Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

Bodil Malmstens fjärde loggbok, baserad på inlägg i hennes blogg www.finestere.se från maj 2009 till juni 2010.
Nu kan man ju undra varför jag köper en bok med gamla blogginlägg som jag redan har läst gratis på nätet. Men för det första så är det något särskilt med själva trycksaken bok. Bläddrandet och doften. Bodil Mamlstens loggböcker är dessutom så vackra, högkvalitativa i sin utformning precis som i sitt textmaterial.
För det andra har hon ju gjort vissa ändringar.
För det tredje så ger det ett helt annat intryck av texten, eller texterna, att läsa dem samlade.

Det är välformulerat, välskrivet och... välbetraktat. Det där att man låter de små, till synes oviktiga detaljerna i vardagen, ta plats och tid, att man betraktar dem som stora viktiga händelser. Det är det som är litteratur. Litteraturen finns i det vanliga livet, i alla människors liv, till och med i mitt det är bara en formuleringsfråga. Det är det man inser när man läser Bodil Malmsten.
Som hon själv skrivit på sin blogg den 23 april 2010:
Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, att det är litteratur.

Bodil Malmsten är min husgud och flera lovordande utgjutelser om hennes författarskap som jag har utgjutit kan ni läsa här.
Men i Om en månad går fortare nu än ett hjärtslag finns det också tre saker som gör mig lite... fundersam.
Det är två återgivna intervjuer där svaren ges i en ton som jag tycker är en smula... arrogant.
Det är ett avsnitt där hon återger olika uppdragserbjudanden som hon får. Det känns som hon gör sig lite lustig över dem. Och visst en del erbjudanden känns ju mest bisarra, en del är riktigt dåligt formulerade men det finns ändå inte något godtagbart skäl att göra sig lustig så här offentligt, tycker jag.
I ett annat avsnitt är det tre beundrarbrev skrivna av människor som kanske inte är så språkligt begåvade, som lämnas ut. Just lämnas ut.
Jag gillar inte de här avsnitten riktigt. De känns lite obehagliga, otrevliga rent av.
Fast de är kanske inte autentiska, vare sig intervjuerna, erbjudandena eller breven. Kanske är det bara litterära konstruktioner även om jag inte riktigt förstår varför de i så fall är konstruerade. Kanske borde jag förstå att de är litterära kontruktioner men jag brukar ju ha lite svårt att begripa sådant. Jag har ju till och med gått på att det finns en karl som är gift med sitt eget missbildade extrahuvud (Nedstörtad ängel av Peo Enqvist) så kanske är de här tre avsnitten bara något jag inte begriper.

Deckare

Jag tycker att Leif GW Persson är ganska...cool,  men ännu har jag inte läst någonting av honom. Därför började jag härom dagen med Linda - som i Lindamordet, som har legat i bokhyllan i flera år. Efter två sidor hade jag retat mig på fem olika språkliga...ja, egenheter kan man väl kalla det och eftersom boken är ca 600 sidor så kändet jag att, tyvärr GW det får bli en annan gång. Kanske.  Idag har jag dessutom varit i Nora och fyllt på min Maria Lang - samling. Ungdomsboksdelen är nu komplett och det saknas bara två av vuxendeckarna. Och mellan Lang och Persson är valet lätt.

Eldar och is av Birgitta Stenberg

Först känns det som om det här är en roman om tre generationer kvinnor av samma slag som Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson  eller Slumpvandring av Majgull Axelsson, men sen visar det sig - inte helt oväntat - att det här är en roman av Birgitta Stenberg.

Till att börja med är det den stenbergska stilen. Birgitta Stenbergs stil liknar en slags kollageteknik, tycker jag. I Eldar och is används romanform, brev och novellform. Scenerna i det jag kallar "romandelen" upplever jag också som ett lapptäcke snarare än en röd tråd med klassisk dramatisk kurva. Tonen i "romandelen" är ömsom gestaltande ömsom resuméartad. Berättelsen är ett lapptäcke helt enkelt, men lapptäcken kan ju vara ganska vackra. Dessutom kan lapptäcken berätta en hel del om en släkts historia och Eldar och is är en berättelse om en släkts historia.

