Sent på jorden av Gunnar Ekelöf

I min genomläsning av Gunnar Ekelöfs samlade dikter och har jag nu kommit till samlingen sent på jorden.  Dikterna har blivit tätare jämfört med den första samlingen skärvor av en diktsamling.  Det känns tydligt redan i inledningsdikten, det finns liksom inte några mellanrum mellan bilderna:

 

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus

och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför

tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

 

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus

i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

 

det vita dukade bordet väntar på någon

vars steg aldrig kommer uppför trappan

 

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

 

Ting och företeelser förses med mänskliga egenskaper både i den här dikten och flera andra. I flera av dikterna springer de mänskliga egenskaperna dessutom omkring för sig själva, som i  dikten osynlig närvaro:

en gäspning släpade sig över golvet

och drunknade i lavoiren

 

Det är som om de där mänskliga egenskaperna inte räcker till för att få ihop till en hel människa, eller som om människan håller på att upplösas och uppgå i alltet. Dikterna i sig är tätare skrivna men ett  genomgående tema i hela samlingen är upplösningen.  Det är sent på jorden, vi befinner oss i ett slag yttersta tid. Men det är inte alltid upplösning innebär slutet eller upphörandet, det kan också innebära att något blir större, expanderar:

 

expansion

mitt jag inandas himlen i anemisk svindel

och arktisk nakenhet med lungorna som vingar

min hjärna exploderar och artärerna brister

och fåglarna drunknar i luften som jag dricker

låt blodet spruta ut och färga molnen röda

tills molnen börjar sjunga i rymdernas tystnad

tills i en avlägsen detonation av färger

solen förlorar medvetandet

och gula trumpetsstötar blänker

mot kopparhorisonten

 

där solen som sjunker glöder av min vilja

där mina händer skalla strö skuggor över jorden

vars natt som nalkas är mitt ögonlock

vars stjärnor flyger ut under min panna

 

I sonatform denaturerad prosa är det ett slags armageddon som pågår, en uppgörelse med tillvaron, ett krossande av allt:

 

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler

elden brinner  i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag

och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig

 

Men hela tiden upprepas frasen ”vi börjar om” som om det ändå kommer någonting efter uppgörelsen, en ny tid.  Den avslutande dikten heter Apoteos (grek. apothe'osis, förgudande, en ceremoni, genom vilken forntidens folk tilldelade en människa gudomlig rang, från Wikipedia) Människan upphöjs till gudomlig rang men detta skedde först efter hennes död, åtminstone innan de grandiosa – som Alexander den store – började apoteosera sig själva. Om jag skulle göra en tolkning av sent på jorden som ett slags helhet vore det att den beskriver en upplösning av ett tillstånd, de kända gränserna suddas ut, något är över. Men det är inte slutet. Det forsätter, vi börjar om, men det kanske sker i en annan dimension, som gudomligheter.