Enkelstöten av Tomas Arvidsson

Detta är första boken om den kriminelle studierektorn Jan Bertilsson i Kalmar. Här planerar han sitt första brott tillsammans med sin gamle vän doktorn. Tillsammans ska de begå det perfekta bankrånet och förlitar sig tungt på att deras goda rykte och samhällsställning ska utgöra ett oigenomträngligt kamouflage. Vem skulle till exempel komma på tanken att misstänka en sådan helylleman som Bertilsson; studierektor, tvåbarnsfar, villaägare och medlem i Tiger group, en förening för män med samma solida samhällsställning som studierektorn själv.
   Studierektorn är inte alls den kriminella typen, vare sig till det yttre eller det inre och det är han som oroar sig mest för följderna. Hans vän doktorn är lite mer easy going, vilket illustreras med att han står i begrepp att lämna sin andra fru, medan Bertilsson fortfarande är inne på sitt första äktenskap. För sin del av bytet köper Bertilsson en något dyrare begagnad bil än den han tidigare haft och en sommarstuga, medan doktorn köper en ny jaguar.

Intrigen lutar sig -liksom doktorn och studierektorn - på spänningen som uppstår genom att sådana atypiska brottslingar faktiskt begår ett brott. Att så vanliga människor som studierektorn och doktorn ändå är kan få för sig att råna banker.
   Och vad är det då som får två män i begynnande medelålder, med trygga samhällsställningar att riskera allt för ett bankrån? Deras problem menar doktorn och studierektorn är att alla pengar de tjänar på att ha en lite "högre" ställning äts upp av marginalskatten, så det slutar med att man sitter fast i ett arbete med massor av ansvar men ändå inte har några pengar kvar för att sätta den berömda guldkanten på tillvaron. Och ovanpå detta har man husamorteringar och barn som ska försörjas. Bankrånet blir alltså ett uttryck för medelklassens frihetslängtan, kan man väl säga.

Efter Enkelstöten följde flera böcker om studierektor Bertilsson på samma tema; han dras med på nya "stötar" av vänner med mer vågad läggning än han själv. På 80-talet filmades böckerna och studierektor Jan Bertilsson spelades av Björn Gustavsson som gör det ännu tydligare än vad det framgår i böckerna, att Jan Bertilsson inte är någon vidare ganstertyp.

Balladen om Marie - en biografi över Marie Kröyer av Tonni Arnold

Tonni Arnolds biografi handlar om Marie Triepcke, den unga kvinnan som gifte sig med den berömde Skagen-målaren Sören Kröyer och som sedan lämnade honom och deras dotter för den svenske kompositören Hugo Alfvén. Vi får följa henne från barndomen, genom två olyckliga äktenskap, stäkta konstnärsdrömmar, psykisk och fysisk ohälsa, fram till hennes död 1940.

Tonni Arnold skildrar verkligheten bakom klicheerna om det kröyerska äktenskapet, där Marie framstått som den vackra, egoistiska isjungfrun och Kröyer fått alla sympatier.
Så står det i baksidestexten till Balladen om Marie. Det är precis så äktenskapet framställs i filmen Hipp hipp hurra. Den där Kröyer spelas av Stellan Skarsgård och Marie av Pia Vieth.
Men det är på grund av en annan film jag läser den här biografien. I vintras gick filmen Balladen om Marie Kröyer på bio. Den baseras fritt på biografin med (nästan) samma namn. Jag blev mycket berör av den filmen och kände mig tvungen att läsa boken för att få veta mer.
Man ska alltid se filmen innan man läser boken. Har man redan läst boken när filmen visas ser man filmen  på egen risk.
Hade jag sett filmen Balladen om Marie Kröyer efter att jag läst boken hade jag avskytt filmen.

 

För det är ju det här med fritt baserad och att skildra verkligheten. När jag läser Arnolds biografi upptäcker jag hur många direkta faktafel filmen innehåller och det irriterar mig. För jag förstår inte varför. Visst begrier jag att man, när man dramatiserar verkliga människors liv måste fylla i, fabulera och lägga ord i munnen på dem ibland men varför man måste göra direkta fakta fel när man dessutom anger att man har en biografi i grunden, det förstår jag alltså inte. Jag nöjer mig med att ta upp ett par exempel:

Kröyers begravningen utgör en slags ram i filmen, vi både börjar och slutar där. I filmen står Marie längst fram medan kistan sänks ned i en vattenfylld grav. I verkligheten var Marie inte alls närvarande vid gravsättningen. Hon hade blivit avrådd från detta eftersom man trodde att detta skulle väcka allt för stor anstöt. Hon hade ju trots allt lämnat Kröyer för en annan man. Hon befann sig visserligen i Skagen vid tillfället men väntade på sitt hotellrum medan begravningen pågick.

