Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.




Sanningen om Saltön och en del annat av Viveca Lärn

Länge låg den och väntade i högen med böcker jag köpte på bokrean i år. Nästan ändå tills det var dags för en ny bokrea låg den där till hälften bortglömd. Men så fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla ljudböckerna om Saltön igen och då kom jag plötsligt på att jag hade ju den här boken också.

Sanningen om Saltön är en samling kortare, självbiografiska texter där Viveca Lärn bland annat berättar att hon redan vid åtta års ålder bestämde sig för att skriva om människorna på en påhittad ö och deras förhållande till sommarens badgäster. Hon berättar också om hur det gick till när hon skrev vissa passager i böckerna och anekdoter från inspelningarna av tv-serien.
Men mest handlar det om hennes barndoms somrar i Bohuslän, om hennes mamma, pappa, syster, äldre släktingar och andra personer som hon stött på genom livet, varav några lånat sina karaktärsdrag till Saltöns innevånare.

Här finns också ett antal andra Historier Ur Verkliga Livet som Viveca Lärn samlat på sig. Att hon är genuint intresserad av verkliga människor och Historier Ur Verkliga Livet är lika uppenbart här som i hennes Saltö-böcker eller varför inte i Öster om Heden som jag nyligen också lyssnat på. Handlingen bärs alltid upp av ett kärleskfullt framställt persongalleri som rör sig i en gråzon mellan verklighet och fantasi. Det är en zon som jag tycker om i litteraturen; inte för mycket realism (det blir liksom verkligare på det sättet) men inte heller några gröna män från Mars som plötsligt landar på hustaken.
Jag tycker Viveca Lärns karaktärer liknar figurerna på Lennart Jirlows målningar; figurer vars historia jag alltid längtat efter att få höra, eller själv få skriva.

Mannen i brunt av Agatha Christie

När jag sist var nere och rotade bland skatterna i magasinet i vårt bibliotek hittade jag Mannen i brunt av Agatha Christie. Det är hennes fjärde bok men den sista som översattes till svenska.

Anne Beddingfeld är bokens berättare och hjältinna. Hon är en typ av karaktär som återkommer i Christies böcker: ung, fattig men viljestark flicka som har haft ett ganska enformigt och tråkigt liv hittills. Plötsligt har hon hamnat i en ny livssituation och passar därför på att kasta sig huvudstupa in i det äventyr som av en slump dukas upp framför henne. Ett äventyr som i det här fallet för Anne till Kapstaden och Victoriafallen, bland annat.

Själva upplägget i Mannen i brunt skiljer sig dock en aning från Christies andra böcker. Visst här begås mord och visst här finns ett begränsat antal misstänkta som förts samman mer eller mindre slumpmässigt, så där som det brukar vara,  men Mannen i brunt har en mer "agent-aktig" approach än de andra brukar ha. Här är det den mystiske Översten, hjärnan bakom en mängd olika brott och stölder som eftersöks snarare än mördaren själv, så att säga.
Detta annorlunda upplägg gör det också mer spännande. Hur ska det sluta? I de flesta av de andra deckarna vet man ju att Poirot kommer att samla alla inblandade i ett rum och omständligt berätta vem av dem som är mördaren. Om man nu vill vara en smula generell.
I Mannen i brunt undrar jag faktiskt in i det sista hur det ska gå, och Christie blandar skickligt bort korten.



Läsning vid poolen

Som av en händelse kom båda de böcker som jag läste i solstolen under Rhodossemestern att handla om spioneri, om än i olika utsträckning. Inte heller gick det att lita på att något var som det såg ut att vara i någon av böckerna. Det fanns ingen fast mark under läsarens fötter. I en av dem var marken emellertid lösare än  i den andra.

 

I Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag går jag vilse redan i inledningen. Eco villar, med sin omständliga vägbeskrivning fram till huvudpersonens dörr, fullständigt bort mig i Paris skumraskkvarter. En ganska snygg inledning till en bok som handlar om att vilseleda.

