Sent på jorden av Gunnar Ekelöf

I min genomläsning av Gunnar Ekelöfs samlade dikter och har jag nu kommit till samlingen sent på jorden.  Dikterna har blivit tätare jämfört med den första samlingen skärvor av en diktsamling.  Det känns tydligt redan i inledningsdikten, det finns liksom inte några mellanrum mellan bilderna:

 

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus

och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför

tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

 

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus

i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

 

det vita dukade bordet väntar på någon

vars steg aldrig kommer uppför trappan

 

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

 

Ting och företeelser förses med mänskliga egenskaper både i den här dikten och flera andra. I flera av dikterna springer de mänskliga egenskaperna dessutom omkring för sig själva, som i  dikten osynlig närvaro:

en gäspning släpade sig över golvet

och drunknade i lavoiren

 

Det är som om de där mänskliga egenskaperna inte räcker till för att få ihop till en hel människa, eller som om människan håller på att upplösas och uppgå i alltet. Dikterna i sig är tätare skrivna men ett  genomgående tema i hela samlingen är upplösningen.  Det är sent på jorden, vi befinner oss i ett slag yttersta tid. Men det är inte alltid upplösning innebär slutet eller upphörandet, det kan också innebära att något blir större, expanderar:

 

expansion

mitt jag inandas himlen i anemisk svindel

och arktisk nakenhet med lungorna som vingar

min hjärna exploderar och artärerna brister

och fåglarna drunknar i luften som jag dricker

låt blodet spruta ut och färga molnen röda

tills molnen börjar sjunga i rymdernas tystnad

tills i en avlägsen detonation av färger

solen förlorar medvetandet

och gula trumpetsstötar blänker

mot kopparhorisonten

 

där solen som sjunker glöder av min vilja

där mina händer skalla strö skuggor över jorden

vars natt som nalkas är mitt ögonlock

vars stjärnor flyger ut under min panna

 

I sonatform denaturerad prosa är det ett slags armageddon som pågår, en uppgörelse med tillvaron, ett krossande av allt:

 

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler

elden brinner  i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag

och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig

 

Men hela tiden upprepas frasen ”vi börjar om” som om det ändå kommer någonting efter uppgörelsen, en ny tid.  Den avslutande dikten heter Apoteos (grek. apothe'osis, förgudande, en ceremoni, genom vilken forntidens folk tilldelade en människa gudomlig rang, från Wikipedia) Människan upphöjs till gudomlig rang men detta skedde först efter hennes död, åtminstone innan de grandiosa – som Alexander den store – började apoteosera sig själva. Om jag skulle göra en tolkning av sent på jorden som ett slags helhet vore det att den beskriver en upplösning av ett tillstånd, de kända gränserna suddas ut, något är över. Men det är inte slutet. Det forsätter, vi börjar om, men det kanske sker i en annan dimension, som gudomligheter.

Skärvor av en diktsamling av Gunnar Ekelöf

Har påbörjat ett litet lyrikprojekt. Projektet är Ekelöfts samlade dikter från pärm till pärm. Jag har läst mycket Ekelöf genom åren men mest bläddrat hit och dit i boken. Men nu tänkte jag mig lite mer struktur i läsningen. Huruvida det är bra med struktur i diktläsning är ju något man kan fundera på, men det är ett annat blogginlägg. Jag vill ha läst allt och då känns det ju som om den enda möjligheten är att gå från ena änden till den andra.

Skärvor av en diktsamling är 16 tidiga diktskärvor. De är inte lika...täta som Ekelöfs dikter ska bli senare. De är som hastiga akvarellskisser över landskap, mycket vått i vått. Små naturbeskrivningar. Ofta finns där musik, eller en ton. Som i nummer 15:

Från den grå morgonhimlen silade ett fint regn; träden
stod stilla, men buskarnas blad och blommorna, som
slutit sina kalkar, darrade sakta under regnet. Det prasslade
i gräset, och när och fjärran ljöd ett stilla melodiskt brus...

Min favorit är nummer 8. Det är också den som i mitt tycke pekar mest framåt mot vad som ska komma i Ekelöfs diktning:

Jag känner cellen, urdjuret inom mig; efter miljoner och
åter miljoner år har jag återfunnit mig själv i en människa.

... om fisk i poesin.

Läser Lyrikvännens senaste nr som blivit liggande i den osorterade röran bredvid sängen. Det jag gillar med Lyrikvännen är att den är så totalt trendokänslig, eller känslig för vad som säljer. Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om dagens trenderna inom lyriken, men kanske kunde man tro att Lyrikvännen i dessa dagar borde göra ett specialnummer med Tomas Tranströmer. Men inte då.

Man nöjer sig med att hurra för Tranströmer i den sista meningen i Ledaren.

I övrig handlar numret om fisk.

Fisk i poesin.

Kanske tänker man att man inte behöver lyfta fram Tranströmer, för han får ju uppmärksamhet ändå medan fisken i poesin inte får så stort utrymme. Vilket är en helt korrekt bedömning…

Paul Andersson

Förlorade i nedrökta/byar gick dagarna vilse och flydde/orörda bort från de fingrar jag höjt/att hejda strömmen av enfärgad tid.

Skriver Paul Andersson om min käpphäst; detta omöjliga i att försöka stoppa tiden. I alla fall anser jag att det är det han skriver om. Fördelen med poesi är ju att det är upp till var och en att bestämma vad det handlar om.

Paul Andersson målar de vackraste bilder i sin poesi. Vackra och användbara bilder. Och många. Jag orkar bara läsa ett litet stycke i taget. Hans verser är så fulla av bilder som alla förtjänar sin tid att de är dignar under sin egen tyngd.
Att läsa Paul Andersson är en övning i att stanna upp, vara i nuet och inte hasta vidare, vidare hela tiden.

Samla ull/Woolgathering av Patti Smith

Just nu håller jag på med Patti Smiths Samla ull/Woolgathering. På ena sidan engelska och den andra svenska.
Det är en samling textsviter som på biblioteket klassificerats som lyrik. För klassificeras måste de ju...
Jag har än så länge bara läst ett par av sviterna men hittills känns det som ett slags memoarer. Särskilt bra tycker jag om sviten som handlar om upptäckten av folket Ullsamlare, som bor i det höga gräset på Tomas Gärde.

Några favoritrader:

Där kunde jag spana, betrakta och, hur lätt som helst,
försvinna - som en vinge i vinden, fladdra från jord till
jord, omedveten om mina otympliga armar och uttänjda
strumpor.

Jag var borta och inte en själ visste om det. För alla andra
föreföll det som om jag fortfarande fanns kvar mitt ibland
dem, på min lilla säng, uppslukad av mina barnlekar.

Jag kände så väl igen mig. Sanningen att säga händer det fortfarande då och då, att jag försvinner - som en vinge i vinden, fladdrar från jord till jord. Och inte en själ vet om det.

Så småningom reder vi ut det. I oss själva känner vi igen
vår moders hand, vår faders arm. Men själen, det är något
annat. Den kan man aldrig vara säker på.

----

Musiken som uppstår när ullsamlarna fullgör sitt värv.
Böjer sig, reser sig, skakar ut luften. Samlar det som
behöver samlas. Det kasserade. Det eftersökta. Bitar av
människosjäl som på något sätt kom undan. Fångades i ett
förkläde. Plockades av en behandskad hand.

Otrohet

Jag har svårt att nöja mig med en i taget. Jag har oftast flera på gång samtidigt. Jag föröker att hålla mig till en men sedan kan jag ändå inte låta bli att snegla åt sidan.
Därför läser jag samtidigt som Ensemble.. en bok av Johan Werkmäster som heter I Frankrike och är en samling korta ögonblick - nästan för korta ibland - från hans resor i detta land. Lite inspiration till min bourgognebok som kippar efter luft.
Däremellen kopplar jag av med lite Maria Lang...bara för att koppla av.
Och så är det Ko Un och den ständigt närvarande Tranströmer.
Det är lite stressigt detta att hålla på med flera samtidigt. Ger ingen riktig ro. När jag läser i den ena boken känner jag att jag borde läsa i den andra och tvärtom.
Ändå kan jag inte låta bli.

Påsklovsläsning

Tar lite påsklov från Ensemble... Åker bort över påsk och packar med mig två Maria Lang-deckare. Mysdeckare. Ett märkligt uttryck kanske. Och det tål väl att tänka på varför man kan tycka att böcker om ond, ibland bråd, död är mysiga. Men så är det. Och det är de deckarna jag gillar. Inte de här om östeuropeiska maffia och agenter. De gör mig bara trött.

I ryggsäcken har jag också packat ned mysböckernas mysbok: Ridsommar på Västanås. Ja, ni får tycka vad ni vill men med är den, och mysig.

Så har jag med mig en diktbok av Ko Un också. Såg honom på Babel förra veckan, där han satt bland alla sina böcker i sitt arbetsrum med tre olika skrivbord. Blev så fascinerad av personen att jag bara var tvungen att läsa något som han skrivit också.

Hur mycket det nu kommer att bli läst. Vi ska bara vara borta i tre dagar.

Glad Påsk!