   Ett annat exempel är Henny, den kvinna som Marie i filmen ber se efter Vibeke medan hon själv reser bort tillsammans med Hugo Alfvén. I filmen blir Henny själaglad eftersom hon alltid längtat efter ett barn, i verkligheten är Henny gift och fembarnsmor (!) samtidigt som hon har en kärleksaffär med Sören Kröyer.

 Det blir inte en bättre historia av att de här felen görs.
 

Tonni Arnolds biografi är inte en verklighetsbaserad roman, de är ju annars ganska vanliga just nu. Den är just en biografi, baserad på studier av brev och dagböcker, intervjuer. Den är skriven i en populärvetenskaplig ton och lyckas gripa tag och engagera trots att den låter sig begränsas av fakta. De inblandade kommer flitigt till tals även om hon inte lägger ord i munnen på dem utan använder deras egna i citat från dagböcker och brev. Ibland kan jag emellertid sakna fotnoter till från vilka brev och dagböcker det citeras.
 Arnold drar sig inte för att ha åsikter trots den vetenskapliga tonen. Alfvén får sig till exempel en rejäl känga. Möjligen rättmätigt.
    Vi får även utförliga personteckningar över både Sören Kröyer och Hugo Alfvén, det över huvud taget en fyllig biografi. Men det jag skulle vilja veta mer om är hur den åldrade Marie ser på sitt målande. Som ung, innan hon gifte sig med Kröyer och under de första åren som hans fru, tänker hon ju på sig själv som en männsika som ska leva för att måla. Under bröllopsresan målar de båda två, hon visserligen mindre än hon skulle önska. Under ett antal stormiga år med den allt mer sinnessjuke Kröyer ebbar drömmarna om det egna målandet ut. Flera år senare sitter hon efter sju sorger och åtta bedrövelser under en annan resa, i en solstol och tittar på när Hugo Alfven målar akvareller för att koppla av. Själv målar hon inte. Men vad tänker hon, hur känns det att sitta där och se honom? Kanske lämnade hon inga skrivelser efter sig om detta, kanske talade hon inte med någon om det, så veta säkert vad hon tänkte kan vi kanske inte. 
Men vi måste väl ändå undra.

30 meter mord av Kerstin Ekman

Egentligen är kriminalkommissarie Viggo Bredberg på semester i den lilla badorten för att koppla av och fiska litegrann men det får han naturligtvis inte. På orten håller ett filmsällskap på att spela in en film och mitt under brinnande inspelning, rakt framför kameran, begås ett mord. En pojke xom är med som statist blir oförklarkligt skjuten. Händelseförloppet finns återgivet på 30 meter av filmen, därav bokens titel. Bredberg blir naturligtvis inblandad i mordutredningen och kan glömma sin stillsamma semester. Ingen förstår varför någon skulle vilja skjuta den 16-årige Krister Hermansson. Hade han sett något han inte skulle se?  Dessutom är en musiker som medverkat i filmen spårlöst försvunnen och en liten flicka söker upp Bredberg och påstår att hon hittat ett lik i en kolkällare. När Viggo följer med henne för att se efter är kolkällaren emellertid tom.

Det här är Kerstin Ekmans första bok som kom ut 1959 och det är lite kul att läsa den så här nästan direkt efter att ha läst hennes senaste. De skiljer sig en del. Språket är betydligt enklare i 30 meter mord än i Grand final i skojarbranschen. Troligen beror detta på att det är 54 år emellan dem men det rör sig ju också om olika genrer.

30 meter mord är en klassisk deckare från den här tiden. Viggo Bredberg är Ekmans polis som ska återkomma i fler deckare efter denna. De mistänkta återfinns i en liten begränsad krets, precis som hos Agatha Christie eller Maria Lang. Det kanske inte är den mest realistiska typen av deckare men nutidens deckare som är fulla av öststatmaffior och terrordåd tråkar faktiskt ut mig. Jag föredrar de här lite mer navelskådande deckarna där hjälten inte med nödvändighet är ett stenhårt muskelberg.

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Det har landat ett manus på skrivbordet hos akademiledamoten Lillemor Trojs förläggare. Det verkar vara en slags biografi över Lillemor liv, en inte odelat smickrande biografi. Manuset är skrivet av en Barbro Andersson men Lillemors förläggare är övertygad om att det är Lillemor som har skrivit manuset under pseudonym och han kallar henne till sig för att försöka övertala henne att inte publicera det. Det innehåller nämligen en del sensationella avslöjanden.
   Vad han inte vet är att det i själva verket är Lillemor Troj som under alla år varit pseudonym för Barbro Andersson. Att det är Barbro Andersson som skrivit alla böcker som givits ut i Lillemor Trojs namn och gjort att hon blivit invald i den Svenska Akademin. Men nu har Barbro Andersson alltså skrivit sitt eget namn på ett manus som avslöjar sanningen. Lillemor förstår att nu är Barbro, eller Babba som hon kallas, ute efter henne. Hur ska hon hantera det här?

Bodil Malmsten talar i sin bok om skrivande Så gör jag  (som kommer att behandlas vidare här vid ett senare tillfälle) om hur den skrivande (den som skriver boken) och författaren (den som sedan presenterar boken i medierna, på uppläsningar och signeringar) är två olika personer eller personligheter. Kerstin Ekman har gjort roman av detta det faktum att "monstret är dubbelhövdat", som hon själv uttrycker saken.
   I Grand Final i skojarbranschen är Den Skrivande Barbro Babba Andersson en ful och grov kvinna, cynisk och ganska burdus. Namnet Babba är ju inte något som för tankarna till en späd och pimpinett liten varelse direkt. Jag drar paralleller till den fula häxan Baba Yaga från den ryska folksagan om Vaslisa. Hon passar inte i rampljuset direkt men skriva kan hon. Lillemor Troj däremot är en stilig, väklädd kvinna som är bra på korrekturläsning och att synas i media. Det är hon som är Författaren. Hon har också många likheter med Kerstin Ekman själv. Hon inte bara delar hennes garderob utan också hennes namn. Kerstin Ekmans mellannamn är Lillemor. Det författarskap som Babba och Lillamor bygger upp liknar också Kerstin Ekman. De börjar med deckare och skriver senare en romansvit om barnens vilkor i deras gemensamma barndoms stad. Den får väl motsvara Kerstin Ekmans svit Kvinnorna och staden. Och så är det förstås medlemskapet i Svenska Akademin.
   Ibland anar man att det rör sig om två sidor av en och samma person snarare än om två olika individer. Till exempel står Babba Lillemor mycket närmare än någon av hennes äkta män gör, trots att Lillemor och Babba aldrig har blivit riktiga vänner. Babba är ständigt närvarande men männen känns över huvud taget väldigt frånvarande. När Lillemor gör sitt inträde i akademin till exempel, sitter modern, en gammal faster och Babba naturligtvis på anhörigbänken. Mannen nämns aldrig.

Grand final i skojarbranschen är en välskriven (naturligtvis) och syrlig skildring av bokbranschen, skojarbranschen. Den tål att läsa flera gånger för den har så många bottnar och många trådar man kan nysta i att det egentligen är för lite med en gång. Dessutom är det en mycket rolig bok.
Och hur går det då? Vad gör Lillemor Troj med Babba Andersson och hennes manuskript? Ja, det finns väl bara en sak att göra egentligen...

Polardrömmars höga pris – Historiska äventyr i Arktis och Antarktis av Annagreta och Eric Dyring

Av samma skäl som andra människor ser på skräckfilm läser jag böcker om polarexpeditioner. Det har något av samma effekt att leva sig in i dessa fasansafulla färder i extrem kyla, i dessa oändliga vidriga, vita landskap, snöstormar och totalt mörker dygnet runt i månader i sträck, svält och skörbjugg. Att försöka leva sig in i att man inte kommer härifrån förrän om flera månader, eller år kanske. Om man över huvud taget kommer härifrån.  Att man inte kan säga: ”Nu skiter jag i det här och åker hem!”

    Till skillnad från de flesta skräckfilmer har polarexpeditionerna ägt rum i verkligheten.  Det har varit vidrigt, jävligt och otäckt i verkligheten och det ger ju ytterligare en dimension.  