 

Begravningsplatsen i Prag får mig att tänka på filmen Wag the dog där den amerikanska regeringen anlitar en filmproducent som via media ska manipulera folket att tro att de står inför ett krig mot Albanien.

Begravningsplatsen i Prag utspelar sig på 1800-talet och dess motsvarighet till filmproducenten i Wag the dog, förfalskaren och spionen Simone Simonini har inte lika många mediala verktyg att arbeta med, han får hålla sig till det skrivna ordet. De historiska dokument, eller protokoll, som han fabricerar byggs upp på samma sätt som man bygger en roman. Hans förfalskning av historien påverkar hans samtid på så sätt att han också förfalskar framtiden. Det som utåt ser ut att vara verkligheten bygger på så lös grund som ett "romanprojekt".

 

Ytterligare en osäkerhetsfaktor i Begravningsplatsen är detta att man inte riktigt vet vem som är vem. Vem är Simonini och är han riktigt klok? Vem är den mystiska abbé Dalla Piccola och vad har han för relation till Simonini?

 

Umberto Eco vet att det kan vara svårt för läsaren att få grepp på det hela, att allt flyter en aning. Han gillar också att driva med läsaren och ge denne lite skälmska blinkningar emellanåt. För att tydliggöra det hela har han i slutet av boken ritat upp en tabell över boken som ska ge en strukturerad bild av handlningen, för den händelse - som han skriver i det avslutande kapitlet Onödiga lärda förklaringar - "läsaren skulle vara överdrivet noggrann eller inte ha blixtsnabb fattningsförmåga".

Jag finner detta hejdlöst roligt.

Nesser tar det hela ett steg längre i Himmel över London där löser han upp alla gränser mellan verklighet och fantasi. Här är frågan inte hur verkligheten ser ut utan snarare: finns den och i så fall var?
Det är ett riskabelt projekt och någonstans i mitten käns det som om han själv sticker hål på den ballong han har blåst upp. Efter att ha velat vända varje sida för att se hur det går för de här karaktärerna som han har presenterat mig för, känner jag plötsligt att det spelar ju ingen roll vad som händer dem, de finns ju inte.
Jag har kraschlandat i verkligheten.
Men Nesser är, trots allt, en författare som jag litar på, så till vida att jag vet att jag kommer att finna hans böcker intressanta. Det är något med kompositionen, tonen, den torra humorn och de udda karaktärerna som gör det. Detta att det ofta i hans berättelser förekommer människor som döper sina taxar till Ansgar eller med bestämdhet hävdar att när man är död kommer man till Södertälje och får bo på lyxhotell i all evighet. Sådant tilltalar mig.
Så jag läste vidare.
Det är svårt att beskriva den här boken utan att ge bort för mycket och man måste överraskas av den för att den ska ha rätt effekt, men det var när jag insåg att den dörr han hade öppnat ut från fiktionen var en svängdörr som också gick åt andra hållet, som jag tyckte att det började bli intressant igen.



 

 

 

 



Mötley Crü The Dirt

När vi var i Norrköping härom helgen bestod min läsning av en blandning av dockskåpstidningen Doll's house magazine, som jag hade fått av P och av Mötley Crü The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband, som jag fått av hotellet. En trevlig service med en pocketbok på sängbordet, tyckte jag.

Jag visste ingenting om Mötley Crü innan jag började läsa boken. Naturligtvis visste jag att de fanns. Naturligtvis visste jag att Tommy Lee fanns och hade varit gift med Pamela Anderson. Men jag vitte inte att det var i Mötley Crü han var trummis och inte kunde jag vare sig höra någon av deras låtar i huvudet eller namnge någon av dem. Det är väl helt enkelt inte min typ av musik. Antar jag. Men jag är helt fast i historien.

Skiten om Mötley Crü är skriven av Neil Strauss i samverkan med bandmedlemmarna (Tommy Lee, Mick Mars, Vince Neil och Nikki Sixx) och det är en väldigt välskriven skit. Medlemmarna berättar var för sig och om varandra och Strauss lyckas bra med att få fram deras olika röster. Och deras olika versioner av samma händelser. Det är också väldigt välkomponerat, de olika historierna är snyggt sammaflätade och griper in i varandra.

Även personer runt bandet, deras managers och den vikarierande sångaren John Corabi får komma till tals. Det framstår som om deras managers har sämre självinsikt än ligisterna själva. Men det kanske bara är berättarteknik.

Hur som helst är det inga som helst problem med att ta sig igenom nästa 600 sidor om världens mest ökända rockband trots att man inte är ett fan.

                                                                                   

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

Bodil Malmstens fjärde loggbok, baserad på inlägg i hennes blogg www.finestere.se från maj 2009 till juni 2010.
Nu kan man ju undra varför jag köper en bok med gamla blogginlägg som jag redan har läst gratis på nätet. Men för det första så är det något särskilt med själva trycksaken bok. Bläddrandet och doften. Bodil Mamlstens loggböcker är dessutom så vackra, högkvalitativa i sin utformning precis som i sitt textmaterial.
För det andra har hon ju gjort vissa ändringar.
För det tredje så ger det ett helt annat intryck av texten, eller texterna, att läsa dem samlade.

Det är välformulerat, välskrivet och... välbetraktat. Det där att man låter de små, till synes oviktiga detaljerna i vardagen, ta plats och tid, att man betraktar dem som stora viktiga händelser. Det är det som är litteratur. Litteraturen finns i det vanliga livet, i alla människors liv, till och med i mitt det är bara en formuleringsfråga. Det är det man inser när man läser Bodil Malmsten.
Som hon själv skrivit på sin blogg den 23 april 2010:
Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, att det är litteratur.

Bodil Malmsten är min husgud och flera lovordande utgjutelser om hennes författarskap som jag har utgjutit kan ni läsa här.
Men i Om en månad går fortare nu än ett hjärtslag finns det också tre saker som gör mig lite... fundersam.
Det är två återgivna intervjuer där svaren ges i en ton som jag tycker är en smula... arrogant.
Det är ett avsnitt där hon återger olika uppdragserbjudanden som hon får. Det känns som hon gör sig lite lustig över dem. Och visst en del erbjudanden känns ju mest bisarra, en del är riktigt dåligt formulerade men det finns ändå inte något godtagbart skäl att göra sig lustig så här offentligt, tycker jag.
I ett annat avsnitt är det tre beundrarbrev skrivna av människor som kanske inte är så språkligt begåvade, som lämnas ut. Just lämnas ut.
Jag gillar inte de här avsnitten riktigt. De känns lite obehagliga, otrevliga rent av.
Fast de är kanske inte autentiska, vare sig intervjuerna, erbjudandena eller breven. Kanske är det bara litterära konstruktioner även om jag inte riktigt förstår varför de i så fall är konstruerade. Kanske borde jag förstå att de är litterära kontruktioner men jag brukar ju ha lite svårt att begripa sådant. Jag har ju till och med gått på att det finns en karl som är gift med sitt eget missbildade extrahuvud (Nedstörtad ängel av Peo Enqvist) så kanske är de här tre avsnitten bara något jag inte begriper.

Deckare

Jag tycker att Leif GW Persson är ganska...cool,  men ännu har jag inte läst någonting av honom. Därför började jag härom dagen med Linda - som i Lindamordet, som har legat i bokhyllan i flera år. Efter två sidor hade jag retat mig på fem olika språkliga...ja, egenheter kan man väl kalla det och eftersom boken är ca 600 sidor så kändet jag att, tyvärr GW det får bli en annan gång. Kanske.  Idag har jag dessutom varit i Nora och fyllt på min Maria Lang - samling. Ungdomsboksdelen är nu komplett och det saknas bara två av vuxendeckarna. Och mellan Lang och Persson är valet lätt.