30 meter mord av Kerstin Ekman

Egentligen är kriminalkommissarie Viggo Bredberg på semester i den lilla badorten för att koppla av och fiska litegrann men det får han naturligtvis inte. På orten håller ett filmsällskap på att spela in en film och mitt under brinnande inspelning, rakt framför kameran, begås ett mord. En pojke xom är med som statist blir oförklarkligt skjuten. Händelseförloppet finns återgivet på 30 meter av filmen, därav bokens titel. Bredberg blir naturligtvis inblandad i mordutredningen och kan glömma sin stillsamma semester. Ingen förstår varför någon skulle vilja skjuta den 16-årige Krister Hermansson. Hade han sett något han inte skulle se?  Dessutom är en musiker som medverkat i filmen spårlöst försvunnen och en liten flicka söker upp Bredberg och påstår att hon hittat ett lik i en kolkällare. När Viggo följer med henne för att se efter är kolkällaren emellertid tom.

Det här är Kerstin Ekmans första bok som kom ut 1959 och det är lite kul att läsa den så här nästan direkt efter att ha läst hennes senaste. De skiljer sig en del. Språket är betydligt enklare i 30 meter mord än i Grand final i skojarbranschen. Troligen beror detta på att det är 54 år emellan dem men det rör sig ju också om olika genrer.

30 meter mord är en klassisk deckare från den här tiden. Viggo Bredberg är Ekmans polis som ska återkomma i fler deckare efter denna. De mistänkta återfinns i en liten begränsad krets, precis som hos Agatha Christie eller Maria Lang. Det kanske inte är den mest realistiska typen av deckare men nutidens deckare som är fulla av öststatmaffior och terrordåd tråkar faktiskt ut mig. Jag föredrar de här lite mer navelskådande deckarna där hjälten inte med nödvändighet är ett stenhårt muskelberg.

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Det har landat ett manus på skrivbordet hos akademiledamoten Lillemor Trojs förläggare. Det verkar vara en slags biografi över Lillemor liv, en inte odelat smickrande biografi. Manuset är skrivet av en Barbro Andersson men Lillemors förläggare är övertygad om att det är Lillemor som har skrivit manuset under pseudonym och han kallar henne till sig för att försöka övertala henne att inte publicera det. Det innehåller nämligen en del sensationella avslöjanden.
   Vad han inte vet är att det i själva verket är Lillemor Troj som under alla år varit pseudonym för Barbro Andersson. Att det är Barbro Andersson som skrivit alla böcker som givits ut i Lillemor Trojs namn och gjort att hon blivit invald i den Svenska Akademin. Men nu har Barbro Andersson alltså skrivit sitt eget namn på ett manus som avslöjar sanningen. Lillemor förstår att nu är Barbro, eller Babba som hon kallas, ute efter henne. Hur ska hon hantera det här?

Bodil Malmsten talar i sin bok om skrivande Så gör jag  (som kommer att behandlas vidare här vid ett senare tillfälle) om hur den skrivande (den som skriver boken) och författaren (den som sedan presenterar boken i medierna, på uppläsningar och signeringar) är två olika personer eller personligheter. Kerstin Ekman har gjort roman av detta det faktum att "monstret är dubbelhövdat", som hon själv uttrycker saken.
   I Grand Final i skojarbranschen är Den Skrivande Barbro Babba Andersson en ful och grov kvinna, cynisk och ganska burdus. Namnet Babba är ju inte något som för tankarna till en späd och pimpinett liten varelse direkt. Jag drar paralleller till den fula häxan Baba Yaga från den ryska folksagan om Vaslisa. Hon passar inte i rampljuset direkt men skriva kan hon. Lillemor Troj däremot är en stilig, väklädd kvinna som är bra på korrekturläsning och att synas i media. Det är hon som är Författaren. Hon har också många likheter med Kerstin Ekman själv. Hon inte bara delar hennes garderob utan också hennes namn. Kerstin Ekmans mellannamn är Lillemor. Det författarskap som Babba och Lillamor bygger upp liknar också Kerstin Ekman. De börjar med deckare och skriver senare en romansvit om barnens vilkor i deras gemensamma barndoms stad. Den får väl motsvara Kerstin Ekmans svit Kvinnorna och staden. Och så är det förstås medlemskapet i Svenska Akademin.
   Ibland anar man att det rör sig om två sidor av en och samma person snarare än om två olika individer. Till exempel står Babba Lillemor mycket närmare än någon av hennes äkta män gör, trots att Lillemor och Babba aldrig har blivit riktiga vänner. Babba är ständigt närvarande men männen känns över huvud taget väldigt frånvarande. När Lillemor gör sitt inträde i akademin till exempel, sitter modern, en gammal faster och Babba naturligtvis på anhörigbänken. Mannen nämns aldrig.

Grand final i skojarbranschen är en välskriven (naturligtvis) och syrlig skildring av bokbranschen, skojarbranschen. Den tål att läsa flera gånger för den har så många bottnar och många trådar man kan nysta i att det egentligen är för lite med en gång. Dessutom är det en mycket rolig bok.
Och hur går det då? Vad gör Lillemor Troj med Babba Andersson och hennes manuskript? Ja, det finns väl bara en sak att göra egentligen...

Polardrömmars höga pris – Historiska äventyr i Arktis och Antarktis av Annagreta och Eric Dyring

Av samma skäl som andra människor ser på skräckfilm läser jag böcker om polarexpeditioner. Det har något av samma effekt att leva sig in i dessa fasansafulla färder i extrem kyla, i dessa oändliga vidriga, vita landskap, snöstormar och totalt mörker dygnet runt i månader i sträck, svält och skörbjugg. Att försöka leva sig in i att man inte kommer härifrån förrän om flera månader, eller år kanske. Om man över huvud taget kommer härifrån.  Att man inte kan säga: ”Nu skiter jag i det här och åker hem!”

    Till skillnad från de flesta skräckfilmer har polarexpeditionerna ägt rum i verkligheten.  Det har varit vidrigt, jävligt och otäckt i verkligheten och det ger ju ytterligare en dimension.  

Det är inte de moderna polaräventyrarnas färder jag läser om; de som har tillgång till mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Inte för att jag tror att de resorna är någon promenad i parken heller men det är helt enkelt inte samma sak som det var förr. 
   Det är inte som att bli avsatt på en plats i detta helveteslandskap, övervintra i blåsten och mörkret, ta sig över ett större område med oberäknelig is, för att bli upplockad av sitt fartyg igen på annan plats. Det är uppgjort att skeppet ska vänta till ett visst datum och det finns inga kontaktmöjligheter mellan expeditionen och skeppet, så det gäller att hinna fram i tid. Det gäller att hålla sig vid liv under tiden. Det gäller också att skeppet inte har sjunkit på vägen.  Har det gjort det är det bara att försöka överleva tills något tycker att det är dags att skicka ut en räddningsexpedition. Det går inte att ringa hem och begära hjälp.

Det kanske kan ifrågasättas detta att man använder sig av verkliga människors förfärliga öden som man använder sig av skräckfilm, till att vällustig vältra sig i fasor och låta sig skrämmas på ett tryggt och distanserat sätt. Varför behöver man sånt? (Eller är det kanske bara jag?)
    Och det är ju en smula kluvet detta att läsa om hur de här männen - för de är ju män - går under under fruktansvärda omständigheter,  men samtidigt har de ju valt själva. Det var ingen som tvinade dem, de har själva valt att ge sig ut i dessa vidriga klimat och de vet själva att förutsättningarna är ytterst osäkra. Vad är det för fel på dem?
   Inte kan man skylla på att det inte går att föreställa sig hur det ska bli förrän man är där, för flera av dem åkte tillbaka flera gånger. Som den irländske äventyraren Shackleton som inte kunna finna någon mening med livet när han var på hemmaplan. Trots att han hade varit med om alla möjliga umbärande i Antarktis och trots att hans hälsa är dålig ger han sig ut på en sista resa och dör där han hör hemma. I Antarktis ishav.

 I Polardrömmars höga pris går paret Dyring igenom ett antal historiska polarfärder i, i många fall gaska korta kapitel -som topparna av många isberg.  Från Pytheas, greken som för 2300 år sedan, enligt legenden gjorde den första resan mot Arktis och fram till Shackeltons sista resa i slutet av 1910-talet. I en sista del i boken redogör Eric Dyring för sin övervintring på Nordostlandet 1957-58, den har inte mycket gemensamt med övriga färder i boken.

Kapplöpningen till Sydpolen

En av de historiska färderna i Polardrömmars höga pris är Andrées ballongfärd mot Nordpolen 1897; en gräslig resa som fascinerat mig länge och som jag läst mycket om tidigare.

   I Polardrömmars höga pris hittar jag en annan polarresa som griper mig och som jag går och tuggar länge på efteråt.  Det är kapplöpningen till Sydpolen mellan Roald Amundsen från Norge och Robert Falcon Scott från England.

   Det var Amundsen som vann och åkte hem och vältrade sig i ära och berömmelse.
   Amundsen intresserar mig inte. Det är inte kapplöpningen jag bryr mig om.

 Scotts grupp drog själva sina slädar över isen eftersom deras idé att ta med sig ponnyer som dragdjur var ett misstag; ponnyerna gick genom isen. Amundsen hade hundar som drog.

Den 18 januari 1912 når Scotts expedition polen, bara för att mötas av den norska flaggan och ett meddelande från Amundsen som varit där en månad och fyra dagar tidigare.
Den 8 mars 1912 når Amundsens expedition Tasmanien och Amundsen kan telegrafera och låta världen veta att han har nått Sydpolen.
Den 8 mars 1912 är Scott och hans kamrater på väg tillbaka efter sitt ”misslyckade” besök på polen. De lider svårt av den rekordlåga kylan.  Maten börjar ta slut. De är uttröttade av att ha dragit slädarna. En av dem, Edgar Edvards, har redan dött av köld och utmattning.
Den 8 mars 1912, samma dag som Amundsen triumferar för världen, skriver Scott i sin dagbok:
”Gud hjälpe oss, jag är rädd att vi är riktigt illa ute.”
   Och det är de också.
   En vecka senare lämnar Lawrence Oates tältet och ger sig ut i snöstormen, han är sjuk, förvirrad och plågas av smärtorna i sina förfrusna fötter. Han blir borta en stund, säger han till sina kamrater.  Han går ut och förblir borta. De återfinner aldrig hans kropp.  
   Nu är de tre kvar: Scott, Bowers och Wilson. Den 29 mars är det över.
   Scott hinner skriva 12 avskedsbrev, till sin fru och sina nära vänner, expeditionens sponsorer (fast så hette det ju inte då), till Bowes mor och Wilsons fru. Utanpå sin dagbok skriver han: Till min änka.   Breven och boken lägger han i en tygväska som han håller under armen där han ligger i sovsäcken bredvid Bowers och Wilson.
   Där ligger de sedan ända till den 12 november när en räddningsexpedition finner dem.
Med i räddningsexpeditionen finns Aspley Cherry-Garrard: Bowers och Wilsons bäste vän. Han får en svår chock när han ser dem.
    Tidigare under expeditionen har Cherry-Garrard gjort en riktig vansinnesutfärd (Hela expeditionen är väl i och för sig att betrakta som en vansinnesfärd.) tillsammans med Bowers och Wilson.

