärr GW det får bli en annan gång. Kanske.  Idag har jag dessutom varit i Nora och fyllt på min Maria Lang - samling. Ungdomsboksdelen är nu komplett och det saknas bara två av vuxendeckarna. Och mellan Lang och Persson är valet lätt.

Arvsynd av PD James

Som reselektyr på Barcelona-resan hade jag PD James, arvssynd. 438 sidor och liten text - perfekt när man bara reser med handbagage. Mindre perfekt eftersom man hela tiden vill läsa vidare istället för att gå ut och promenera på Ramblan. Nja.... riktigt så perfekt kanske den inte är men snudd på...                                                                                                                  Jag har bara två problem med PD James. Det ena är att hon ibland avslöjar lite för mycket av vad som ska hända i sina kapitelrubriker. Därför tänker jag inte skriva så mycket om vad den här deckaren handlar om - för att inte jag också ska avslöja för mycket. Javisst, den innehåller mord, naturligtvis, och antalet misstänkta begränsar sig till kretsen kring det anrika förlaget Peverell Press, där det nyligen skett en del omstruktureringar som skapat spänningar både i ledningen och bland de anställda. Jag föredrar den här typen av deckare framför de här mer moderna som handlar om öststatsmaffior och brottssyndikat.

Det andra problemet är att hon är så detaljerad när det gäller arkitektoniska detaljer att jag omöjligt kan föreställa mig byggnaderna hon beskriver. Men det säger kanske mer om mig än om PD James. Det är ju annars det här med detaljerna som är hennes styrka, att hon är så omsorgsfull och tar sig tid att utveckla karaktärerna även om de bara har en "biroll", till exempel. Det är bland det viktigaste man har att göra som författare, att ta sig tid. Om inte författaren vill ta sig tid med sin berättelse varför skulle läsaren göra det?

Det är också välskrivet till skillnad från mycket annat i den här genren

Statsrådet i tiden av Bo Baldersson

- Hur blev det nu, fick vi nånsin högertrafik?
Vi rusade runt i en rondell.

Så börjar Statsrådet i tiden skriven av pseudonymen Bo Baldersson. En antikvariatdam i Uppsala hävdade bestämt att det var Ebbe Carlsson som låg bakom Bo Baldesson-böckerna, där Statsrådet i tiden är den sjunde i en serie om elva.

Ovan avspark anger tonen och tempot i resten av boken. Det är Statsrådet som kör. Så klart. Detta märkliga statsråd som far runt som en orkan inte bara i rondeller utan var han än visar sig. Han är en sextonbarnsfar vars stora intresse är att utreda mord på sitt eget oortodoxa sätt. Under riksdagens öppnande konverserar han drottningen genom att fråga om hon har varit på någon intressant begravning nyligen och planerar eråttiska möten för sina kollegor.
I "selen" (säkerhetsbältet) bredvid Statsrådet hänger adjunkt Persson, Statsrådets svåger och hans raka motsats. Han är en sjukskriven gammal lärare i humaniora, som mest ägnar sig åt att läsa historiska verk och fundera över sina krämpor (tarmen och hjärtat). Det är adjunkt Persson som är berättare i boken, och han ägnar boksidorna åt att förfasa sig över Statsrådets framfart, men hur det än är så är han ständigt vid hans sida i mordutredningarna.

Böckerna om Statsrådet är alla uppbyggda på det gamla klassiska Agatha Christie-deckarviset: Ett begränsat antal personer samlas ihop på en begränsad yta, en av dem mördas och mördaren går att finna i den begränsade gruppen. I den här boken är den begränsade gruppen kommitén. FÅMP (En förkortning på "Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot på våld på allmänna platser). Kommitén är i slutskedet av sitt uppdrag och huserar hemma hos Statsrådet, som själv står för mathållningen och serverar hårdkokta ägg, grillkorv och saftkobbel.

Efter att mordet har begåtts börjar alltid en hejdlös utredningsturné där Statsrådet med adjunkten i hasorna, åker runt och besöker de misstänkta för att samla ledtrådar. Han drar sig inte för att samla in ledtrådarna genom att klättra in genom fönster, klä ut sig till tv-reparatör och rota runt i folks skrivbordslådor och garderober. I Statsrådet i tiden blir han emellertid besegrad av en av sina misstänkta som tvingar honom med sig i en hinderbana där han inte orkar flåsa fram sina plumpa frågor.

Upplösningen nås när Statsrådet samlat ihop alla de misstänkta på brottsplatsen för att provocera mördaren att avslöja sig, också detta ett klassiskt Agatha Christie-drag.

Jag föredrar den här gamla klassiska typen av deckare framför de moderna med kriminella ligor och öststatsmaffior. Kanske beror de på att de inte är så realistiska. Och att de har betydligt mer humor.

Otrohet

Jag har svårt att nöja mig med en i taget. Jag har oftast flera på gång samtidigt. Jag föröker att hålla mig till en men sedan kan jag ändå inte låta bli att snegla åt sidan.
Därför läser jag samtidigt som Ensemble.. en bok av Johan Werkmäster som heter I Frankrike och är en samling korta ögonblick - nästan för korta ibland - från hans resor i detta land. Lite inspiration till min bourgognebok som kippar efter luft.
Däremellen kopplar jag av med lite Maria Lang...bara för att koppla av.
Och så är det Ko Un och den ständigt närvarande Tranströmer.
Det är lite stressigt detta att hålla på med flera samtidigt. Ger ingen riktig ro. När jag läser i den ena boken känner jag att jag borde läsa i den andra och tvärtom.
Ändå kan jag inte låta bli.

Påsklovsläsning

Tar lite påsklov från Ensemble... Åker bort över påsk och packar med mig två Maria Lang-deckare. Mysdeckare. Ett märkligt uttryck kanske. Och det tål väl att tänka på varför man kan tycka att böcker om ond, ibland bråd, död är mysiga. Men så är det. Och det är de deckarna jag gillar. Inte de här om östeuropeiska maffia och agenter. De gör mig bara trött.

I ryggsäcken har jag också packat ned mysböckernas mysbok: Ridsommar på Västanås. Ja, ni får tycka vad ni vill men med är den, och mysig.

Så har jag med mig en diktbok av Ko Un också. Såg honom på Babel förra veckan, där han satt bland alla sina böcker i sitt arbetsrum med tre olika skrivbord. Blev så fascinerad av personen att jag bara var tvungen att läsa något som han skrivit också.

Hur mycket det nu kommer att bli läst. Vi ska bara vara borta i tre dagar.

Glad Påsk!