Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafòn

Man njuter av att bara titta på själva boken. Det sepiafärgade fotot från femtiotalets Barcelona, kartan i brunt och vitt på insidan av pärmarna och de svartvita fotografierna som inleder varje del. Allt detta bidrar till att förstärka mystiken kring Barcelona, denna stad där Ruiz Zafóns berättelser utspelar sig. Väderhänvisningarna som visserligen inte är särskilt många, är stadens känsloyttringar och reaktioner på det som sker med dess invånare.

   Jag förstår att det finns turister som åker hit bara för att vandra i samma gränder som Ruiz Zafòns karktärer. Själv vill jag besöka baren Els quatre gats inte för att fantisera om vid vilket bord Picasso, som verkligen satt här, brukade sitta,  utan för att se var don Gustavo Barcelò , som över huvud taget aldrig existerat,  satt när han synade Daniels exemplar av Vindens skugga i romanen med samma namn.

I Himlens fånge återser vi De fördömda böckernas gravkammare som vi besökte i de två tidigare böckerna av Zafòn: Vindens skugga och Ängelns lek. Vi rör oss på Ramblas och i Ravals gränder, på Placa Real och i vi finner oss fängslade i borgen på Montjuic. Vi återser Daniel och Bea, Fermin och Daniels far herr Sempere i deras antikvariat Sempere och söner, där vi träffade dem i Vindens skugga och där herr Sempere skymtade förbi som yngling i Ängelns lek.  Nu binds händelser och personer från de båda tidigare böckerna samman i en ny historia där vi får veta hur Daniel och Fermins öden bands samman långt innan Daniel visste något om detta och innan han själv ens var född.

I Himlens fånge står Fermin i begrepp att gifta sig med sin älskade Bernarda men verkar allt annat än lycklig och till slut berättar han för Daniel hur hans mörka förflutna hotar att komma i fatt honom och hur detta mörka förflutna också hänger samman med de mörka skuggorna i Daniels bakgrund.

I de två tidigare böckerna, som jag hela tiden envisas med att jämföra  med, har skeendena och de parallella berättelserna liksom tvinnat sig runt och in i varandra. Vindens skugga är en typisk ”en ask i en ask”-roman. I Himlens fånge tvinnar sig berättelsen snarare runt de tidigare två och trasslar ihop sig till en hård knut. Första sidan är ett citat ur romanen Himlens fånge (!) skriven av Julián Carax en av de mystiska huvudfigurerna i Vindens skugga tillika författare till romanen Vindens skugga som figurerar i Vindens skugga. Ni förstår vad jag menar med att det tvinnar sig runt varandra? Det är detta som gör att jag gillar Zafòn så oerhört mycket. Det blir så snyggt detta tvinnande. Jag fullkomligt älskar hans kompositioner, för att inte tala om hans karaktärer.

I slutet av Vindens skugga försvinner Carax och i Himlens fånge är han fortfarande försvunnen, men i det inledande citatet, vars innebörd blir tydligare sedan man har läst boken, skriver han:  ”Jag har alltid vetat att jag en dag skulle komma tillbaka hit, till de här gatorna…” vilket går att tolka som en antydan till att vi ännu inte sett det sista av Carax i Zafòns kommande produktion. Något som också satt myror i huvudet på mig är att Himlens fånge, den roman som Carax har skrivit har getts ut i Paris 1992. Vad betyder detta årtal? Handlingen i Himlens fånge, den roman som Zafòn har skrivit utspelar sig i slutet av 1950-talet.

Himlens fånge känns som något av en mellanbok.  Medan de båda tidigare böckerna har fungerat som avslutade berättelser pekar denna framåt mot en fortsättning dels i och med Carax-citatet , dels med hjälp av flera oavslutade trådar i handlingen och med introduktionen av karaktärer vars närvaro borde ha mer att erbjuda än vad som hittills har gjorts gällande. Slutet lämnar oss också i någonting oavslutat, en känsla av oro och av att någonting ödesdigert tagit sin början. 