 

 

Stående från vänster: Oates, Scott och Edvards
Sittande från vänster Bowers och Wilson

 
Scott har en bättre kamera än Amundsen när han fotograferar sin grupp vid Sydpolen och det går att se ansiktena relativt tydligt. De där köldbrända ansiktena. Jag stirrar på dem där de står och sitter i snön:  
Oates som några månader senare ska irra ut ur tältet sjuk och förvirrad och bli borta i stormen.
Scott själv, den som blir den sista att dö. Hur känns det att ligga ensam i ett tält ute i ingenstans och höra snöstormen ryta utanför, med sina döda kamrater bredvid sig och veta att man snart själv ska dö.
Edgars som ska bli den förste att dö.
Bowers om vilken Scott sagt att han var den starkaste man som någonsin gett sig av på en polarfärd.  Wilson konstnären, biologen, expeditionens vetenskaplige chef, den galne ornitologen som tidigare under expeditionen gått 21 mil i  - 50 C⁰, storm och kolmörker för att få tag i kejsarpingvinens ägg.
   På bilden har de nått sitt mål med expeditionen. De har kommit fram till Sydpolen men de är inte de första där och inte ser de särskilt glada och nöjda ut på bilden. De är bittra och besvikna, frusna, hungriga och utmattade.
   Snart är de också döda allihop.

Vem behöver skräckfilmer när man kan titta på den här bilden och känna till historien bakom den och veta vad de har framför sig. När man kan fundera på vad som rör sig i deras huvuden just denna ögonblickssekund som fastnat på plåten, eller vad deras anhöriga hemma tänkte i just den här sekunden.

Fest för livet av Ernest Hemingway

En annan bok som blivit liggande på hög är Hemingways En fest för livet som jag hämtade upp ur magasinet på biblioteket för ett bra tag sedan. Jag läste ett citat ur boken någonstans som jag har glömt var det var och kände att det var absolut nödvändigt att få hem den genast och läsa vidare. Väl hemma blev den ändå liggande i en av alla dessa bokhögar och varje gång jag har fått ett sms från biblioteket att lånetiden håller på att ta slut, så har jag bara loggat in och lånat om den.
    Senaste gången mobilen plingade och jag skulle låna om boken så gick det inte, jag hade lånat om den så många gånger som det var tillåtet. Plötsligt hade jag bara fyra dagar på mig att läsa En fest för livet och jag förbannade min egen lättja. Nu fick jag stressläsa mig igenom texten istället för att i lugn och ro njuta av formuleringskonsten och funderingarna kring skrivandet och ingen annan hade jag att skylla på än mig själv. Visserligen är det en ganska lättläst bok men det är ju annat som måste göras här i livet än att sträckläsa Hemingway. Tyvärr.

En fest för livet handlar om Hemingways tid i Paris på tjugotalet, där han sitter och skriver på kaféer eller i ett iskallt rum uppe under taket. Han slutar att arbeta som jouranlist och börjar skriva noveller som han försöker att sälja till olika tidningar. Han, hans fru Hadley och deras son bor ovanpå ett sågverk och hankar sig fram så gott de kan. Ibland är det ont om mat och Hemingway låtsas för sin frun att han ska bli bjuden på lunch av goda vänner så att hon och sonen kan äta upp lunchmaten själva. Sedan driver han runt i Paris parker för att vara borta länge nog för att det ska verka som om han verkligen har ätit lunch.  Ändå beskriver han tillvaron som en god tid; då "vi var fattiga och lyckliga i Paris".

Han skriver om hästkaplöpningar, promenader och kaféer i staden och sina möten med andra kända författare: Scott Fitzgerald, Ezra Pound och Gertrude Stein och mindre kända som vännen Evan Shipman.
"Det är ju så här man skulle leva!" tar jag mig tid att utbrista och viftar med boken mot P. "Sitta på kaféer och skriva, promenera runt längs Seines stränder och rota i boklådor och diskutera litteratur hemma hos berömda författare om kvällen."

Att sitta och skriva i det utkylda vindsrummet om vintrarna känns väl inte så lockande i ärlighetens namn. Men det är här i detta kalla rum som han formulerar sin filosofi kring skrivandet:
 Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. [...] Om jag började skriva omständligt , eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande meningen som jag skrivit.