Det är inte de moderna polaräventyrarnas färder jag läser om; de som har tillgång till mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Inte för att jag tror att de resorna är någon promenad i parken heller men det är helt enkelt inte samma sak som det var förr. 
   Det är inte som att bli avsatt på en plats i detta helveteslandskap, övervintra i blåsten och mörkret, ta sig över ett större område med oberäknelig is, för att bli upplockad av sitt fartyg igen på annan plats. Det är uppgjort att skeppet ska vänta till ett visst datum och det finns inga kontaktmöjligheter mellan expeditionen och skeppet, så det gäller att hinna fram i tid. Det gäller att hålla sig vid liv under tiden. Det gäller också att skeppet inte har sjunkit på vägen.  Har det gjort det är det bara att försöka överleva tills något tycker att det är dags att skicka ut en räddningsexpedition. Det går inte att ringa hem och begära hjälp.

Det kanske kan ifrågasättas detta att man använder sig av verkliga människors förfärliga öden som man använder sig av skräckfilm, till att vällustig vältra sig i fasor och låta sig skrämmas på ett tryggt och distanserat sätt. Varför behöver man sånt? (Eller är det kanske bara jag?)
    Och det är ju en smula kluvet detta att läsa om hur de här männen - för de är ju män - går under under fruktansvärda omständigheter,  men samtidigt har de ju valt själva. Det var ingen som tvinade dem, de har själva valt att ge sig ut i dessa vidriga klimat och de vet själva att förutsättningarna är ytterst osäkra. Vad är det för fel på dem?
   Inte kan man skylla på att det inte går att föreställa sig hur det ska bli förrän man är där, för flera av dem åkte tillbaka flera gånger. Som den irländske äventyraren Shackleton som inte kunna finna någon mening med livet när han var på hemmaplan. Trots att han hade varit med om alla möjliga umbärande i Antarktis och trots att hans hälsa är dålig ger han sig ut på en sista resa och dör där han hör hemma. I Antarktis ishav.

 I Polardrömmars höga pris går paret Dyring igenom ett antal historiska polarfärder i, i många fall gaska korta kapitel -som topparna av många isberg.  Från Pytheas, greken som för 2300 år sedan, enligt legenden gjorde den första resan mot Arktis och fram till Shackeltons sista resa i slutet av 1910-talet. I en sista del i boken redogör Eric Dyring för sin övervintring på Nordostlandet 1957-58, den har inte mycket gemensamt med övriga färder i boken.

Kapplöpningen till Sydpolen

En av de historiska färderna i Polardrömmars höga pris är Andrées ballongfärd mot Nordpolen 1897; en gräslig resa som fascinerat mig länge och som jag läst mycket om tidigare.

   I Polardrömmars höga pris hittar jag en annan polarresa som griper mig och som jag går och tuggar länge på efteråt.  Det är kapplöpningen till Sydpolen mellan Roald Amundsen från Norge och Robert Falcon Scott från England.

   Det var Amundsen som vann och åkte hem och vältrade sig i ära och berömmelse.
   Amundsen intresserar mig inte. Det är inte kapplöpningen jag bryr mig om.

 Scotts grupp drog själva sina slädar över isen eftersom deras idé att ta med sig ponnyer som dragdjur var ett misstag; ponnyerna gick genom isen. Amundsen hade hundar som drog.

Den 18 januari 1912 når Scotts expedition polen, bara för att mötas av den norska flaggan och ett meddelande från Amundsen som varit där en månad och fyra dagar tidigare.
Den 8 mars 1912 når Amundsens expedition Tasmanien och Amundsen kan telegrafera och låta världen veta att han har nått Sydpolen.
Den 8 mars 1912 är Scott och hans kamrater på väg tillbaka efter sitt ”misslyckade” besök på polen. De lider svårt av den rekordlåga kylan.  Maten börjar ta slut. De är uttröttade av att ha dragit slädarna. En av dem, Edgar Edvards, har redan dött av köld och utmattning.
Den 8 mars 1912, samma dag som Amundsen triumferar för världen, skriver Scott i sin dagbok:
”Gud hjälpe oss, jag är rädd att vi är riktigt illa ute.”
   Och det är de också.
   En vecka senare lämnar Lawrence Oates tältet och ger sig ut i snöstormen, han är sjuk, förvirrad och plågas av smärtorna i sina förfrusna fötter. Han blir borta en stund, säger han till sina kamrater.  Han går ut och förblir borta. De återfinner aldrig hans kropp.  
   Nu är de tre kvar: Scott, Bowers och Wilson. Den 29 mars är det över.
   Scott hinner skriva 12 avskedsbrev, till sin fru och sina nära vänner, expeditionens sponsorer (fast så hette det ju inte då), till Bowes mor och Wilsons fru. Utanpå sin dagbok skriver han: Till min änka.   Breven och boken lägger han i en tygväska som han håller under armen där han ligger i sovsäcken bredvid Bowers och Wilson.
   Där ligger de sedan ända till den 12 november när en räddningsexpedition finner dem.
Med i räddningsexpeditionen finns Aspley Cherry-Garrard: Bowers och Wilsons bäste vän. Han får en svår chock när han ser dem.
    Tidigare under expeditionen har Cherry-Garrard gjort en riktig vansinnesutfärd (Hela expeditionen är väl i och för sig att betrakta som en vansinnesfärd.) tillsammans med Bowers och Wilson.

