Har läst de fem första kapitlen i
Fantasins grammatik av Gianni Rodari och står inför ett beslut.
Jag känner ett oerhört motstånd.
Frågan är om det är ett sådant slags motstånd som man ska kämpa emot för att komma stärkt ut på den andra sidan eller om det är ett sådant motstånd man ska lyssna till för att det är själens intuitiva sätt att säga att detta är helt fel.
Det är en fråga om lättja eller förnuft, alltså.
Jag tror att det är förnuft. Jag tror att detta är helt fel.
Jag tror att
Fantasins grammatik kan vara en ypperlig bok om man utbildar sig till förskollärare och ska stimulera barns fantasi. Men det ska inte jag.
Så jag slutar att läsa Gianni Rodari.
Och går därmed miste om det guldkorn av klokskap som kanske finns i bokens elfte kapitlet.
Jag tycker att Leif GW Persson är ganska...cool, men ännu har jag inte läst någonting av honom. Därför började jag härom dagen med Linda - som i Lindamordet, som har legat i bokhyllan i flera år. Efter två sidor hade jag retat mig på fem olika språkliga...ja, egenheter kan man väl kalla det och eftersom boken är ca 600 sidor så kändet jag att, tyvärr GW det får bli en annan gång. Kanske. Idag har jag dessutom varit i Nora och fyllt på min Maria Lang - samling. Ungdomsboksdelen är nu komplett och det saknas bara två av vuxendeckarna. Och mellan Lang och Persson är valet lätt. 
