En man som heter Ove av Fredrik Backman

En man som heter Ove är den mest utlånade e-boken på mitt bibliotek. Sådant brukar göra mig mycket tveksam. Jag vill inte läsa en bok som ligger högst upp på listorna, däremot kan jag tänka mig att läsa den när den har ramlat ur listan och är bortglömd. Visst är det en form av snobbism, jag vet, men så är det.

När det gällde "Ove" fick jag emellertid en så bra rekommendation att jag helt enkelt var tvungen att läsa den genast. Boken handlar om en man som heter Ove och är 59 år. Han är en vit, medelålders man av den gamla stammen, som tycker att det är viktigt att man parkerar på rätt ställe, att hålla sig till samma bilmärke som man alltid haft, en sådan som inte gärna talar om eller över huvud taget har någon närmare kontakt med sina känslor. Det ska vara ordning och reda och som det alltid har varit. Men det händer så mycket nytt och konstigt på hans gata, så mycket nytt och konstigt som tränger sig på och in i de där områdena av hans inre som han knappt själv tillåter sig besöka.

Det irriterade mig i början att Backman var nästa övertydlig i sin presentation av Ove. Han skrev mig på näsan vilken sorts man vi hade att göra med redan i kapitel ett, och jag blev orolig att boken skulle fortsätta på det viset. Men så blev det inte. Det slutade med att jag inte kunde värja mig för Ove, jag blev engagerad. Språket är enkelt men hejdlöst på ett sätt som slungar dig vidare in i berättelsen. Man ville veta hur det ska gå, även om jag hela tiden misstänkte att jag inte skulle bli särskilt överraskad av slutet. Det blev jag inte heller, men jag bölade som en stril i alla fall. När jag inte skrattade.

Det var också skönt att det inte var en sådan bok som hade som mission att göra sig lustig över den här typen av män, som väl egentligen är den enda mänskliga kategori som det fortfarande är helt ok att göra sig lustig över. Men porträttet av Ove blev inte så platt och tvådimensionellt som jag fruktade i början.

Så nu har jag alltså också blivit en person som rekommenderar toppliste-ettor till folk. Gud hjälpe mig.

Enkelstöten av Tomas Arvidsson

Detta är första boken om den kriminelle studierektorn Jan Bertilsson i Kalmar. Här planerar han sitt första brott tillsammans med sin gamle vän doktorn. Tillsammans ska de begå det perfekta bankrånet och förlitar sig tungt på att deras goda rykte och samhällsställning ska utgöra ett oigenomträngligt kamouflage. Vem skulle till exempel komma på tanken att misstänka en sådan helylleman som Bertilsson; studierektor, tvåbarnsfar, villaägare och medlem i Tiger group, en förening för män med samma solida samhällsställning som studierektorn själv.
   Studierektorn är inte alls den kriminella typen, vare sig till det yttre eller det inre och det är han som oroar sig mest för följderna. Hans vän doktorn är lite mer easy going, vilket illustreras med att han står i begrepp att lämna sin andra fru, medan Bertilsson fortfarande är inne på sitt första äktenskap. För sin del av bytet köper Bertilsson en något dyrare begagnad bil än den han tidigare haft och en sommarstuga, medan doktorn köper en ny jaguar.

Intrigen lutar sig -liksom doktorn och studierektorn - på spänningen som uppstår genom att sådana atypiska brottslingar faktiskt begår ett brott. Att så vanliga människor som studierektorn och doktorn ändå är kan få för sig att råna banker.
   Och vad är det då som får två män i begynnande medelålder, med trygga samhällsställningar att riskera allt för ett bankrån? Deras problem menar doktorn och studierektorn är att alla pengar de tjänar på att ha en lite "högre" ställning äts upp av marginalskatten, så det slutar med att man sitter fast i ett arbete med massor av ansvar men ändå inte har några pengar kvar för att sätta den berömda guldkanten på tillvaron. Och ovanpå detta har man husamorteringar och barn som ska försörjas. Bankrånet blir alltså ett uttryck för medelklassens frihetslängtan, kan man väl säga.

Efter Enkelstöten följde flera böcker om studierektor Bertilsson på samma tema; han dras med på nya "stötar" av vänner med mer vågad läggning än han själv. På 80-talet filmades böckerna och studierektor Jan Bertilsson spelades av Björn Gustavsson som gör det ännu tydligare än vad det framgår i böckerna, att Jan Bertilsson inte är någon vidare ganstertyp.

Sanningen om Saltön och en del annat av Viveca Lärn

Länge låg den och väntade i högen med böcker jag köpte på bokrean i år. Nästan ändå tills det var dags för en ny bokrea låg den där till hälften bortglömd. Men så fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla ljudböckerna om Saltön igen och då kom jag plötsligt på att jag hade ju den här boken också.

