Svinhugg av Marianne Cedervall

Mirjam vänder åter till sin hemö Gotland tillsammans med sin väninna Hervor, efter åtta svåra år i Norrland. Damerna bosätter sig i ett gammalt kapell som de renoverar om till sommarstuga samtidigt som de, med hjälp av affirmationer och annan hokus pokus, tar död på de tre karlar som förstört Mirjams liv.

ch jag förstör faktiskt inte alls upplevelsen av boken genom att avslöja att de dör alla tre, för det avslöjar Cedervall redan i första meningen.
Jag är lite kluven till det där greppet. Att veta vad som ska hända innan det händer kan ge en laddning till berättelsen som är rätt snygg om den används vid rätt tillfälle. Jag är osäker på om det är rätt grepp här. Kanske skulle jag ha velat bli lika chockad som Mirjam över att upptäcka att affirmationerna faktiskt tog. Nu funderar jag aldrig över hur det ska gå och kanske hade det varit intressant att göra det ibland.

Men jag gillar att det är ekonomiskt som de här karlarna har förstört Mirjams liv och inte genom att försmå henne i kärlek, vilket skulle ha varit väl klassiskt.

Det är på det stora hela en trevlig bok, ville jag skriva, men det låter ju lite nedlåtande och det är inte det jag är ute efter att vara. "En härligt må bra-roman!" står det på framsidan av min pocketupplaga, saxat ur en recension från Hemmets Veckotidning, och Svinhugg är en perfekt bok för badsemestern eller för en regning dag när man virat in sig i en pläd, placerat en godispåse på magen och sträcker sig efter någon lämplig litteratur på nattduksbordet.

Det är helt enkelt en bok i den förunderliga mysgengren. Förunderlig därför att den - gengren -innehåller så många lik och ändå inger just en mysig, regn-pläd-godispåsekänsla. (Agatha Christie och Maria Lang är några andra i gren.). Förunderligt ofta är det ju just deckare som förekommer i genren. Ofta har jag funderat på vad det är som gör att det är så trevligt, och just mysigt, att kura ihop sig framför tv:n och njuta av hur folket i grevskapet Midsomer har ihjäl varandra i drivor på grund av att någons anfader fuskade i pumpatävlingen för hundra år sedan. Vad är det för fel på oss!

Nu är Cedervalls Svinhugg inte någon deckare. Dels säger hon själv att det inte är någon deckare och dels är min definition av en deckare att de stora frågorna genom historien är vem och/eller varför.
Om det är läsaren själv eller någon av personerna i boken som frågar sig detta spelar inte så stor roll men huvudpoängen måste vara att någon vill ha reda på svaret på dessa frågor. Och det är inte huvudpoängen i Svinhugg. Den är helt enkelt bara 297 sidor mysigt dödande.

En halv gul sol...igen

Det viktigaste med En halv gul sol är det Olanna säger till Ugwu på den sida i boken där jag gjorde ett enorm hundöra för att jag skulle hitta det igen, men som jag naturligtvis inte hittar i alla fall nu när jag ska ha det.
Folkgruppen hausa har just utsatt folkgruppen igbo för en blodig masaker, trots att de till alldeles nyligen bott grannar i bästa sämja med varandra.
Det Olanna säger till Ugwu är ungefär så här:
Nu förstår du väl att vi alla är kapabla att göra detta mot varandra.

En halv gul sol till

Som om det enda som fanns att säga om En halv gul sol var att baksidestexten INTE bör läsas. Inget nämnt om alla mina fördomar om Afrika som kom på skam (De gör ofta det, mina fördomar. Vilket gläder mig.)

En halv gul sol

I solstolen under en hel grekisk sol läser jag Chimamanda Ngozi Adices roman om Biafra-kriget: En halv gul sol. Återigen förbannar jag baksidestext-skribenterna. Här avslöjas en livsavgörande händelse i en av huvudpersonernas liv som i själva boken inte inträffar förrän på sidan 526! Hade författaren velat att jag skulle haft med mig den kunskapen så länge hade hon väl skrivit det tidigare. Nu ger man sig in och saboterar i Kompositionen. Och det är snudd på kriminellt.

Utvandrar-serien

Soldansaren lyssnar är kanske mer korrekt för det är inspelningen jag "läser". För vilken gång i ordningen vet jag itne. Hur som helst: Mobergs utvandrar-serie är bland det bästa som någonsin skrivits på svenska. (Och har ni inte läst den och vet ni inte hur det går ska ni inte fortsätta att läsa här.)

Har nu kommit in i det "sämre" skedet av serien. Robert har dött.
Sedan jag läste serien första gången har jag sympatiserat med och hejat på Robert. Jag har alltid tyckt att jag kan förstå honom så bra. Ok, som han säger själv mot slutet så är han till "sin skapnad" en orolig själ men han är också så fången i sin tid. En tid där man var fången i sin sociala ställning på ett sätt som man inte är nu för tiden. Hade han levat nu hade det funnits så många fler möjligheter för en sådan som Robert. Nu är det inte nödvändigt att vara en jordnära Karl-Oskar för att ta sig fram.
Fast kanske har jag fel. Kanske har Karl-Oskar mer av förmågan att anpassa sig till tillvarons vilkor och växlingar och skulle därför ha klarat sig bättre nu än Robert i alla fall. Bara för att han är en sådan som klarar sig.

Hur som helst har Roberts öde alltid berört mig illa och jag har till och med roat mig med att fantisera ihop ett annat slut åt honom många gånger. Ett slut där han inte alls blir sjuk och dör så ung. Ett slut där han inte alls blir lurad att sin vidriga landsman Fred utan har med sig riktiga pengar hem till Karl-Oskar och Kristina och äntligen får visa sin bror att han duger något till. Ett slut där han får det där jobbet som tryckerilärling. Jag har till och med fantiserat ihop en rödhårig irländsk fru åt honom.
Varje gång jag läser serien hoppas jag att det ska gå på det sättet för honom men varje gång blir han ändå liggande där i skogen, vid bäcken.
Det är lika plågsamt varje gång.

Tankar kring mitt bibelläsande

Josef tydde Faraos drömmar så att det skulle komma sju överflödsår och därefter sju nödår. Farao gav då Josef makt att styra över landet med ingen annan över sig än farao själv.
Under överflödsåren lät Josef samla in (notera lät samla in) en femte del av alla skördar i riket. Säden sparade han i lador.
Under nödåren sålde Josef säd till det svältande folket från vilka han tidigare låtit samla in säden ifråga. När det svältande folket inte hade några pengar kvar tog den nådige Josef istället emot deras boskap som betalning för säden. När boskapen var slut fick det svältande folket betala med sin mark och med att bli slavar åt farao.

När jag var liten och gick i söndagsskolan och Josef sprang omkring i form av en pappfigur på flanellografen, blev jag undervisad att Josef var en good guy. Kanske missuppfattade jag något. Socialist var han i alla fall inte.

Som om det inte räckte med detta utbrister det svältande folket, när de har sålt allt det äger inklusive sin själ:
Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.

Går att läsa i Första Mosebok kap 41, kap 47 verserna 13-26

Kärt besvär

Rotar i bokhögen bredvid sängen. Vad ska det bli ikväll? Asterix på franska, Bibeln eller Maria Lang? Det finns så mycket att läsa och så lite tid!