Polardrömmars höga pris – Historiska äventyr i Arktis och Antarktis av Annagreta och Eric Dyring

Av samma skäl som andra människor ser på skräckfilm läser jag böcker om polarexpeditioner. Det har något av samma effekt att leva sig in i dessa fasansafulla färder i extrem kyla, i dessa oändliga vidriga, vita landskap, snöstormar och totalt mörker dygnet runt i månader i sträck, svält och skörbjugg. Att försöka leva sig in i att man inte kommer härifrån förrän om flera månader, eller år kanske. Om man över huvud taget kommer härifrån.  Att man inte kan säga: ”Nu skiter jag i det här och åker hem!”

    Till skillnad från de flesta skräckfilmer har polarexpeditionerna ägt rum i verkligheten.  Det har varit vidrigt, jävligt och otäckt i verkligheten och det ger ju ytterligare en dimension.  

Det är inte de moderna polaräventyrarnas färder jag läser om; de som har tillgång till mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Inte för att jag tror att de resorna är någon promenad i parken heller men det är helt enkelt inte samma sak som det var förr. 
   Det är inte som att bli avsatt på en plats i detta helveteslandskap, övervintra i blåsten och mörkret, ta sig över ett större område med oberäknelig is, för att bli upplockad av sitt fartyg igen på annan plats. Det är uppgjort att skeppet ska vänta till ett visst datum och det finns inga kontaktmöjligheter mellan expeditionen och skeppet, så det gäller att hinna fram i tid. Det gäller att hålla sig vid liv under tiden. Det gäller också att skeppet inte har sjunkit på vägen.  Har det gjort det är det bara att försöka överleva tills något tycker att det är dags att skicka ut en räddningsexpedition. Det går inte att ringa hem och begära hjälp.

Det kanske kan ifrågasättas detta att man använder sig av verkliga människors förfärliga öden som man använder sig av skräckfilm, till att vällustig vältra sig i fasor och låta sig skrämmas på ett tryggt och distanserat sätt. Varför behöver man sånt? (Eller är det kanske bara jag?)
    Och det är ju en smula kluvet detta att läsa om hur de här männen - för de är ju män - går under under fruktansvärda omständigheter,  men samtidigt har de ju valt själva. Det var ingen som tvinade dem, de har själva valt att ge sig ut i dessa vidriga klimat och de vet själva att förutsättningarna är ytterst osäkra. Vad är det för fel på dem?
   Inte kan man skylla på att det inte går att föreställa sig hur det ska bli förrän man är där, för flera av dem åkte tillbaka flera gånger. Som den irländske äventyraren Shackleton som inte kunna finna någon mening med livet när han var på hemmaplan. Trots att han hade varit med om alla möjliga umbärande i Antarktis och trots att hans hälsa är dålig ger han sig ut på en sista resa och dör där han hör hemma. I Antarktis ishav.

 I Polardrömmars höga pris går paret Dyring igenom ett antal historiska polarfärder i, i många fall gaska korta kapitel -som topparna av många isberg.  Från Pytheas, greken som för 2300 år sedan, enligt legenden gjorde den första resan mot Arktis och fram till Shackeltons sista resa i slutet av 1910-talet. I en sista del i boken redogör Eric Dyring för sin övervintring på Nordostlandet 1957-58, den har inte mycket gemensamt med övriga färder i boken.

Kapplöpningen till Sydpolen

En av de historiska färderna i Polardrömmars höga pris är Andrées ballongfärd mot Nordpolen 1897; en gräslig resa som fascinerat mig länge och som jag läst mycket om tidigare.

   I Polardrömmars höga pris hittar jag en annan polarresa som griper mig och som jag går och tuggar länge på efteråt.  Det är kapplöpningen till Sydpolen mellan Roald Amundsen från Norge och Robert Falcon Scott från England.

   Det var Amundsen som vann och åkte hem och vältrade sig i ära och berömmelse.
   Amundsen intresserar mig inte. Det är inte kapplöpningen jag bryr mig om.

 Scotts grupp drog själva sina slädar över isen eftersom deras idé att ta med sig ponnyer som dragdjur var ett misstag; ponnyerna gick genom isen. Amundsen hade hundar som drog.

Den 18 januari 1912 når Scotts expedition polen, bara för att mötas av den norska flaggan och ett meddelande från Amundsen som varit där en månad och fyra dagar tidigare.
Den 8 mars 1912 når Amundsens expedition Tasmanien och Amundsen kan telegrafera och låta världen veta att han har nått Sydpolen.
Den 8 mars 1912 är Scott och hans kamrater på väg tillbaka efter sitt ”misslyckade” besök på polen. De lider svårt av den rekordlåga kylan.  Maten börjar ta slut. De är uttröttade av att ha dragit slädarna. En av dem, Edgar Edvards, har redan dött av köld och utmattning.
Den 8 mars 1912, samma dag som Amundsen triumferar för världen, skriver Scott i sin dagbok:
”Gud hjälpe oss, jag är rädd att vi är riktigt illa ute.”
   Och det är de också.
   En vecka senare lämnar Lawrence Oates tältet och ger sig ut i snöstormen, han är sjuk, förvirrad och plågas av smärtorna i sina förfrusna fötter. Han blir borta en stund, säger han till sina kamrater.  Han går ut och förblir borta. De återfinner aldrig hans kropp.  
   Nu är de tre kvar: Scott, Bowers och Wilson. Den 29 mars är det över.
   Scott hinner skriva 12 avskedsbrev, till sin fru och sina nära vänner, expeditionens sponsorer (fast så hette det ju inte då), till Bowes mor och Wilsons fru. Utanpå sin dagbok skriver han: Till min änka.   Breven och boken lägger han i en tygväska som han håller under armen där han ligger i sovsäcken bredvid Bowers och Wilson.
   Där ligger de sedan ända till den 12 november när en räddningsexpedition finner dem.
Med i räddningsexpeditionen finns Aspley Cherry-Garrard: Bowers och Wilsons bäste vän. Han får en svår chock när han ser dem.
    Tidigare under expeditionen har Cherry-Garrard gjort en riktig vansinnesutfärd (Hela expeditionen är väl i och för sig att betrakta som en vansinnesfärd.) tillsammans med Bowers och Wilson.

 

 

Stående från vänster: Oates, Scott och Edvards
Sittande från vänster Bowers och Wilson

 
Scott har en bättre kamera än Amundsen när han fotograferar sin grupp vid Sydpolen och det går att se ansiktena relativt tydligt. De där köldbrända ansiktena. Jag stirrar på dem där de står och sitter i snön:  
Oates som några månader senare ska irra ut ur tältet sjuk och förvirrad och bli borta i stormen.
Scott själv, den som blir den sista att dö. Hur känns det att ligga ensam i ett tält ute i ingenstans och höra snöstormen ryta utanför, med sina döda kamrater bredvid sig och veta att man snart själv ska dö.
Edgars som ska bli den förste att dö.
Bowers om vilken Scott sagt att han var den starkaste man som någonsin gett sig av på en polarfärd.  Wilson konstnären, biologen, expeditionens vetenskaplige chef, den galne ornitologen som tidigare under expeditionen gått 21 mil i  - 50 C⁰, storm och kolmörker för att få tag i kejsarpingvinens ägg.
   På bilden har de nått sitt mål med expeditionen. De har kommit fram till Sydpolen men de är inte de första där och inte ser de särskilt glada och nöjda ut på bilden. De är bittra och besvikna, frusna, hungriga och utmattade.
   Snart är de också döda allihop.

Vem behöver skräckfilmer när man kan titta på den här bilden och känna till historien bakom den och veta vad de har framför sig. När man kan fundera på vad som rör sig i deras huvuden just denna ögonblickssekund som fastnat på plåten, eller vad deras anhöriga hemma tänkte i just den här sekunden.