Sanningen om Saltön är en samling kortare, självbiografiska texter där Viveca Lärn bland annat berättar att hon redan vid åtta års ålder bestämde sig för att skriva om människorna på en påhittad ö och deras förhållande till sommarens badgäster. Hon berättar också om hur det gick till när hon skrev vissa passager i böckerna och anekdoter från inspelningarna av tv-serien.
Men mest handlar det om hennes barndoms somrar i Bohuslän, om hennes mamma, pappa, syster, äldre släktingar och andra personer som hon stött på genom livet, varav några lånat sina karaktärsdrag till Saltöns innevånare.

Här finns också ett antal andra Historier Ur Verkliga Livet som Viveca Lärn samlat på sig. Att hon är genuint intresserad av verkliga människor och Historier Ur Verkliga Livet är lika uppenbart här som i hennes Saltö-böcker eller varför inte i Öster om Heden som jag nyligen också lyssnat på. Handlingen bärs alltid upp av ett kärleskfullt framställt persongalleri som rör sig i en gråzon mellan verklighet och fantasi. Det är en zon som jag tycker om i litteraturen; inte för mycket realism (det blir liksom verkligare på det sättet) men inte heller några gröna män från Mars som plötsligt landar på hustaken.
Jag tycker Viveca Lärns karaktärer liknar figurerna på Lennart Jirlows målningar; figurer vars historia jag alltid längtat efter att få höra, eller själv få skriva.

Statsrådet i tiden av Bo Baldersson

- Hur blev det nu, fick vi nånsin högertrafik?
Vi rusade runt i en rondell.

Så börjar Statsrådet i tiden skriven av pseudonymen Bo Baldersson. En antikvariatdam i Uppsala hävdade bestämt att det var Ebbe Carlsson som låg bakom Bo Baldesson-böckerna, där Statsrådet i tiden är den sjunde i en serie om elva.

Ovan avspark anger tonen och tempot i resten av boken. Det är Statsrådet som kör. Så klart. Detta märkliga statsråd som far runt som en orkan inte bara i rondeller utan var han än visar sig. Han är en sextonbarnsfar vars stora intresse är att utreda mord på sitt eget oortodoxa sätt. Under riksdagens öppnande konverserar han drottningen genom att fråga om hon har varit på någon intressant begravning nyligen och planerar eråttiska möten för sina kollegor.
I "selen" (säkerhetsbältet) bredvid Statsrådet hänger adjunkt Persson, Statsrådets svåger och hans raka motsats. Han är en sjukskriven gammal lärare i humaniora, som mest ägnar sig åt att läsa historiska verk och fundera över sina krämpor (tarmen och hjärtat). Det är adjunkt Persson som är berättare i boken, och han ägnar boksidorna åt att förfasa sig över Statsrådets framfart, men hur det än är så är han ständigt vid hans sida i mordutredningarna.

Böckerna om Statsrådet är alla uppbyggda på det gamla klassiska Agatha Christie-deckarviset: Ett begränsat antal personer samlas ihop på en begränsad yta, en av dem mördas och mördaren går att finna i den begränsade gruppen. I den här boken är den begränsade gruppen kommitén. FÅMP (En förkortning på "Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot på våld på allmänna platser). Kommitén är i slutskedet av sitt uppdrag och huserar hemma hos Statsrådet, som själv står för mathållningen och serverar hårdkokta ägg, grillkorv och saftkobbel.

Efter att mordet har begåtts börjar alltid en hejdlös utredningsturné där Statsrådet med adjunkten i hasorna, åker runt och besöker de misstänkta för att samla ledtrådar. Han drar sig inte för att samla in ledtrådarna genom att klättra in genom fönster, klä ut sig till tv-reparatör och rota runt i folks skrivbordslådor och garderober. I Statsrådet i tiden blir han emellertid besegrad av en av sina misstänkta som tvingar honom med sig i en hinderbana där han inte orkar flåsa fram sina plumpa frågor.

Upplösningen nås när Statsrådet samlat ihop alla de misstänkta på brottsplatsen för att provocera mördaren att avslöja sig, också detta ett klassiskt Agatha Christie-drag.

Jag föredrar den här gamla klassiska typen av deckare framför de moderna med kriminella ligor och öststatsmaffior. Kanske beror de på att de inte är så realistiska. Och att de har betydligt mer humor.

Semesterläsning

Är i Frankrike och läser, för att förkovra mig i språket, om Obelix girighet och dåliga klädsmak i Obelix och co och att Viktoria och Daniel är de enda som kan rädda den svenska Kungakronan i tidningen ici. Vid sidan av mina studier läser jag Paasilinnas Kollektivt självmord, för den ger en sådan livslust..