...Lotta-böckerna.

 Jag samlar på böcker. Inte urskiljningslös och inte några förstaupplagor och sådant där tjafs. De böcker jag samlar på hör alla hemma i mysläsningsgenren. Sådana böcker återfinns oftast på antikvariat eftersom de inte längre förs i den ordinarie handeln och det är trevligt att gå mellan dammiga bokhyllor och leta fynd. Dåliga deckare var liksom bättre förr.
Bo Baldesson-samlingen är för övrigt komplett men det saknas två böcker i Maria Lang-samlingen.

Under årets bokrea kunde  jag lägga ytterligare tre volymer till samlingen av Merri Viks Lotta-böcker. Men där saknas det 26 stycken innan jag är uppe i det fulltaliga antalet 47. Det var antikvariatet Lexica i Örebro som hade rea.

Jag älskar Lotta-böckerna och det verkar inte som om jag är ensam. Det finns till exempel ett Ester Ringnér-Lundgren sällskap (Ester Ringnér-Lundgren är kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik) för veritabla Lotta-nördar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är. Det händer ju inte särskilt mycket i böckerna, samtidigt som det händer hur mycket som helst. I Rena karusellen, Lotta! hinner Lotta till exempel att krossa åtminstone tre keramikkrus, ramla ned i en kolkällare, slå ned en rånare som sedan visar sig inte vara någon rånare, få en filmroll, bli inlåst på ett museum, åka åt fel håll med tåget, vara kafébiträde, gå på femtioårskalas samt överfalla en inbrottstjuv som visar sig inte vara någon inbrottstjuv. Och allt detta på bara ett par dagar.


En Lotta-bok är inte uppbyggd på det klassiska sättet med början, mitt och slut. Här följer ett antal episoder på rad som i Rena karusellen, Lotta! här ovan, och  plötsligt är boken slut. Så gott som alltid lämnar vi emellertid Lotta i en positiv stämning, grälar hon med Paul i början av boken så vet man att de kommer att vara sams igen senast på den sista sidan. Som i Vilken tur, Lotta! till exempel, där Lottas hjärta är krossat i början av boken eftersom pojkvännen Paul sagt att hon ser ut som en påskkyckling i sin gula blus och gröna kjol.
   En bok utspelar sig inte över något större tidsspann. Ett sommarlov kan sträcka sig över fyra-fem böcker, så där evighets långt som det kunde vara på den tiden jag själv hade sommarlov och låg på en filt under trädet med de rosa blommorna och läste Lotta-böcker.

På 80-talet när jag gick i låg- och mellanstadiet pågick en diskussion i Hem & skola föreningen om det skadliga med Wahlströms-böckerna, samtliga Wahströms-böcker. Jag vet inte exakt vad som var så farligt med böckerna från just detta förlag. Kanske hade det att göra med de stereotypiserande könsrollerna och att förlaget så tydligt gjorde skillnad på flickböcker och pojkböcker.
    Men jag kan inte tycka att Lotta är en allt för dålig förebild för unga flickor. Hon är ju inget mesigt mähä utan en handlingskraftig flicka som inte drar sig för att hugga i eller är rädd för att bli smutsig under naglarna. Hon intresserar sig inte överdrivet mycket för sitt utseende, äter choklad och kakor utan att över huvud taget reflektera över vikten. Visserligen är hon medveten om att den gula blusen och den gröna kjolen inte passade så bra ihop men hon hade inget annat rent och hon ansåg att det var viktigare att gå ut på promenad med Paul än att ställa sig och tvätta. Hon tycker ilsket att han också borde tycka att det var viktigare att umgås med hennes person än att var klädd som en modemanekäng. Visst drömmer hon om att gifta sig med Paul men hon planerar inte att bli någon uppassande hemmafru. Både hon och väninnan Giggi har planer på att göra karriärer som journalist respektive läkare.

Kanske var det något annat som var skadligt. Böckerna är ju för glada och trevliga för att räknas som riktigt god litteratur. Kanske var det detta att de ändå är så beroendeframkallande som var farligt.
Det är behagligt, kanske rent av hälsosamt att regrediera några år och göra små besök i Lottas trygga, ombonade värld med lagom intriger och olyckor. De är en positiv injektion, helt enkelt.
Men det gäller att hejda sig. Det är så lätt att vilja sträckläsa samtliga i samlingen befintliga 21 volymer och att fastna i regressionens förlovade land är inte nyttigt. Vila och hämta kraft och sedan snabbt  tillbaka igen. Så nu tar vi en madeleinekaka och ger oss på Proust-projektet istället, tror jag.
Men en del andra sidoprojekt kommer det nog att bli. Jag är inte en monogam läsare. På gott och ont.