Utrensning av Sofi Oksanen (igen)

Inte för att de där nya kunskaperna om mänskligheten av särskilt glädjande.
En av de hemskaste böcker jag läst men också en av de mest välskrivna.

Utrensning av Sofi Oksanen

Äntligen Oksanen!
Hon har stått på min oskrivna läslista hur länge som helst. Jag har till och med burit hem Baby Jane från biblioteket, för att sedan bära tillbaka den oläst för att tiden inte räckte till. Eller vilket annat dåligt skäl jag angav.
Den här gången har jag burit hem Utrensning och faktiskt satt igång.

Utrensningen utspelar sig på den estniska landsbygden, i Berlin och Vladivostok, under tiden för andra världskriget när Estland blir ockuperat av Ryssland och i början av 90-talet vid Sovjetunionens fall. Det börjar med att den nu gamla Aliide, mitt under konserveringen av tomaterna, hittar en ung kvinna vid namn Zara liggande i sin trädgård. Och eftersom jag avskyr baksidestexter som avslöjar för mycket av handlingen tänker jag inte säga mer än så om handlingen i Utrensningen.

Jag tycker om att läsa om sådant jag inte vet så mycket om, om samhällen/kulturer där folk inte agerar efter samma mönster som vi gör i vårt samhälle och i vår kultur, där jag alltså inte alltid kan räkna ut hur folk ska bete sig i en given situation, där det ibland är ytterst osannolikt att vi i vårt samhälle och vår kultur någonsin skulle ställas inför denna givna situationen.
Jag är pinsamt okunnig om vårt grannland Estlands historia och, vilket kanske är ännu mer pinsamt, om dess nutid. Det är en av anledningarna till att jag tycker om den här boken.

En annan är att Oksanen är så osentimental i sin framställning av både Zaras och Aliides liv och elände. Inget snyftande här inte. Åtminstone inte ännu, på sidan 116.

Ett tredje är bildspråket. Till exempel:
Vreden vällde fram i ögonhålorna hos dem som stått i kö sedan gryningen och den försökte nå hans ben. Den hann aldrig fram till Vollis stövlar, hur lång kön än var, för på den tiden var hans ben ännu inte svaga, utan starka och flottiga, och på ett ögonblick hade de stigit över tröskeln till vilken butik som helst och lämnat ett tjock flod av hat bakom sig.

En fjärde anledning till att jag tycker om den här boken är kapitelnamnen som inte är några klassiska kapitelnamn. Här är ett några riktiga höjdare:

I skåpet finns mormor resväska och i väskan hennes vadderade jacka.

Varje gång knivarna klirrar låter det som hån.

Tjuvar är alltid intresserade av historier om andra tjuvar.

Så hittills, till och med sidan 116, är Utrensning en glädje över språkets formbarhet och över att få nya kunskaper om mänskligheten. Men glädje handlar det annars inte mycket om i boken Utrensning av Sofi Oksanen som jag äntligen börjat läsa.

Fantasins grammatik av Gianni Rodari

Har läst de fem första kapitlen i Fantasins grammatik av Gianni Rodari och står inför ett beslut.
Jag känner ett oerhört motstånd.
Frågan är om det är ett sådant slags motstånd som man ska kämpa emot för att komma stärkt ut på den andra sidan eller om det är ett sådant motstånd man ska lyssna till för att det är själens intuitiva sätt att säga att detta är helt fel.
Det är en fråga om lättja eller förnuft, alltså.
Jag tror att det är förnuft. Jag tror att detta är helt fel.
Jag tror att Fantasins grammatik kan vara en ypperlig bok om man utbildar sig till förskollärare och ska stimulera barns fantasi. Men det ska inte jag.
Så jag slutar att läsa Gianni Rodari.
Och går därmed miste om det guldkorn av klokskap som kanske finns i bokens elfte kapitlet.

Samla ull/Woolgathering av Patti Smith

Just nu håller jag på med Patti Smiths Samla ull/Woolgathering. På ena sidan engelska och den andra svenska.
Det är en samling textsviter som på biblioteket klassificerats som lyrik. För klassificeras måste de ju...
Jag har än så länge bara läst ett par av sviterna men hittills känns det som ett slags memoarer. Särskilt bra tycker jag om sviten som handlar om upptäckten av folket Ullsamlare, som bor i det höga gräset på Tomas Gärde.

Några favoritrader:

Där kunde jag spana, betrakta och, hur lätt som helst,
försvinna - som en vinge i vinden, fladdra från jord till
jord, omedveten om mina otympliga armar och uttänjda
strumpor.

Jag var borta och inte en själ visste om det. För alla andra
föreföll det som om jag fortfarande fanns kvar mitt ibland
dem, på min lilla säng, uppslukad av mina barnlekar.

Jag kände så väl igen mig. Sanningen att säga händer det fortfarande då och då, att jag försvinner - som en vinge i vinden, fladdrar från jord till jord. Och inte en själ vet om det.

Så småningom reder vi ut det. I oss själva känner vi igen
vår moders hand, vår faders arm. Men själen, det är något
annat. Den kan man aldrig vara säker på.

----

Musiken som uppstår när ullsamlarna fullgör sitt värv.
Böjer sig, reser sig, skakar ut luften. Samlar det som
behöver samlas. Det kasserade. Det eftersökta. Bitar av
människosjäl som på något sätt kom undan. Fångades i ett
förkläde. Plockades av en behandskad hand.

Moderspassion av Majgull Axelsson

...eller lyssnar snarare på Majgull Axelssons nya bok.

Och njuter, som vanligt. Majgull Axelsson är en av de där författarna jag litar på, som jag vet att jag kommer att sträckläsa, eller sträcklyssna på oavsett vad det handlar om. Har kommit över att det inte är Gunnel Fred eller Gunilla Rör som läser den här gången. Katarina Ewerlöf är ju också bra och när det gäller Majgull Axelsson så spelar det inte roll vem som läser hennes storhet lyser igenom oavsett.

Det är hur hon behandlar tiden som gör mig alldeles knottrig av njutning. Det är så snyggt!
Hur karaktärernas då och nu samexisterar, så där som det gör i verkligheten. Det hoppar fram och tillbaka i tiden i de olika karaktärernas liv och så plötsligt, som i ett stormens öga, ser man dem alla i ett och samma ögonblick på sina olika positioner: Minna i sin sjukhussäng, Tyrone kurande utanför sitt eget hus, Marguerite som sover med händerna mellan knäna och Ritva och Anette som jag har glömt vad de gjorde just i det här ögonblicket då allting stannade upp och blev här och nu i ett typiskt Majgullskt grepp.
Och det är så snyggt!

Hur hon tar sig tid att beskriva ett ögonblick, en detalj; en vändning på gatan, en vickning på höften och därmed låta den få en livsavgörande betydelse. Hur hon tittar på världen, på sin romanvärld med de där ögonen som jag önskar att jag kunde titta på världen med hela tiden, fascineras över hur kvinnan i busskuren för cigaretten till munnen, hur en tonårskille på biblioteket biter på naglarna osv.
Det är så snyggt!

Och hur hon tar sig tid att berätta en, till synes, helt ovidkommande historia som aldrig har inträffat men som någon av karaktärerna föreställer sig ha inträffat.
Snyggt, snyggt, snyggt!

Svinhugg av Marianne Cedervall

Mirjam vänder åter till sin hemö Gotland tillsammans med sin väninna Hervor, efter åtta svåra år i Norrland. Damerna bosätter sig i ett gammalt kapell som de renoverar om till sommarstuga samtidigt som de, med hjälp av affirmationer och annan hokus pokus, tar död på de tre karlar som förstört Mirjams liv.

ch jag förstör faktiskt inte alls upplevelsen av boken genom att avslöja att de dör alla tre, för det avslöjar Cedervall redan i första meningen.
Jag är lite kluven till det där greppet. Att veta vad som ska hända innan det händer kan ge en laddning till berättelsen som är rätt snygg om den används vid rätt tillfälle. Jag är osäker på om det är rätt grepp här. Kanske skulle jag ha velat bli lika chockad som Mirjam över att upptäcka att affirmationerna faktiskt tog. Nu funderar jag aldrig över hur det ska gå och kanske hade det varit intressant att göra det ibland.

Men jag gillar att det är ekonomiskt som de här karlarna har förstört Mirjams liv och inte genom att försmå henne i kärlek, vilket skulle ha varit väl klassiskt.

Det är på det stora hela en trevlig bok, ville jag skriva, men det låter ju lite nedlåtande och det är inte det jag är ute efter att vara. "En härligt må bra-roman!" står det på framsidan av min pocketupplaga, saxat ur en recension från Hemmets Veckotidning, och Svinhugg är en perfekt bok för badsemestern eller för en regning dag när man virat in sig i en pläd, placerat en godispåse på magen och sträcker sig efter någon lämplig litteratur på nattduksbordet.

Det är helt enkelt en bok i den förunderliga mysgengren. Förunderlig därför att den - gengren -innehåller så många lik och ändå inger just en mysig, regn-pläd-godispåsekänsla. (Agatha Christie och Maria Lang är några andra i gren.). Förunderligt ofta är det ju just deckare som förekommer i genren. Ofta har jag funderat på vad det är som gör att det är så trevligt, och just mysigt, att kura ihop sig framför tv:n och njuta av hur folket i grevskapet Midsomer har ihjäl varandra i drivor på grund av att någons anfader fuskade i pumpatävlingen för hundra år sedan. Vad är det för fel på oss!

Nu är Cedervalls Svinhugg inte någon deckare. Dels säger hon själv att det inte är någon deckare och dels är min definition av en deckare att de stora frågorna genom historien är vem och/eller varför.
Om det är läsaren själv eller någon av personerna i boken som frågar sig detta spelar inte så stor roll men huvudpoängen måste vara att någon vill ha reda på svaret på dessa frågor. Och det är inte huvudpoängen i Svinhugg. Den är helt enkelt bara 297 sidor mysigt dödande.

En halv gul sol...igen

Det viktigaste med En halv gul sol är det Olanna säger till Ugwu på den sida i boken där jag gjorde ett enorm hundöra för att jag skulle hitta det igen, men som jag naturligtvis inte hittar i alla fall nu när jag ska ha det.
Folkgruppen hausa har just utsatt folkgruppen igbo för en blodig masaker, trots att de till alldeles nyligen bott grannar i bästa sämja med varandra.
Det Olanna säger till Ugwu är ungefär så här:
Nu förstår du väl att vi alla är kapabla att göra detta mot varandra.