Skärvor av en diktsamling av Gunnar Ekelöf

Har påbörjat ett litet lyrikprojekt. Projektet är Ekelöfts samlade dikter från pärm till pärm. Jag har läst mycket Ekelöf genom åren men mest bläddrat hit och dit i boken. Men nu tänkte jag mig lite mer struktur i läsningen. Huruvida det är bra med struktur i diktläsning är ju något man kan fundera på, men det är ett annat blogginlägg. Jag vill ha läst allt och då känns det ju som om den enda möjligheten är att gå från ena änden till den andra.

Skärvor av en diktsamling är 16 tidiga diktskärvor. De är inte lika...täta som Ekelöfs dikter ska bli senare. De är som hastiga akvarellskisser över landskap, mycket vått i vått. Små naturbeskrivningar. Ofta finns där musik, eller en ton. Som i nummer 15:

Från den grå morgonhimlen silade ett fint regn; träden
stod stilla, men buskarnas blad och blommorna, som
slutit sina kalkar, darrade sakta under regnet. Det prasslade
i gräset, och när och fjärran ljöd ett stilla melodiskt brus...

Min favorit är nummer 8. Det är också den som i mitt tycke pekar mest framåt mot vad som ska komma i Ekelöfs diktning:

Jag känner cellen, urdjuret inom mig; efter miljoner och
åter miljoner år har jag återfunnit mig själv i en människa.