Utrensning av Sofi Oksanen

Äntligen Oksanen!
Hon har stått på min oskrivna läslista hur länge som helst. Jag har till och med burit hem Baby Jane från biblioteket, för att sedan bära tillbaka den oläst för att tiden inte räckte till. Eller vilket annat dåligt skäl jag angav.
Den här gången har jag burit hem Utrensning och faktiskt satt igång.

Utrensningen utspelar sig på den estniska landsbygden, i Berlin och Vladivostok, under tiden för andra världskriget när Estland blir ockuperat av Ryssland och i början av 90-talet vid Sovjetunionens fall. Det börjar med att den nu gamla Aliide, mitt under konserveringen av tomaterna, hittar en ung kvinna vid namn Zara liggande i sin trädgård. Och eftersom jag avskyr baksidestexter som avslöjar för mycket av handlingen tänker jag inte säga mer än så om handlingen i Utrensningen.

Jag tycker om att läsa om sådant jag inte vet så mycket om, om samhällen/kulturer där folk inte agerar efter samma mönster som vi gör i vårt samhälle och i vår kultur, där jag alltså inte alltid kan räkna ut hur folk ska bete sig i en given situation, där det ibland är ytterst osannolikt att vi i vårt samhälle och vår kultur någonsin skulle ställas inför denna givna situationen.
Jag är pinsamt okunnig om vårt grannland Estlands historia och, vilket kanske är ännu mer pinsamt, om dess nutid. Det är en av anledningarna till att jag tycker om den här boken.

En annan är att Oksanen är så osentimental i sin framställning av både Zaras och Aliides liv och elände. Inget snyftande här inte. Åtminstone inte ännu, på sidan 116.

Ett tredje är bildspråket. Till exempel:
Vreden vällde fram i ögonhålorna hos dem som stått i kö sedan gryningen och den försökte nå hans ben. Den hann aldrig fram till Vollis stövlar, hur lång kön än var, för på den tiden var hans ben ännu inte svaga, utan starka och flottiga, och på ett ögonblick hade de stigit över tröskeln till vilken butik som helst och lämnat ett tjock flod av hat bakom sig.

En fjärde anledning till att jag tycker om den här boken är kapitelnamnen som inte är några klassiska kapitelnamn. Här är ett några riktiga höjdare:

I skåpet finns mormor resväska och i väskan hennes vadderade jacka.

Varje gång knivarna klirrar låter det som hån.

Tjuvar är alltid intresserade av historier om andra tjuvar.

Så hittills, till och med sidan 116, är Utrensning en glädje över språkets formbarhet och över att få nya kunskaper om mänskligheten. Men glädje handlar det annars inte mycket om i boken Utrensning av Sofi Oksanen som jag äntligen börjat läsa.