Läsning vid poolen

Som av en händelse kom båda de böcker som jag läste i solstolen under Rhodossemestern att handla om spioneri, om än i olika utsträckning. Inte heller gick det att lita på att något var som det såg ut att vara i någon av böckerna. Det fanns ingen fast mark under läsarens fötter. I en av dem var marken emellertid lösare än  i den andra.

 

I Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag går jag vilse redan i inledningen. Eco villar, med sin omständliga vägbeskrivning fram till huvudpersonens dörr, fullständigt bort mig i Paris skumraskkvarter. En ganska snygg inledning till en bok som handlar om att vilseleda.

 

Begravningsplatsen i Prag får mig att tänka på filmen Wag the dog där den amerikanska regeringen anlitar en filmproducent som via media ska manipulera folket att tro att de står inför ett krig mot Albanien.

Begravningsplatsen i Prag utspelar sig på 1800-talet och dess motsvarighet till filmproducenten i Wag the dog, förfalskaren och spionen Simone Simonini har inte lika många mediala verktyg att arbeta med, han får hålla sig till det skrivna ordet. De historiska dokument, eller protokoll, som han fabricerar byggs upp på samma sätt som man bygger en roman. Hans förfalskning av historien påverkar hans samtid på så sätt att han också förfalskar framtiden. Det som utåt ser ut att vara verkligheten bygger på så lös grund som ett "romanprojekt".

 

Ytterligare en osäkerhetsfaktor i Begravningsplatsen är detta att man inte riktigt vet vem som är vem. Vem är Simonini och är han riktigt klok? Vem är den mystiska abbé Dalla Piccola och vad har han för relation till Simonini?

 

Umberto Eco vet att det kan vara svårt för läsaren att få grepp på det hela, att allt flyter en aning. Han gillar också att driva med läsaren och ge denne lite skälmska blinkningar emellanåt. För att tydliggöra det hela har han i slutet av boken ritat upp en tabell över boken som ska ge en strukturerad bild av handlningen, för den händelse - som han skriver i det avslutande kapitlet Onödiga lärda förklaringar - "läsaren skulle vara överdrivet noggrann eller inte ha blixtsnabb fattningsförmåga".

Jag finner detta hejdlöst roligt.

Nesser tar det hela ett steg längre i Himmel över London där löser han upp alla gränser mellan verklighet och fantasi. Här är frågan inte hur verkligheten ser ut utan snarare: finns den och i så fall var?
Det är ett riskabelt projekt och någonstans i mitten käns det som om han själv sticker hål på den ballong han har blåst upp. Efter att ha velat vända varje sida för att se hur det går för de här karaktärerna som han har presenterat mig för, känner jag plötsligt att det spelar ju ingen roll vad som händer dem, de finns ju inte.
Jag har kraschlandat i verkligheten.
Men Nesser är, trots allt, en författare som jag litar på, så till vida att jag vet att jag kommer att finna hans böcker intressanta. Det är något med kompositionen, tonen, den torra humorn och de udda karaktärerna som gör det. Detta att det ofta i hans berättelser förekommer människor som döper sina taxar till Ansgar eller med bestämdhet hävdar att när man är död kommer man till Södertälje och får bo på lyxhotell i all evighet. Sådant tilltalar mig.
Så jag läste vidare.
Det är svårt att beskriva den här boken utan att ge bort för mycket och man måste överraskas av den för att den ska ha rätt effekt, men det var när jag insåg att den dörr han hade öppnat ut från fiktionen var en svängdörr som också gick åt andra hållet, som jag tyckte att det började bli intressant igen.