Han är också konkret och vackert, välformulerad på Hemingwayskt manér hela vägen genom En fest för livet fram till slutet. Det är när han berättar om hur han bedrar sin fru som han börjar att generalisera och ludda till det på ett sätt som får det att framstå som om otrohet är den logiska följden om man blandar ihop ett antal specifika ingredienser i en skål och rör om.
I och med otroheten är det också slut på  de lyckliga tiderna.

En fest för livet ger näring till den romantiserande bilden av fattiga kämpande författare/konstnärer i Paris, som lever för konsten och även om jag inte är överdrivet förtjust i att vare sig frysa eller vara hungrig så känner jag, efter att jag läst boken, att jag gärna skulle vara fattig och lycklig i Paris.




Sanningen om Saltön och en del annat av Viveca Lärn

Länge låg den och väntade i högen med böcker jag köpte på bokrean i år. Nästan ändå tills det var dags för en ny bokrea låg den där till hälften bortglömd. Men så fick jag för mig att jag skulle lyssna igenom alla ljudböckerna om Saltön igen och då kom jag plötsligt på att jag hade ju den här boken också.

Sanningen om Saltön är en samling kortare, självbiografiska texter där Viveca Lärn bland annat berättar att hon redan vid åtta års ålder bestämde sig för att skriva om människorna på en påhittad ö och deras förhållande till sommarens badgäster. Hon berättar också om hur det gick till när hon skrev vissa passager i böckerna och anekdoter från inspelningarna av tv-serien.
Men mest handlar det om hennes barndoms somrar i Bohuslän, om hennes mamma, pappa, syster, äldre släktingar och andra personer som hon stött på genom livet, varav några lånat sina karaktärsdrag till Saltöns innevånare.

Här finns också ett antal andra Historier Ur Verkliga Livet som Viveca Lärn samlat på sig. Att hon är genuint intresserad av verkliga människor och Historier Ur Verkliga Livet är lika uppenbart här som i hennes Saltö-böcker eller varför inte i Öster om Heden som jag nyligen också lyssnat på. Handlingen bärs alltid upp av ett kärleskfullt framställt persongalleri som rör sig i en gråzon mellan verklighet och fantasi. Det är en zon som jag tycker om i litteraturen; inte för mycket realism (det blir liksom verkligare på det sättet) men inte heller några gröna män från Mars som plötsligt landar på hustaken.
Jag tycker Viveca Lärns karaktärer liknar figurerna på Lennart Jirlows målningar; figurer vars historia jag alltid längtat efter att få höra, eller själv få skriva.

Mannen i brunt av Agatha Christie

När jag sist var nere och rotade bland skatterna i magasinet i vårt bibliotek hittade jag Mannen i brunt av Agatha Christie. Det är hennes fjärde bok men den sista som översattes till svenska.

Anne Beddingfeld är bokens berättare och hjältinna. Hon är en typ av karaktär som återkommer i Christies böcker: ung, fattig men viljestark flicka som har haft ett ganska enformigt och tråkigt liv hittills. Plötsligt har hon hamnat i en ny livssituation och passar därför på att kasta sig huvudstupa in i det äventyr som av en slump dukas upp framför henne. Ett äventyr som i det här fallet för Anne till Kapstaden och Victoriafallen, bland annat.

Själva upplägget i Mannen i brunt skiljer sig dock en aning från Christies andra böcker. Visst här begås mord och visst här finns ett begränsat antal misstänkta som förts samman mer eller mindre slumpmässigt, så där som det brukar vara,  men Mannen i brunt har en mer "agent-aktig" approach än de andra brukar ha. Här är det den mystiske Översten, hjärnan bakom en mängd olika brott och stölder som eftersöks snarare än mördaren själv, så att säga.
Detta annorlunda upplägg gör det också mer spännande. Hur ska det sluta? I de flesta av de andra deckarna vet man ju att Poirot kommer att samla alla inblandade i ett rum och omständligt berätta vem av dem som är mördaren. Om man nu vill vara en smula generell.
I Mannen i brunt undrar jag faktiskt in i det sista hur det ska gå, och Christie blandar skickligt bort korten.



Läsning vid poolen

Som av en händelse kom båda de böcker som jag läste i solstolen under Rhodossemestern att handla om spioneri, om än i olika utsträckning. Inte heller gick det att lita på att något var som det såg ut att vara i någon av böckerna. Det fanns ingen fast mark under läsarens fötter. I en av dem var marken emellertid lösare än  i den andra.

 

I Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag går jag vilse redan i inledningen. Eco villar, med sin omständliga vägbeskrivning fram till huvudpersonens dörr, fullständigt bort mig i Paris skumraskkvarter. En ganska snygg inledning till en bok som handlar om att vilseleda.

 

Begravningsplatsen i Prag får mig att tänka på filmen Wag the dog där den amerikanska regeringen anlitar en filmproducent som via media ska manipulera folket att tro att de står inför ett krig mot Albanien.

Begravningsplatsen i Prag utspelar sig på 1800-talet och dess motsvarighet till filmproducenten i Wag the dog, förfalskaren och spionen Simone Simonini har inte lika många mediala verktyg att arbeta med, han får hålla sig till det skrivna ordet. De historiska dokument, eller protokoll, som han fabricerar byggs upp på samma sätt som man bygger en roman. Hans förfalskning av historien påverkar hans samtid på så sätt att han också förfalskar framtiden. Det som utåt ser ut att vara verkligheten bygger på så lös grund som ett "romanprojekt".

 

Ytterligare en osäkerhetsfaktor i Begravningsplatsen är detta att man inte riktigt vet vem som är vem. Vem är Simonini och är han riktigt klok? Vem är den mystiska abbé Dalla Piccola och vad har han för relation till Simonini?

 

Umberto Eco vet att det kan vara svårt för läsaren att få grepp på det hela, att allt flyter en aning. Han gillar också att driva med läsaren och ge denne lite skälmska blinkningar emellanåt. För att tydliggöra det hela har han i slutet av boken ritat upp en tabell över boken som ska ge en strukturerad bild av handlningen, för den händelse - som han skriver i det avslutande kapitlet Onödiga lärda förklaringar - "läsaren skulle vara överdrivet noggrann eller inte ha blixtsnabb fattningsförmåga".

Jag finner detta hejdlöst roligt.

Nesser tar det hela ett steg längre i Himmel över London där löser han upp alla gränser mellan verklighet och fantasi. Här är frågan inte hur verkligheten ser ut utan snarare: finns den och i så fall var?
Det är ett riskabelt projekt och någonstans i mitten käns det som om han själv sticker hål på den ballong han har blåst upp. Efter att ha velat vända varje sida för att se hur det går för de här karaktärerna som han har presenterat mig för, känner jag plötsligt att det spelar ju ingen roll vad som händer dem, de finns ju inte.
Jag har kraschlandat i verkligheten.
Men Nesser är, trots allt, en författare som jag litar på, så till vida att jag vet att jag kommer att finna hans böcker intressanta. Det är något med kompositionen, tonen, den torra humorn och de udda karaktärerna som gör det. Detta att det ofta i hans berättelser förekommer människor som döper sina taxar till Ansgar eller med bestämdhet hävdar att när man är död kommer man till Södertälje och får bo på lyxhotell i all evighet. Sådant tilltalar mig.
Så jag läste vidare.
Det är svårt att beskriva den här boken utan att ge bort för mycket och man måste överraskas av den för att den ska ha rätt effekt, men det var när jag insåg att den dörr han hade öppnat ut från fiktionen var en svängdörr som också gick åt andra hållet, som jag tyckte att det började bli intressant igen.