...eller lyssnar snarare på Majgull Axelssons nya bok.
Och njuter, som vanligt. Majgull Axelsson är en av de där författarna jag litar på, som jag vet att jag kommer att sträckläsa, eller sträcklyssna på oavsett vad det handlar om. Har kommit över att det inte är Gunnel Fred eller Gunilla Rör som läser den här gången. Katarina Ewerlöf är ju också bra och när det gäller Majgull Axelsson så spelar det inte roll vem som läser hennes storhet lyser igenom oavsett.
Det är hur hon behandlar tiden som gör mig alldeles knottrig av njutning. Det är så snyggt!
Hur karaktärernas då och nu samexisterar, så där som det gör i verkligheten. Det hoppar fram och tillbaka i tiden i de olika karaktärernas liv och så plötsligt, som i ett stormens öga, ser man dem alla i ett och samma ögonblick på sina olika positioner: Minna i sin sjukhussäng, Tyrone kurande utanför sitt eget hus, Marguerite som sover med händerna mellan knäna och Ritva och Anette som jag har glömt vad de gjorde just i det här ögonblicket då allting stannade upp och blev här och nu i ett typiskt Majgullskt grepp.
Och det är så snyggt!
Hur hon tar sig tid att beskriva ett ögonblick, en detalj; en vändning på gatan, en vickning på höften och därmed låta den få en livsavgörande betydelse. Hur hon tittar på världen, på sin romanvärld med de där ögonen som jag önskar att jag kunde titta på världen med hela tiden, fascineras över hur kvinnan i busskuren för cigaretten till munnen, hur en tonårskille på biblioteket biter på naglarna osv.
Det är så snyggt!
Och hur hon tar sig tid att berätta en, till synes, helt ovidkommande historia som aldrig har inträffat men som någon av karaktärerna föreställer sig ha inträffat.
Snyggt, snyggt, snyggt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar