Tigrar i rött väder av Lisa Klaussmann

Det är på flygplatsen, på väg till Palma som jag plockar ut den här boken. Att det blir just den beror dels på att den har ett snyggt omslag, dels att det enligt baksidestexten är en bok som för tankarna till Joyce Carol Oates.

När jag börjar läsa den tror jag först att det ska bli någon ny variant av Yaya-flickorna när kusinerna Nick och Helena sitter på bakgården i sina underklänningar och dricker gin i glasburkar. Men det blir det inte. Den typen av sammanhållning kommer inte att finnas mellan Nick och Helena.
Men den där amerikanska-känslan som finns både i Rebecca Wells Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter och i Joyce Carol Oates böcker, den finns där. Jag kan inte benämna den på annat sätt än amerikansk, för den uppträder bara när jag läser amerikanska böcker. Välskrivna amerikanska böcker, ska tilläggas och det här är en sådan. Jag kan inte riktigt beskriva den men det handlar om en slags storslagenhet, det handlar om förlust, besvikelse och ihålighet hos karaktärerna de skildrar. JCO är en mästare på att gestalta den här ihåligheten och jag förstår varför det dras paralleller mellan henne och Klaussmann

Tigrar i rött väder utspelar sig mellan 1944 och 1969. Den är inte kronologiskt berättad utan indelad i olika sektioner för varje medlem av familjen ifråga. Den första delen är ur Nicks perspektiv, den andra hennes dotter Daisys, sedan Helenas,  sedan Nicks man Huges och slutligen Helenas son Eds perspektiv. Han är den enda som gestaltas i jag-form.
Jag gillar hur de olika karaktärernas personlighet tar form för läsaren genom att de dels återges ur sin egen synvinkel och dels ur andras. De växer fram som ett pussel bit för bit.
Till största delen utspelar sig handlingen i och omkring Tiger house, det sommarhus där kusinerna Nick och Helena växt upp tillsammans och där de fortfarande tillbringar alla sina somrar.
Det förflutna kastar sina skuggor in över familjens nuvarande liv i forma av förorätter och besvikelser: efterverkningarna av det faktum att Helenas mamma inte gifte sig med en lika välbärgad man som Nicks mamma och händelser under andra världskriget.
En sommar hittar de båda barnen Daisy och Ed ett lik i närheten av Tiger house. Mordet påverkar dem alla men för en av familjemedlemmarna ger det livet en mer drastisk vändning än för de andra.

Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.




Mötley Crü The Dirt

När vi var i Norrköping härom helgen bestod min läsning av en blandning av dockskåpstidningen Doll's house magazine, som jag hade fått av P och av Mötley Crü The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband, som jag fått av hotellet. En trevlig service med en pocketbok på sängbordet, tyckte jag.

Jag visste ingenting om Mötley Crü innan jag började läsa boken. Naturligtvis visste jag att de fanns. Naturligtvis visste jag att Tommy Lee fanns och hade varit gift med Pamela Anderson. Men jag vitte inte att det var i Mötley Crü han var trummis och inte kunde jag vare sig höra någon av deras låtar i huvudet eller namnge någon av dem. Det är väl helt enkelt inte min typ av musik. Antar jag. Men jag är helt fast i historien.

Skiten om Mötley Crü är skriven av Neil Strauss i samverkan med bandmedlemmarna (Tommy Lee, Mick Mars, Vince Neil och Nikki Sixx) och det är en väldigt välskriven skit. Medlemmarna berättar var för sig och om varandra och Strauss lyckas bra med att få fram deras olika röster. Och deras olika versioner av samma händelser. Det är också väldigt välkomponerat, de olika historierna är snyggt sammaflätade och griper in i varandra.

Även personer runt bandet, deras managers och den vikarierande sångaren John Corabi får komma till tals. Det framstår som om deras managers har sämre självinsikt än ligisterna själva. Men det kanske bara är berättarteknik.

Hur som helst är det inga som helst problem med att ta sig igenom nästa 600 sidor om världens mest ökända rockband trots att man inte är ett fan.

                                                                                   

Be för mig i tusen år av Yiyun Li

Be för mig i tusen år är en novellsamling som handlar om det nya Kina, efter Mao, där många i den yngre generationen lämnat Kina för USA som Yiyun Li själv gjorde 1996.

Noveller som är som vassa små glasskärvor. Hennes språk är rakt på och klart som glas och de livsöden som skildras är så smärtsamma att man skär sig på kanterna.

Det är så snyggt hur Li lyckas båda fånga och distansera läsaren på samma gång. Inte ens när novellen är skriven i jag-form kommer man personerna riktigt in på livet, samtidigt som man inte kan undgå att gripas av deras öden.
Nu är det ju aldrig jaget i novellen som är huvudpersonen - i novellen Persimoner är berättaren en anonym iakttagare i mängden - och kanske är det det som hjälper till att skapa det där avståndet.
Karaktärerna tänker inte i direkt anföring och ingen av dem håller på och "känner" en massa. Läsaren får sluta sig till hur karaktärerna känner sig genom deras handlingar, även berättarens känslor. "Jag gick inte ut och lekte med flickorna i gränden den sommaren" säger en flicka i en av novellerna. Hon säger inte att hon kände sig nedstämd eller skämdes.
Snyggt och gripande.

Samla ull/Woolgathering av Patti Smith

Just nu håller jag på med Patti Smiths Samla ull/Woolgathering. På ena sidan engelska och den andra svenska.
Det är en samling textsviter som på biblioteket klassificerats som lyrik. För klassificeras måste de ju...
Jag har än så länge bara läst ett par av sviterna men hittills känns det som ett slags memoarer. Särskilt bra tycker jag om sviten som handlar om upptäckten av folket Ullsamlare, som bor i det höga gräset på Tomas Gärde.

Några favoritrader:

Där kunde jag spana, betrakta och, hur lätt som helst,
försvinna - som en vinge i vinden, fladdra från jord till
jord, omedveten om mina otympliga armar och uttänjda
strumpor.

Jag var borta och inte en själ visste om det. För alla andra
föreföll det som om jag fortfarande fanns kvar mitt ibland
dem, på min lilla säng, uppslukad av mina barnlekar.

Jag kände så väl igen mig. Sanningen att säga händer det fortfarande då och då, att jag försvinner - som en vinge i vinden, fladdrar från jord till jord. Och inte en själ vet om det.

Så småningom reder vi ut det. I oss själva känner vi igen
vår moders hand, vår faders arm. Men själen, det är något
annat. Den kan man aldrig vara säker på.

----

Musiken som uppstår när ullsamlarna fullgör sitt värv.
Böjer sig, reser sig, skakar ut luften. Samlar det som
behöver samlas. Det kasserade. Det eftersökta. Bitar av
människosjäl som på något sätt kom undan. Fångades i ett
förkläde. Plockades av en behandskad hand.