Jag har aldrig fastnat för Henning Mankells deckare.
Dels därför att det går tolv deckare på dussinet (naturligtvis). Dels för att jag är så petig att jag hakar upp mig på sådana saker som att han skriver "Kurt Wallander" HELA tiden aldrig "Kurt" eller "Wallander" eller ens "han". Dels för att jag bara har lyssnat på Mankells deckare på ljudböcker inlästa av Stefan Sauk som läst med en konstant laddning i rösten som gör att jag hela tiden förväntat mig att något fruktansvärt skulle hända i nästa mening. När Sauk till exempel berättade att "Kurt Wallander" satte på tv:n var jag övertygad om att den skulle flyga i luften. Det medförde att jag var helt slut när jag lyssnat klart på en bok.
Kanske säger det här mer om mig än om både Mankell och Sauk.
Förmodligen gör det det.
Hur som helst blev jag mycket glatt överraskad av Italienska skor som jag har i mina nya mp3-lurar. Det är en av dessa sällsynta riktigt bra och välskrivna Berättelser som jag önskar att det skrevs mer av. Som jag önskar att jag skrev mer av.
Karaktärer med stort K, till det yttre så kallade vanliga människor som ändå får en att inse att det, som karaktären Louise i boken säger, inte finns några normala människor. Karaktärer som är snyggt Komponerade kring varandra.
Och det är den briljante Philip Sandén som läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar