Huset på Arlozorovgatan av Simon Kudrischoff



I huset på Arolozorovgatan i Tel Aviv finns det fyra lägenheter.
I en av dem bor Nathan. Han är så desperat efter sex att han klär ut sig till chassidisk jude för att få det. Det blir inte riktigt som han tänkt sig.
   I en annan bor den berömde författaren Assaf tillsammans med sin fru Leah. Assaf är uppslukad av sitt skrivande och sin förträfflighet och är mycket förtjust i att citera sina egna romaner. Han älskar sin fru Leah även om han kanske inte är så uppmärksam på henne. De ska älska varandra hela livet. Tror Assaf.
   Yisraela bor också i huset på Arolozorovgatan. Hon kom tillsammans med sin man Samuel och deras båda barn från Etiopien till Israel, landet som skulle flöda av mjölk och honung. Samuel blev överkörd på gatan av ett ryskt rattfyllo och nu har barnen flyttat hemifrån, så Yiselda bor ensam i sin lägenhet och jobbar på att erövra det hebreiska språket genom böcker och filmer som hon lånar av sin granne Yair.
   Yair är den unge, homosexuelle "poeten som inte kan skriva", men han arbetar hårt på att bli bättre. Nu har han också kommit in på universitetskursen i litteraturvetenskap som leds av Assafs hustru Leah.
   Varvat med de boendes liv och leverne berättas historien om mordet på Haim Arlozorov, mannen som gett sitt namn till gatan där de alla bor. 1933 mördades han på stranden i närheten. Än idag vet man inte av vem.
  Vanligtvis har de boende på Arlozorovgatan inte så mycket med varandra att göra. Assaf nedlåter sig inte ens alltid att hälsa på sina grannar när han möter dem i trapphuset. Men efter diverse omtumlande, hårresande upplevelser på varsitt håll ska de upptäcka varandra och bli vänner.

Det är något med språket i Huset på Arolozorovgatan som ger en känsla av en annan kultur, ett annat språk som skinner igenom och hjälper till att förflytta läsaren från Sverige till Israel. Det är inte författarens modersmål som tränger sig på, han är ju svensk, född och uppvuxen i en svensk familj. Det är hans mors familj som har judiskt påbrå och som gjort honom intresserad av Israel.
Jag vet inte riktigt vad det är som skapar den här känslan. Det är inte enbart de rent utländska orden som används med kursiv i texten ibland och som jag förmodar är hebreiska, det är något i själva språkbruket. Kanske är det de ibland högstämda uttrycken som i vårt dagliga språkbruk betraktas som lite gammeldags men som här blandas med slang, särskilt hos de yngre Yair och Nathan. Liknelser och metaforer används också flitigt på ett sätt som inte är så vanligt i svenskan.
   Jag gillar det hur som helst och jag gillar historien om de boende i huset på Arlozorovgatan. Den är lagom galen och allvarlig i god blandning. Men jag vet inte riktig vad jag tycker om layouten. Det är ett särskilt typsnitt i rubriken för varje person och förutom det är det gott om illustrationer i svartvitt. De fick mig visserligen att undra vad det här var för någonting när jag första gången bläddrade i boken men i övrigt vet jag inte om de tillför så mycket. Den här berättelsen står bra för sig själv utan andra utsmyckningar.