Soldansaren lyssnar är kanske mer korrekt för det är inspelningen jag "läser". För vilken gång i ordningen vet jag itne. Hur som helst: Mobergs utvandrar-serie är bland det bästa som någonsin skrivits på svenska. (Och har ni inte läst den och vet ni inte hur det går ska ni inte fortsätta att läsa här.)
Har nu kommit in i det "sämre" skedet av serien. Robert har dött.
Sedan jag läste serien första gången har jag sympatiserat med och hejat på Robert. Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom så bra. Ok, som han säger själv mot slutet så är han till "sin skapnad" en orolig själ men han är också så fången i sin tid. En tid där man var fången i sin sociala ställning på ett sätt som man inte är nu för tiden. Hade han levat nu hade det funnits så många fler möjligheter för en sådan som Robert. Nu är det inte nödvändigt att vara en jordnära Karl-Oskar för att ta sig fram.
Fast kanske har jag fel. Kanske har Karl-Oskar mer av förmågan att anpassa sig till tillvarons vilkor och växlingar och skulle därför ha klarat sig bättre nu än Robert i alla fall. Bara för att han är en sådan som klarar sig.
Hur som helst har Roberts öde alltid berört mig illa och jag har till och med roat mig med att fantisera ihop ett annat slut åt honom många gånger. Ett slut där han inte alls blir sjuk och dör så ung. Ett slut där han inte alls blir lurad att sin vidriga landsman Fred utan har med sig riktiga pengar hem till Karl-Oskar och Kristina och äntligen får visa sin bror att han duger något till. Ett slut där han får det där jobbet som tryckerilärling. Jag har till och med fantiserat ihop en rödhårig irländsk fru åt honom.
Varje gång jag läser serien hoppas jag att det ska gå på det sättet för honom men varje gång blir han ändå liggande där i skogen, vid bäcken.
Det är lika plågsamt varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar