Be för mig i tusen år av Yiyun Li

Be för mig i tusen år är en novellsamling som handlar om det nya Kina, efter Mao, där många i den yngre generationen lämnat Kina för USA som Yiyun Li själv gjorde 1996.

Noveller som är som vassa små glasskärvor. Hennes språk är rakt på och klart som glas och de livsöden som skildras är så smärtsamma att man skär sig på kanterna.

Det är så snyggt hur Li lyckas båda fånga och distansera läsaren på samma gång. Inte ens när novellen är skriven i jag-form kommer man personerna riktigt in på livet, samtidigt som man inte kan undgå att gripas av deras öden.
Nu är det ju aldrig jaget i novellen som är huvudpersonen - i novellen Persimoner är berättaren en anonym iakttagare i mängden - och kanske är det det som hjälper till att skapa det där avståndet.
Karaktärerna tänker inte i direkt anföring och ingen av dem håller på och "känner" en massa. Läsaren får sluta sig till hur karaktärerna känner sig genom deras handlingar, även berättarens känslor. "Jag gick inte ut och lekte med flickorna i gränden den sommaren" säger en flicka i en av novellerna. Hon säger inte att hon kände sig nedstämd eller skämdes.
Snyggt och gripande.

Dagarna med Kerstin

Åsa Mattssons samtalar med Kerstin Thorvall och Caroline Roosmark fotograferar.

Det är inte en bok som ägnar sig åt basfakta om Kerstin Thorvall, den förutsätter att man känner till en del händelser i hennes liv. Det är heller inte en bok som kommer med några nya, stora avslöjanden om Thorvall.

Det är samtalen, omständigheterna omkring dem och Mattssons reaktioner på vad som sägs som, tillsammans med Roosmarks foton, skapar en bild av personen Thorvall. Det är ingen förskönande bild.

Thorvall är precis lika självcentrerad som de stora manliga genierna, vilket vi som läst en del av hennes böcker redan räknat ut. De manliga genierna brukar ju ursäktas med att de är just genier medan Thorvall ständigt har varit ifrågasatt.

Inte för att jag tänker försvara henne, jag tror nog att Thorvall kunde gå folk på nerverna på gränsen till det uthärdliga.
Under en period ringer hon till Mattsson dagligen, ibland upp till tio gånger på samma dag, för att tala om hur dåligt hon mår och bli tröstad. Och det låter ju ganska jobbigt. Men det skulle inte vara mindre jobbigt om det vore Strindberg som ringde.

Jag upptäckte Thorvall i form av en raspig kassettboksinspelning av Det mest förbjudna, där Thorvall själv läser febrigt och så fort att hon inte själv hänger med ibland.Det som kittlade mig och som fick mig att fastna var inte sexet, som så många hakat upp sig på, det var att hon var så aggressiv mot sin mor. För trots att huvudpersonen i boken kallas Anna så ”vet” man ju ändå att det var Thorvall det handlade om. Eller?
"Allt jag skriver handlar om mig." Har Thorvall själv skrivit någonstans men i Dagarna med Kerstin är hon sur över att hon fått kritik för att hon bara skriver som det är och inte gestaltar, som hon tyckt att hon gjort.

Det som kittlar och irriterar med Thorvall, åtminstone hos mig, är detta att hon tillåter sig ta sån plats. Hon är också nästan lite för stor för den här boken...

Statsrådet i tiden av Bo Baldersson

- Hur blev det nu, fick vi nånsin högertrafik?
Vi rusade runt i en rondell.

Så börjar Statsrådet i tiden skriven av pseudonymen Bo Baldersson. En antikvariatdam i Uppsala hävdade bestämt att det var Ebbe Carlsson som låg bakom Bo Baldesson-böckerna, där Statsrådet i tiden är den sjunde i en serie om elva.

Ovan avspark anger tonen och tempot i resten av boken. Det är Statsrådet som kör. Så klart. Detta märkliga statsråd som far runt som en orkan inte bara i rondeller utan var han än visar sig. Han är en sextonbarnsfar vars stora intresse är att utreda mord på sitt eget oortodoxa sätt. Under riksdagens öppnande konverserar han drottningen genom att fråga om hon har varit på någon intressant begravning nyligen och planerar eråttiska möten för sina kollegor.
I "selen" (säkerhetsbältet) bredvid Statsrådet hänger adjunkt Persson, Statsrådets svåger och hans raka motsats. Han är en sjukskriven gammal lärare i humaniora, som mest ägnar sig åt att läsa historiska verk och fundera över sina krämpor (tarmen och hjärtat). Det är adjunkt Persson som är berättare i boken, och han ägnar boksidorna åt att förfasa sig över Statsrådets framfart, men hur det än är så är han ständigt vid hans sida i mordutredningarna.

Böckerna om Statsrådet är alla uppbyggda på det gamla klassiska Agatha Christie-deckarviset: Ett begränsat antal personer samlas ihop på en begränsad yta, en av dem mördas och mördaren går att finna i den begränsade gruppen. I den här boken är den begränsade gruppen kommitén. FÅMP (En förkortning på "Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot på våld på allmänna platser). Kommitén är i slutskedet av sitt uppdrag och huserar hemma hos Statsrådet, som själv står för mathållningen och serverar hårdkokta ägg, grillkorv och saftkobbel.

Efter att mordet har begåtts börjar alltid en hejdlös utredningsturné där Statsrådet med adjunkten i hasorna, åker runt och besöker de misstänkta för att samla ledtrådar. Han drar sig inte för att samla in ledtrådarna genom att klättra in genom fönster, klä ut sig till tv-reparatör och rota runt i folks skrivbordslådor och garderober. I Statsrådet i tiden blir han emellertid besegrad av en av sina misstänkta som tvingar honom med sig i en hinderbana där han inte orkar flåsa fram sina plumpa frågor.

Upplösningen nås när Statsrådet samlat ihop alla de misstänkta på brottsplatsen för att provocera mördaren att avslöja sig, också detta ett klassiskt Agatha Christie-drag.

Jag föredrar den här gamla klassiska typen av deckare framför de moderna med kriminella ligor och öststatsmaffior. Kanske beror de på att de inte är så realistiska. Och att de har betydligt mer humor.

... om fisk i poesin.

Läser Lyrikvännens senaste nr som blivit liggande i den osorterade röran bredvid sängen. Det jag gillar med Lyrikvännen är att den är så totalt trendokänslig, eller känslig för vad som säljer. Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om dagens trenderna inom lyriken, men kanske kunde man tro att Lyrikvännen i dessa dagar borde göra ett specialnummer med Tomas Tranströmer. Men inte då.

Man nöjer sig med att hurra för Tranströmer i den sista meningen i Ledaren.

I övrig handlar numret om fisk.

Fisk i poesin.

Kanske tänker man att man inte behöver lyfta fram Tranströmer, för han får ju uppmärksamhet ändå medan fisken i poesin inte får så stort utrymme. Vilket är en helt korrekt bedömning…

Paul Andersson

Förlorade i nedrökta/byar gick dagarna vilse och flydde/orörda bort från de fingrar jag höjt/att hejda strömmen av enfärgad tid.

Skriver Paul Andersson om min käpphäst; detta omöjliga i att försöka stoppa tiden. I alla fall anser jag att det är det han skriver om. Fördelen med poesi är ju att det är upp till var och en att bestämma vad det handlar om.

Paul Andersson målar de vackraste bilder i sin poesi. Vackra och användbara bilder. Och många. Jag orkar bara läsa ett litet stycke i taget. Hans verser är så fulla av bilder som alla förtjänar sin tid att de är dignar under sin egen tyngd.
Att läsa Paul Andersson är en övning i att stanna upp, vara i nuet och inte hasta vidare, vidare hela tiden.

Champagneführern av Kåre Halldén

Var tvungen att varva martyrberättelserna med något mer jordnära och gav mig på P:s julklappsbok: Champagneführern av Kåre Halldén.

IT-konsult Harald Poppe befinner sig, till sin egen förvåning, på en vinresa i Champagne, trots att han egentligen inte kan någonting om vin. Under en rundtur i källaren på ett känt vinhus i Épernay blir han enda vittne till källarmästaren Anselme Guidots plågsamma död. Den lokala polisen bestämmer sig tidigt för att det rör sig om ett självmord men källarmästarens dotterdotter Isabelle är övertygad om att det är mord. Tillsammans med Harald bestämmer hon sig för att ta reda på vad som verkligen har hänt. Det visar sig att bakgrunden till händelserna i vinkällaren står att finna i skeenden under Andra Världskriget när Champagne var ockuperat av Tyskarna.

Jag tycker mig se flera paralleller med Dan Browns Da Vinci koden i Champagneführern. Anselme Guidot är en storhet på sitt område som källarmästare i det fina vinhuset, liksom Jacques Saunière är intendent, och alltså en storhet, på Louvren. Båda dör under spektakulära omständigheter i början av de båda böckerna. I båda böckerna är det deras dotterdöttrar som reder ut orsakerna till deras död, tillsammans med en lite tråkig, helylle man som inte alls passar in i actionrollen.

Förhållandet Silas och Läraren som finns i Da Vinci koden motsvaras i Champagneführerna av Mannen och Arbetsgivaren.

Språket påminner också om Dan Browns men honom har jag bara läst i översättning så det är väl inte en riktigt adekvat jämförelse.

Men Halldén har faktiskt en del egna vändningar också, så jag ska inte var oresonlig. Faktiskt ganska överraskande vändningar. Jag ska inte förstöra boken med att berätta vilka.

Champagneführern är skriven i genren Wine crime som Kåre Halldén har skapat. På hemsidan står det att han har skapat serien wine crime men än så länge består serien av en enda bok.

Jag tycker kanske att det känns en aning spekulativt. Som om författaren har resonerat att vin är inne och deckare är inne. Om man blandar dem och tillsätter inslag från Andra Världskriget, som många är intresserade av, borde det sälja.

Men i kategorin lättlästa deckare för söndagseftermiddagen med godispåsen på magen- en kategori jag ägnar mig mycket åt - är den helt okej.

Legenda aurea

Jag håller på med julklappsboken Gyllene legender eller Legenda Aurea. Det är en översättning av de helgonlegender som sammanställdes av Jacob de Voragine som levde i slutet av 1200-talet.

Eftersom jag tycker om medeltida konst har jag länge tänkt att jag ska läsa på om alla helgon och martyrer, så att jag förstår varför just helgonen på den här målningen kokas i en gryta, till exempel.

Ofta tänker jag på detta efter att ha varit i Lübeck, där vi brukar fira nyår. Där de har nämligen alldeles förträfflig medeltidskonst och vackra altartavlor i St Annen museum.

Att plugga helgonlegender brukar faktiskt finnas med på min långa lista av nyårslöften varje år och det brukar också finnas med på den långa listan av ouppfyllda löften i slutet av året. Eller det skulle göra det om jag brydde mig om att göra en sådan lista.

Men nu har det alltså blivit av.

Legenda Aurea är sammanställd av människor som verkligen trodde på de här legenderna och som levde i en tid då de hade stor betydelse. Nutidens översättare har visserligen gjort sina kommentarer men har inte lagt sig i själva legenderna. De moderna vetenskaperna och källkritiken finns bara med i bakgrunden. Det tycker jag är bra. Jag vill komma in i den där världen och få ett grepp om hur man tänkte och fungerade.

Det är emellertid inte det lättaste. Till exempel står det ganska klart att när helgonen ska belägga något med förnufstskäl så betyder förnuft något helt annat för dem än vad det betyder för mig. Till exempel så anser jag att förnuft är åtminstone något så när släkt med logik.

Martyrernas längtan efter döden är också ganska svårsmält, även om den på sätt och vis är logisk . Om man tror att man ska få "sin lön i himlen" så är det kanske inte så konstigt att man längtar dit. Lönen blir väl dessutom större om man har dött för sin tro och inte på vanligt sätt. Tvillingarna Marcus och Marcellianus, till exempel, blir i sista stund frigivna när de står i begrepp att bli avrättade för sin tro men de kräver att bli dödade. De vill inte ge upp "martyrkransen".

I samma historia, som egentligen handlar om St. Sebastianus, får en nyfrälst man höra talas om en kvinna som till slut uppgivit andan efter långvarig tortyr för sin tros skull. Mannen blir mycket avundsjuk och utbrister:

"Kvinnorna kommer före oss till kransen. Varför är vi ännu i livet?"

Men han har tur, bara några dagar senare blir han själv stenad.

Det är trots allt en aning svårt att sätta sig in i det här förhållningssättet. Att Petrus jublade av fröjd när hans fru skickades till martyrdöden upplever jag mest som anstötligt och inte särskilt heligt, vilket legendförfattaren vill göra det till.

Det finns också flera sagoinslag i legenderna. I historien om St Göran finns det ju till och med en riktig drake! Ofta är berättelserna upphängda kring magiska tal som tre och sju. När de blivande helgonen ska bevisa något med förnuftsskäl är dessa oftast fem, men jag är lite osäker på om fem är ett magiskt tal.

Historien om St Kristoffer, som är den rent berättartekniskt bästa legenden av dem jag har läst, är mycket lik Bröderna Grimms sagor i sin uppbyggnad:

Kristoffer var en mycket storväxt man som bestämt sig för att tjäna den största av herrar. Han kommer till att börja med till en mycket hög furste (1) som är kristen. Varje gång fursten hör Djävulens namn gör han korsttecknet för att skydda sig. Kristoffer inser då att om fursten fruktar Djävulen så måste ju Djävulen vara en högre herre än fursten. Han ger sig således i väg för att tjäna Djävulen (2) istället. Efter en tid i Djävulens tjänst upptäcker han att Djävulen flyr så snart han ser ett kors. Djävulen fruktar Kristus, som alltså måste vara en högre herre.

Kristoffer konsulterar en eremit för att få reda på hur han ska komma i denne Kristus (3) tjänst.

Eremiten säger först åt honom att han måste fasta (1) men Kristoffer menar att det kommer han aldrig att klara. Finns det inget annat han kan göra? Eremiten föreslår då bön (2) men det vet Kristoffer inte vad det är. Till slut säger eremiten åt Kristoffer att bosätta sig vid en djup flod där han ska ägna sig åt att bära över förbipasserande till andra sidan (3). Detta förslag accepterar Kristoffer.

En dag när han befinner sig i sin koja vid floden hör han någon ropa på honom. När han kommer ut är det ingent där (1). Ytterligare en gång hör han någon ropa utan att det finns någon utanför kojan när han kommer ut (2). När han hör någon ropa för tredje gången finner han en ung pojke utanför kojan.

Kristoffer bär pojken över floden men pojken är så tung att han håller på att dränka Kristoffer. Väl över på andra sidan avslöjar pojken att han är Kristus, den herre Kristoffer nu tjänar. För att bevisa att han talar sanning ber han Kristoffer sätta ned den stav som han använt som stöd vid överbärandet i marken, den ska då genast slå ut i blom. Vilken den naturligtvis också gör.

En ganska snyggt berättad historia, tycker jag.

Sedan kan jag väl rekommendera att man tar ett eller ett par helgon i taget. Boken är indelad i fem avdelningar: Nya testamentet, Martyrtiden, 300-talet, Äldre medeltid och Hög medeltid. Efter att ha sträckläst de två första avdelningarna och avverkat 20 helgon har jag litet svårt att hålla isär alla halshuggningar och bålbränningar och vem som sa vad när han eller hon gav upp andan.

Jag är förvirrad så till den grad att jag på årets St Annen museum-tur håller en ingående förklaring av en altartavla helgad åt St Augustinus för mitt sällskap. Detta trots att jag omöjligt kan veta något alls om St Augustinus.

Han finns nämligen över huvd taget inte med i min bok.