Captive av Clara Rojas

Läser Clara Rojas Captive: 2,147 Days of Terror in the Colombian Jungle. Clara Rojas kidnappades ju av FARC-gerillan samtidigt som Ingrid Betancourt , vars bok Även tystnade har ett slut jag skrivit om här tidigare.

Det är intressant att ställa de olika versionerna mot varandra eftersom de skiljer sig en del.
Till att börja med själva upplägget: Betancourts bok är, i stort sett, en kronoligisk berättelse om hennes fångenskap. Hon återger scener och samtal på ett detaljerat sätt som gör att det är lätt att leva sig in i händelserna och "vara med". Rojas, vars bok är flera hundra sidor kortare än Betancourts, summerar snarare olika företeelser, som jungeln, gudstrons betydelse, ångesten och barnafödandet osv, i olika kapitel.
Mer intressant är kanske hur rena faktauppgifter skiljer sig, som till exempel hur många flyktförsök de försökte sig på tillsammans.
Och medan Betancourt beskriver sitt förhållande till Rojas innan kidnappningen som en ren jobbrelation, skriver Rojas att de varit vänner i flera år, träffats så gott som dagligen och besökt varandras föräldrar.
Rojas menar att Betancourts bok är full av lögner. Vad Betancourt anser om Rojas bok vet jag inte.

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Läser Ingrid Betancourts bok om sin tid i fångenskap hos FARC-gerillan i Colombias djungler. Har även läst lite "recensioner" av den i olika dagstidningar. Oftast är det snarare små resuméer över hennes politiska verksamhet, över själva fångenskapen och beskrivningar av FARC-gerillan än rescensioner av boken. En slags anmälan att "här kommer den här boken". I en av "recensionerna" påstås det att boken har "litterära kvalitéer" men i vad dessa litterära kvalitéer består går man inte närmare in på.
Hade det varit en skönlitterär bok hade de litterära kvalitéerna varit det man diskuterat, men nu är det inte det. Själva historien överskuggar formen, så att säga. Jag har inte läst tillräckligt med rescensioner av biografier för att kunna utala mig om huruvida man behandlar den här boken annorlunda än andra. Det är ju en ganska speciell historia.

Nu är det ju inte en bok som aspirerar på att vara litterär. Betancourt vill berätta sin historia, det är hennes historia jag vill ha när jag läser boken, jag förväntar mig inte "litterära kvalitéer", det hade bara varit en bonus.
Om något ändå ska sägas om det litterära så förstår jag mig inte riktigt på kompositionen alla gånger. Varför är det inledande kapitlet, som handlar om ett flyktförök som slutar på ett ganska dramatiskt sätt, det inledande kapitlet, till exempel? Däremot tyckte jag att det var snyggt när hon vid något tillfälle gick framåt till tiden efter befriandet och ställde den parallellt till tiden i fångenskapen. Men det har hon, än så länge, bara gjort några gånger.

Hur som helst, det är ju själva berättelsen jag vill ha. Och ju mer jag läser av Ingrid Betancourts historia, desto mer nyfiken blir jag på den bok som hennes assistent Clara Rojas skrivit. Clara som kidnappades samtidigt som Ingrid, blev befriad tidigare och som skaffade sig barn med gerillan. Jag har en känsla av att hennes berättelse är en helt annan än Ingrid Betancourts.