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

Eller lyssnar. Håkan Nessers böcker avnjuter man med fördel som ljudbok. Särkskilt om det är han själv som läser, vilket det oftast är. Han har en jämn och …ja, torrhumoristisk ton som ger berättelsen den där särskilda nesserska laddningen som jag tycker om.

 

Styckerskan från Lilla Burma är den femte och, enligt ryktet, sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge.

Bokens titelroll spelas av Ellen Bjarnebo som suttit 11 år på Hinseberg efter att ha slagit ihjäl sin man, styckat honom och gömt delarna i skogen utanför Lilla Burma, gården utanför Kymlinge där de bott tillsammans med sin tolvårige son. Efter att hon lämnat fängelset återvänder hon till Kymlinge och flyttar sedermera ihop med en udda man vid namn Morinder.  Några år senare är Morinder plötsligt försvunnen och Ellen blir återigen föremål för polisens förhör men vart Morinder tagit vägen, eller om Ellen har något med hans försvinnande att göra kommer de aldrig fram till.

Nu är det fem år senare och Gunnar Barbarotti har blivit satt att ”reda ut några lösa trådar” i fallet Morinder. Kommissarie Assunander har gett honom det här uppdraget som ett slags arbetsträning eftersom Barbarotti försöker komma tillbaka efter en personlig tragedi.  Eller har Assunander, som precis står i begrepp att gå i pension, ett eget intresse av historien klaras ut innan han lämnar sin post?

 Barbarottis arbetsträningsfall, huvudfallet i boken, handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnornas hämnd.

Jag har alltid tyckt att Nessers kvinnoskildringar är en aning enkelspåriga, Eva Backman, Gunnar Barbarottis kollega är nog den som varit mest sammansatt.  Men när jag tänker på det så är jag inte säker på att hans män är särskilt mångfasetterade heller.  Egentligen.  I böckerna om Van Veeteren hade jag länge svårt att skilja dem åt.

Det är inte personteckningarna, utan själva berättelserna som är Nessers starka sida, även om han kan hitta på en del roliga ”figurer”. Berättelserna är välkomponerade och tar ofta oanade vändningar. Dessutom kryddar han det hela med underfundiga, till synes ovidkommande, bihistorierier.  I Styckerskan från Lilla Burma har till exempel Axel Wallman, Gunnar Barbarottis ljusskygge studiekamrat lämnat eremitlivet och reser runt i världen som litteräragent åt Hiters barnbarn.

Mera Tomas Arvidsson

Böckerna Dubbelstöten och Utanförskapet  berättar om hur livet gestaltar sig för Doktorn respektive Studierektorn efter att de begått sitt vattentäta bankrån i Enkelstöten.
Efter det perfekta brottet har förövarna valt att förvalta sina rikedomar på lite olika sätt. Doktorn (Dubbelstöten) har emigrerat till Schweiz tillsammans med sin unga sekreterare i en ny Jaguar, med sin del av rånbytet omvandlat till ett avgassystem i guld (så att det ska gå att få det över gränsen utan några problem i tullen.)
Studierektorn (Utanförskapet) har nöjt sig med att köpa en sommarstuga på Öland och förvarar resten i en sportväska bakom värmepannan. Han njuter av friheten att kunna plocka åt sig en tusenlapp då och då för att förgylla vardagen lite.

I Dubbelstöten får vi veta att livet i lyxvillan i Schweiz inte riktigt blev som Doktorn hade tänkt sig. Att omvandla guldet till reda pengar var besvärligare än han hade räknat med och levnadskostnaderna i Schweiz är höga, förmögenheten har krympt. Doktorn vantrivs med sitt jobb och med sitt sociala umgänge. Både han och hans unga hustru längtar hem. Tillsammans planerar de för sin återflytt till Sverige. För att skaffa sig ett ordentligt startkapital till hemkomsten tänker de stjäla Nobelpriset.


Studierektorn trivs bra med livet så som det är och orsaken till att han börjar fundera på att begå nya brott, för det gör han ju naturligtvis annars skulle det inte ha blivit någon Utanförskapet, är kanske en smula mer orealistisk än Doktorns skäl. Men jag gillar Studierektorns skäl bättre i alla fall. Jag tänker inte berätta mer om vilket skälet är annat än att det är en hamster inblandad. Det är på grund av denna hamster som Studierektorn ger sig till att planera ett större försäkringsbedrägeri tillsammans med sin bror.
Det går lite olika bra för dem, Doktorn och Studierektorn.

Det är inte bara hamstern och hemlängtan som får dem att planera nya brott. Det är den där längtan efter spänning som ligger dold djupt ner bakom både Doktorns och Studierektorns välanpassade yttre. Det är detta tema som Tomas Arvidsson har koncentrerat sig på i sitt författarskap: den välbärgade meddelklassens längtan efter något mer än bara ett gott liv och den underliggande galenskapen hos idealmedborgaren, att den som till det yttre ser ut att vara en samhällets stöttepelare på insidan kan vara en kalkylerande brottsling. Det är detta han ägnar sig åt att filosofera kring i ett antal roliga böcker, men man behöver nog inte läsa alla i ett sträck.

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.

Huset på Arlozorovgatan av Simon Kudrischoff



I huset på Arolozorovgatan i Tel Aviv finns det fyra lägenheter.
I en av dem bor Nathan. Han är så desperat efter sex att han klär ut sig till chassidisk jude för att få det. Det blir inte riktigt som han tänkt sig.
   I en annan bor den berömde författaren Assaf tillsammans med sin fru Leah. Assaf är uppslukad av sitt skrivande och sin förträfflighet och är mycket förtjust i att citera sina egna romaner. Han älskar sin fru Leah även om han kanske inte är så uppmärksam på henne. De ska älska varandra hela livet. Tror Assaf.
   Yisraela bor också i huset på Arolozorovgatan. Hon kom tillsammans med sin man Samuel och deras båda barn från Etiopien till Israel, landet som skulle flöda av mjölk och honung. Samuel blev överkörd på gatan av ett ryskt rattfyllo och nu har barnen flyttat hemifrån, så Yiselda bor ensam i sin lägenhet och jobbar på att erövra det hebreiska språket genom böcker och filmer som hon lånar av sin granne Yair.
   Yair är den unge, homosexuelle "poeten som inte kan skriva", men han arbetar hårt på att bli bättre. Nu har han också kommit in på universitetskursen i litteraturvetenskap som leds av Assafs hustru Leah.
   Varvat med de boendes liv och leverne berättas historien om mordet på Haim Arlozorov, mannen som gett sitt namn till gatan där de alla bor. 1933 mördades han på stranden i närheten. Än idag vet man inte av vem.
  Vanligtvis har de boende på Arlozorovgatan inte så mycket med varandra att göra. Assaf nedlåter sig inte ens alltid att hälsa på sina grannar när han möter dem i trapphuset. Men efter diverse omtumlande, hårresande upplevelser på varsitt håll ska de upptäcka varandra och bli vänner.

Det är något med språket i Huset på Arolozorovgatan som ger en känsla av en annan kultur, ett annat språk som skinner igenom och hjälper till att förflytta läsaren från Sverige till Israel. Det är inte författarens modersmål som tränger sig på, han är ju svensk, född och uppvuxen i en svensk familj. Det är hans mors familj som har judiskt påbrå och som gjort honom intresserad av Israel.
Jag vet inte riktigt vad det är som skapar den här känslan. Det är inte enbart de rent utländska orden som används med kursiv i texten ibland och som jag förmodar är hebreiska, det är något i själva språkbruket. Kanske är det de ibland högstämda uttrycken som i vårt dagliga språkbruk betraktas som lite gammeldags men som här blandas med slang, särskilt hos de yngre Yair och Nathan. Liknelser och metaforer används också flitigt på ett sätt som inte är så vanligt i svenskan.
   Jag gillar det hur som helst och jag gillar historien om de boende i huset på Arlozorovgatan. Den är lagom galen och allvarlig i god blandning. Men jag vet inte riktig vad jag tycker om layouten. Det är ett särskilt typsnitt i rubriken för varje person och förutom det är det gott om illustrationer i svartvitt. De fick mig visserligen att undra vad det här var för någonting när jag första gången bläddrade i boken men i övrigt vet jag inte om de tillför så mycket. Den här berättelsen står bra för sig själv utan andra utsmyckningar.

Skärvor av en diktsamling av Gunnar Ekelöf

Har påbörjat ett litet lyrikprojekt. Projektet är Ekelöfts samlade dikter från pärm till pärm. Jag har läst mycket Ekelöf genom åren men mest bläddrat hit och dit i boken. Men nu tänkte jag mig lite mer struktur i läsningen. Huruvida det är bra med struktur i diktläsning är ju något man kan fundera på, men det är ett annat blogginlägg. Jag vill ha läst allt och då känns det ju som om den enda möjligheten är att gå från ena änden till den andra.

Skärvor av en diktsamling är 16 tidiga diktskärvor. De är inte lika...täta som Ekelöfs dikter ska bli senare. De är som hastiga akvarellskisser över landskap, mycket vått i vått. Små naturbeskrivningar. Ofta finns där musik, eller en ton. Som i nummer 15:

Från den grå morgonhimlen silade ett fint regn; träden
stod stilla, men buskarnas blad och blommorna, som
slutit sina kalkar, darrade sakta under regnet. Det prasslade
i gräset, och när och fjärran ljöd ett stilla melodiskt brus...

Min favorit är nummer 8. Det är också den som i mitt tycke pekar mest framåt mot vad som ska komma i Ekelöfs diktning:

Jag känner cellen, urdjuret inom mig; efter miljoner och
åter miljoner år har jag återfunnit mig själv i en människa.

Enkelstöten av Tomas Arvidsson

Detta är första boken om den kriminelle studierektorn Jan Bertilsson i Kalmar. Här planerar han sitt första brott tillsammans med sin gamle vän doktorn. Tillsammans ska de begå det perfekta bankrånet och förlitar sig tungt på att deras goda rykte och samhällsställning ska utgöra ett oigenomträngligt kamouflage. Vem skulle till exempel komma på tanken att misstänka en sådan helylleman som Bertilsson; studierektor, tvåbarnsfar, villaägare och medlem i Tiger group, en förening för män med samma solida samhällsställning som studierektorn själv.
   Studierektorn är inte alls den kriminella typen, vare sig till det yttre eller det inre och det är han som oroar sig mest för följderna. Hans vän doktorn är lite mer easy going, vilket illustreras med att han står i begrepp att lämna sin andra fru, medan Bertilsson fortfarande är inne på sitt första äktenskap. För sin del av bytet köper Bertilsson en något dyrare begagnad bil än den han tidigare haft och en sommarstuga, medan doktorn köper en ny jaguar.

Intrigen lutar sig -liksom doktorn och studierektorn - på spänningen som uppstår genom att sådana atypiska brottslingar faktiskt begår ett brott. Att så vanliga människor som studierektorn och doktorn ändå är kan få för sig att råna banker.
   Och vad är det då som får två män i begynnande medelålder, med trygga samhällsställningar att riskera allt för ett bankrån? Deras problem menar doktorn och studierektorn är att alla pengar de tjänar på att ha en lite "högre" ställning äts upp av marginalskatten, så det slutar med att man sitter fast i ett arbete med massor av ansvar men ändå inte har några pengar kvar för att sätta den berömda guldkanten på tillvaron. Och ovanpå detta har man husamorteringar och barn som ska försörjas. Bankrånet blir alltså ett uttryck för medelklassens frihetslängtan, kan man väl säga.

Efter Enkelstöten följde flera böcker om studierektor Bertilsson på samma tema; han dras med på nya "stötar" av vänner med mer vågad läggning än han själv. På 80-talet filmades böckerna och studierektor Jan Bertilsson spelades av Björn Gustavsson som gör det ännu tydligare än vad det framgår i böckerna, att Jan Bertilsson inte är någon vidare ganstertyp.