På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

Swanns värld

I denna den första delen i På spaning efter den tid som flytt, som jag än så länge bara läst en tredje del av, spanar berättaren efter sin barndoms somrar i den lilla byn Combray.

"Allting finns alltid" är inte ett citat ur Swanns värld  utan ur Slumpvandring av Majgull Axelsson, men det är just det som Proust skriver om. Hur man av en slump kan vakna liggande i en ställning som påminner om en ställning man alltid vaknade upp i på sommarmorgnarna i Combray när man var barn, och vips är man tillbaka i sitt rum hos tante Léonie där man bodde då. Hur man kan resa genom tiden med hjälp av smaken av en bit madeleinekaka doppad i örtte, eller formen på ett torn som påminner om kyrktornet i Combray eller ett ljus som faller på ett bekant sätt genom fönstret. Eller andra "flyttnycklar" som det kallas i Harry Potter. Ett praktiskt ord i sammanhanget, tycker jag. Och hur dessa flyttnycklar kan smyga sig på i tillvaron utan ordning eller förvarning.

Det är med dessa flyttnycklar vi förs framåt, eller hit och dit,  i Proust associativt komponerade berättelse. Högt blandas med lågt, som funderingar kring hur bilden av någons personlighet byggs upp och det faktum att middagen avåts en timme tidigare om lördagarna i tante Léonies hus. Gemensamt är att båda ämnena avhandlas noggrant, detaljerat och en smula omständligt. Det associativa tränger sig in i själva språket, i Prousts berömda meningsbyggnad med bisatser och parenteser som gör att jag har svårt att minnas vad meningen handlade om från början när jag väl kommer fram till punkten. Men jag tycker om det, det är ett tecken på att författaren rycks med av det han har att säga och av glädjen i att säga det.
Jag tvingar mig själv att slå av på takten när jag läser, inte för att jag läser särskilt fort från början men ögonen har ju ändå en tendens att rinna över sidorna onödigt hastigt. Det här är en bok som ska läsas lugnt och långsamt och avnjutas ord för ord. Och det är ju inte bråttom.

Även om det är bilder, smaker och ljus som oftast väcker berättarens associationer är det ändå dofterna jag känner starkast. Jag vet inte riktigt vad det kommer sig, för det talas inte så ofta om dofter men grönskan i tante Léonies trädgård, matoset i Francoise kök och dammet från Paris gator slår emot mig som om själva boken luktade av dem, men när jag stoppar näsan bland bladen är det ändå bara papper jag känner.