Förlorade i nedrökta/byar gick dagarna vilse och flydde/orörda bort från de fingrar jag höjt/att hejda strömmen av enfärgad tid.
Skriver Paul Andersson om min käpphäst; detta omöjliga i att försöka stoppa tiden. I alla fall anser jag att det är det han skriver om. Fördelen med poesi är ju att det är upp till var och en att bestämma vad det handlar om.
Paul Andersson målar de vackraste bilder i sin poesi. Vackra och användbara bilder. Och många. Jag orkar bara läsa ett litet stycke i taget. Hans verser är så fulla av bilder som alla förtjänar sin tid att de är dignar under sin egen tyngd.
Att läsa Paul Andersson är en övning i att stanna upp, vara i nuet och inte hasta vidare, vidare hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar