Balladen om Marie - en biografi över Marie Kröyer av Tonni Arnold

Tonni Arnolds biografi handlar om Marie Triepcke, den unga kvinnan som gifte sig med den berömde Skagen-målaren Sören Kröyer och som sedan lämnade honom och deras dotter för den svenske kompositören Hugo Alfvén. Vi får följa henne från barndomen, genom två olyckliga äktenskap, stäkta konstnärsdrömmar, psykisk och fysisk ohälsa, fram till hennes död 1940.

Tonni Arnold skildrar verkligheten bakom klicheerna om det kröyerska äktenskapet, där Marie framstått som den vackra, egoistiska isjungfrun och Kröyer fått alla sympatier.
Så står det i baksidestexten till Balladen om Marie. Det är precis så äktenskapet framställs i filmen Hipp hipp hurra. Den där Kröyer spelas av Stellan Skarsgård och Marie av Pia Vieth.
Men det är på grund av en annan film jag läser den här biografien. I vintras gick filmen Balladen om Marie Kröyer på bio. Den baseras fritt på biografin med (nästan) samma namn. Jag blev mycket berör av den filmen och kände mig tvungen att läsa boken för att få veta mer.
Man ska alltid se filmen innan man läser boken. Har man redan läst boken när filmen visas ser man filmen  på egen risk.
Hade jag sett filmen Balladen om Marie Kröyer efter att jag läst boken hade jag avskytt filmen.

 

För det är ju det här med fritt baserad och att skildra verkligheten. När jag läser Arnolds biografi upptäcker jag hur många direkta faktafel filmen innehåller och det irriterar mig. För jag förstår inte varför. Visst begrier jag att man, när man dramatiserar verkliga människors liv måste fylla i, fabulera och lägga ord i munnen på dem ibland men varför man måste göra direkta fakta fel när man dessutom anger att man har en biografi i grunden, det förstår jag alltså inte. Jag nöjer mig med att ta upp ett par exempel:

Kröyers begravningen utgör en slags ram i filmen, vi både börjar och slutar där. I filmen står Marie längst fram medan kistan sänks ned i en vattenfylld grav. I verkligheten var Marie inte alls närvarande vid gravsättningen. Hon hade blivit avrådd från detta eftersom man trodde att detta skulle väcka allt för stor anstöt. Hon hade ju trots allt lämnat Kröyer för en annan man. Hon befann sig visserligen i Skagen vid tillfället men väntade på sitt hotellrum medan begravningen pågick.

   Ett annat exempel är Henny, den kvinna som Marie i filmen ber se efter Vibeke medan hon själv reser bort tillsammans med Hugo Alfvén. I filmen blir Henny själaglad eftersom hon alltid längtat efter ett barn, i verkligheten är Henny gift och fembarnsmor (!) samtidigt som hon har en kärleksaffär med Sören Kröyer.

 Det blir inte en bättre historia av att de här felen görs.
 

Tonni Arnolds biografi är inte en verklighetsbaserad roman, de är ju annars ganska vanliga just nu. Den är just en biografi, baserad på studier av brev och dagböcker, intervjuer. Den är skriven i en populärvetenskaplig ton och lyckas gripa tag och engagera trots att den låter sig begränsas av fakta. De inblandade kommer flitigt till tals även om hon inte lägger ord i munnen på dem utan använder deras egna i citat från dagböcker och brev. Ibland kan jag emellertid sakna fotnoter till från vilka brev och dagböcker det citeras.
 Arnold drar sig inte för att ha åsikter trots den vetenskapliga tonen. Alfvén får sig till exempel en rejäl känga. Möjligen rättmätigt.
    Vi får även utförliga personteckningar över både Sören Kröyer och Hugo Alfvén, det över huvud taget en fyllig biografi. Men det jag skulle vilja veta mer om är hur den åldrade Marie ser på sitt målande. Som ung, innan hon gifte sig med Kröyer och under de första åren som hans fru, tänker hon ju på sig själv som en männsika som ska leva för att måla. Under bröllopsresan målar de båda två, hon visserligen mindre än hon skulle önska. Under ett antal stormiga år med den allt mer sinnessjuke Kröyer ebbar drömmarna om det egna målandet ut. Flera år senare sitter hon efter sju sorger och åtta bedrövelser under en annan resa, i en solstol och tittar på när Hugo Alfven målar akvareller för att koppla av. Själv målar hon inte. Men vad tänker hon, hur känns det att sitta där och se honom? Kanske lämnade hon inga skrivelser efter sig om detta, kanske talade hon inte med någon om det, så veta säkert vad hon tänkte kan vi kanske inte. 
Men vi måste väl ändå undra.