 

 

Stående från vänster: Oates, Scott och Edvards
Sittande från vänster Bowers och Wilson

 
Scott har en bättre kamera än Amundsen när han fotograferar sin grupp vid Sydpolen och det går att se ansiktena relativt tydligt. De där köldbrända ansiktena. Jag stirrar på dem där de står och sitter i snön:  
Oates som några månader senare ska irra ut ur tältet sjuk och förvirrad och bli borta i stormen.
Scott själv, den som blir den sista att dö. Hur känns det att ligga ensam i ett tält ute i ingenstans och höra snöstormen ryta utanför, med sina döda kamrater bredvid sig och veta att man snart själv ska dö.
Edgars som ska bli den förste att dö.
Bowers om vilken Scott sagt att han var den starkaste man som någonsin gett sig av på en polarfärd.  Wilson konstnären, biologen, expeditionens vetenskaplige chef, den galne ornitologen som tidigare under expeditionen gått 21 mil i  - 50 C⁰, storm och kolmörker för att få tag i kejsarpingvinens ägg.
   På bilden har de nått sitt mål med expeditionen. De har kommit fram till Sydpolen men de är inte de första där och inte ser de särskilt glada och nöjda ut på bilden. De är bittra och besvikna, frusna, hungriga och utmattade.
   Snart är de också döda allihop.

Vem behöver skräckfilmer när man kan titta på den här bilden och känna till historien bakom den och veta vad de har framför sig. När man kan fundera på vad som rör sig i deras huvuden just denna ögonblickssekund som fastnat på plåten, eller vad deras anhöriga hemma tänkte i just den här sekunden.

Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.




Sanningen om Saltön och en del annat av Viveca Lärn

Länge låg den och väntade i högen med böcker jag köpte på bokrean i år. Nästan ändå tills det var dags för en ny bokrea låg den där till hälften bortglömd. Men så fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla ljudböckerna om Saltön igen och då kom jag plötsligt på att jag hade ju den här boken också.

Sanningen om Saltön är en samling kortare, självbiografiska texter där Viveca Lärn bland annat berättar att hon redan vid åtta års ålder bestämde sig för att skriva om människorna på en påhittad ö och deras förhållande till sommarens badgäster. Hon berättar också om hur det gick till när hon skrev vissa passager i böckerna och anekdoter från inspelningarna av tv-serien.
Men mest handlar det om hennes barndoms somrar i Bohuslän, om hennes mamma, pappa, syster, äldre släktingar och andra personer som hon stött på genom livet, varav några lånat sina karaktärsdrag till Saltöns innevånare.

Här finns också ett antal andra Historier Ur Verkliga Livet som Viveca Lärn samlat på sig. Att hon är genuint intresserad av verkliga människor och Historier Ur Verkliga Livet är lika uppenbart här som i hennes Saltö-böcker eller varför inte i Öster om Heden som jag nyligen också lyssnat på. Handlingen bärs alltid upp av ett kärleskfullt framställt persongalleri som rör sig i en gråzon mellan verklighet och fantasi. Det är en zon som jag tycker om i litteraturen; inte för mycket realism (det blir liksom verkligare på det sättet) men inte heller några gröna män från Mars som plötsligt landar på hustaken.
Jag tycker Viveca Lärns karaktärer liknar figurerna på Lennart Jirlows målningar; figurer vars historia jag alltid längtat efter att få höra, eller själv få skriva.