Svinhugg av Marianne Cedervall

Mirjam vänder åter till sin hemö Gotland tillsammans med sin väninna Hervor, efter åtta svåra år i Norrland. Damerna bosätter sig i ett gammalt kapell som de renoverar om till sommarstuga samtidigt som de, med hjälp av affirmationer och annan hokus pokus, tar död på de tre karlar som förstört Mirjams liv.

ch jag förstör faktiskt inte alls upplevelsen av boken genom att avslöja att de dör alla tre, för det avslöjar Cedervall redan i första meningen.
Jag är lite kluven till det där greppet. Att veta vad som ska hända innan det händer kan ge en laddning till berättelsen som är rätt snygg om den används vid rätt tillfälle. Jag är osäker på om det är rätt grepp här. Kanske skulle jag ha velat bli lika chockad som Mirjam över att upptäcka att affirmationerna faktiskt tog. Nu funderar jag aldrig över hur det ska gå och kanske hade det varit intressant att göra det ibland.

Men jag gillar att det är ekonomiskt som de här karlarna har förstört Mirjams liv och inte genom att försmå henne i kärlek, vilket skulle ha varit väl klassiskt.

Det är på det stora hela en trevlig bok, ville jag skriva, men det låter ju lite nedlåtande och det är inte det jag är ute efter att vara. "En härligt må bra-roman!" står det på framsidan av min pocketupplaga, saxat ur en recension från Hemmets Veckotidning, och Svinhugg är en perfekt bok för badsemestern eller för en regning dag när man virat in sig i en pläd, placerat en godispåse på magen och sträcker sig efter någon lämplig litteratur på nattduksbordet.

Det är helt enkelt en bok i den förunderliga mysgengren. Förunderlig därför att den - gengren -innehåller så många lik och ändå inger just en mysig, regn-pläd-godispåsekänsla. (Agatha Christie och Maria Lang är några andra i gren.). Förunderligt ofta är det ju just deckare som förekommer i genren. Ofta har jag funderat på vad det är som gör att det är så trevligt, och just mysigt, att kura ihop sig framför tv:n och njuta av hur folket i grevskapet Midsomer har ihjäl varandra i drivor på grund av att någons anfader fuskade i pumpatävlingen för hundra år sedan. Vad är det för fel på oss!

Nu är Cedervalls Svinhugg inte någon deckare. Dels säger hon själv att det inte är någon deckare och dels är min definition av en deckare att de stora frågorna genom historien är vem och/eller varför.
Om det är läsaren själv eller någon av personerna i boken som frågar sig detta spelar inte så stor roll men huvudpoängen måste vara att någon vill ha reda på svaret på dessa frågor. Och det är inte huvudpoängen i Svinhugg. Den är helt enkelt bara 297 sidor mysigt dödande.