Svärdet i stenen av T H White

 

Svärdet i stenen av T H White ligger till grund för Disney-filmen med samma namn. Det är den klassiska historien om Kung Arthurs barndom, alltså innan han blev kung Arthur, fram till dess att han drog svärdet ur stenen. Legenden om hur den blivande kung Arthur träffar trollkarlen Merlin som blir hans mentor, i fantasyform.

Jag har lite svårt med fantasy. Visst, jag gillar Narnia-böckerna och Harry Potter. Det funkar när det är barnböcker, då kan jag köpa den här formen, men när det gäller så kallad vuxenfantasi är det svårare. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att det inte är någon större skillnad.
Historien om Merlin och Arthur och hur han drar svärdet ur stenen osv är en bra historia och jag vet att Whites bok har gott ryckte, ändå blir jag irriterad.

Mest irriterad blir jag över hur berättaren liksom smyger sig på mig bakifrån. Om han nu hade tänkt att vara så synlig i berättelsen, så hade jag önskat att han manifesterade sig själv ordentligt från början. I stil med: "Nu när jag sätter mig ned för att nedteckna den här historien..."
Men nu kommer han som sagt krypande bakifrån, mitt i en  beskrivning av två riddares middag, där det nyss har framgått att de druckit portvin och talat om Eton, så kastar han sig plötsligt över mig. Plötsligt kommer det någon och berättar att Eton visserligen inte grundades förrän 1440 så det var naturligtvis inte Eton de talade om, men ett liknande ställe "... och de drack Metheglyn, inte portvin, men genom att nämna det modernare vinet är det lättare att förmedla den rätta stämningen." står det plötsligt. Jag tappar hakan, häpnar. Inte bara över att det plötsligt, från ingenstans, kommer en utomstående berättare från en annan tid och slår sönder illusionen utan också över att han drar sådana dumma slutsatser om hur man skapar illusion.

 

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.

Mannen i brunt av Agatha Christie

När jag sist var nere och rotade bland skatterna i magasinet i vårt bibliotek hittade jag Mannen i brunt av Agatha Christie. Det är hennes fjärde bok men den sista som översattes till svenska.

Anne Beddingfeld är bokens berättare och hjältinna. Hon är en typ av karaktär som återkommer i Christies böcker: ung, fattig men viljestark flicka som har haft ett ganska enformigt och tråkigt liv hittills. Plötsligt har hon hamnat i en ny livssituation och passar därför på att kasta sig huvudstupa in i det äventyr som av en slump dukas upp framför henne. Ett äventyr som i det här fallet för Anne till Kapstaden och Victoriafallen, bland annat.

Själva upplägget i Mannen i brunt skiljer sig dock en aning från Christies andra böcker. Visst här begås mord och visst här finns ett begränsat antal misstänkta som förts samman mer eller mindre slumpmässigt, så där som det brukar vara,  men Mannen i brunt har en mer "agent-aktig" approach än de andra brukar ha. Här är det den mystiske Översten, hjärnan bakom en mängd olika brott och stölder som eftersöks snarare än mördaren själv, så att säga.
Detta annorlunda upplägg gör det också mer spännande. Hur ska det sluta? I de flesta av de andra deckarna vet man ju att Poirot kommer att samla alla inblandade i ett rum och omständligt berätta vem av dem som är mördaren. Om man nu vill vara en smula generell.
I Mannen i brunt undrar jag faktiskt in i det sista hur det ska gå, och Christie blandar skickligt bort korten.



Arvsynd av PD James

Som reselektyr på Barcelona-resan hade jag PD James, arvssynd. 438 sidor och liten text - perfekt när man bara reser med handbagage. Mindre perfekt eftersom man hela tiden vill läsa vidare istället för att gå ut och promenera på Ramblan. Nja.... riktigt så perfekt kanske den inte är men snudd på...                                                                                                                  Jag har bara två problem med PD James. Det ena är att hon ibland avslöjar lite för mycket av vad som ska hända i sina kapitelrubriker. Därför tänker jag inte skriva så mycket om vad den här deckaren handlar om - för att inte jag också ska avslöja för mycket. Javisst, den innehåller mord, naturligtvis, och antalet misstänkta begränsar sig till kretsen kring det anrika förlaget Peverell Press, där det nyligen skett en del omstruktureringar som skapat spänningar både i ledningen och bland de anställda. Jag föredrar den här typen av deckare framför de här mer moderna som handlar om öststatsmaffior och brottssyndikat.

Det andra problemet är att hon är så detaljerad när det gäller arkitektoniska detaljer att jag omöjligt kan föreställa mig byggnaderna hon beskriver. Men det säger kanske mer om mig än om PD James. Det är ju annars det här med detaljerna som är hennes styrka, att hon är så omsorgsfull och tar sig tid att utveckla karaktärerna även om de bara har en "biroll", till exempel. Det är bland det viktigaste man har att göra som författare, att ta sig tid. Om inte författaren vill ta sig tid med sin berättelse varför skulle läsaren göra det?

Det är också välskrivet till skillnad från mycket annat i den här genren