Precis som de ovan nämda romaneran handlar Eldar och is om tre generationer (Alma, Ingeborg och Birgitta) och visst handlar den om konsekvenserna av att bli med barn, som det handlar om i de övriga, bland annat. Men här föregås graviditeterna av en betydligt mer utlevd och avanserad kvinnlig sexualitet än i Marianne Fredrikssons och Majgull Axelssons böcker, som jag tydligen anser det nödvändigt att jämföra den med av någon anledning.

Det är inga klassiska "kvinnoliv" som skildras. Vilket gör det extra intressant eftersom Eldar och is är en självbiografisk roman, till skillnad från de andra två. Det är alltså riktiga "kvinnoliv" det handlar om. Den handlar om Birgittas mormor, mamma och Birgitta själv.
Eller hur det nu är. Ja, att det handlar om Birgitta är väl klart men hur de andra ska betitlas återstår väl att se. Romanen är ett resultat av de frågor och funderingar som Birgitta Stenberg haft kring sitt ursprung sedan 1962 när hon fick ett brev från en kvinna som utgav sig för att vara hennes syster. Sedan dess har hon undrat över vem som egentligen var hennes far.
Över 70 år gammal får hon också information som tyder på att den kvinna hon hela livet betraktat som sin mor i själva verket är hennes moster.

Arvsynd av PD James

Som reselektyr på Barcelona-resan hade jag PD James, arvssynd. 438 sidor och liten text - perfekt när man bara reser med handbagage. Mindre perfekt eftersom man hela tiden vill läsa vidare istället för att gå ut och promenera på Ramblan. Nja.... riktigt så perfekt kanske den inte är men snudd på...                                                                                                                  Jag har bara två problem med PD James. Det ena är att hon ibland avslöjar lite för mycket av vad som ska hända i sina kapitelrubriker. Därför tänker jag inte skriva så mycket om vad den här deckaren handlar om - för att inte jag också ska avslöja för mycket. Javisst, den innehåller mord, naturligtvis, och antalet misstänkta begränsar sig till kretsen kring det anrika förlaget Peverell Press, där det nyligen skett en del omstruktureringar som skapat spänningar både i ledningen och bland de anställda. Jag föredrar den här typen av deckare framför de här mer moderna som handlar om öststatsmaffior och brottssyndikat.

Det andra problemet är att hon är så detaljerad när det gäller arkitektoniska detaljer att jag omöjligt kan föreställa mig byggnaderna hon beskriver. Men det säger kanske mer om mig än om PD James. Det är ju annars det här med detaljerna som är hennes styrka, att hon är så omsorgsfull och tar sig tid att utveckla karaktärerna även om de bara har en "biroll", till exempel. Det är bland det viktigaste man har att göra som författare, att ta sig tid. Om inte författaren vill ta sig tid med sin berättelse varför skulle läsaren göra det?

Det är också välskrivet till skillnad från mycket annat i den här genren

Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren

Har läst ett av mina bokrea-fynd, biografin Sigrid & Isaac av Anders Wahlgren.

De blivande modernistkonstnärerna Sigrid Hjérten och Isaac Grünewald
möts på en fest hos gemensamma vänner 1909. Sigrid har gått ut Högre konstindustriella skolan och vill arbeta som textilkonstnär men Isaac, som varit i Paris, övertalar henne att åka dit och börja på Academie Matisse.
De kommer alltså båda att höra till de berömda Matisse-eleverna, tillsammans med bland andra  Nils von Dardel, och Einar Jolin, som kom att introducera modernismen i Sverige.

Wahlgrens biografi börjar i Sigrid & Isaacs första gemensamma utställning

i april 1913. Därefter går han tillbaka och gör en kortare genomgång av deras liv från deras respektive födslar och ungdomsår. Huvudelen av biografin handlar förstås om deras konstnärsliv i Stockholm och Paris och på resa i Europa, tillsammans och var för sig, eftersom de stora delar av sitt äktenskap levde skilda åt. Sigrid bodde i Paris, som hon älskade, där hon målade och väntade på att Isaac skulle komma och göra henne sällskap. Isaac var i Stockholm där han arbetade på att bli en av Sveriges mest berömda och välbetalda kontnärer, bland annat genom att formge och måla dekor till operan. För att beskriva det mycket kortfattat.

Det jag har läst tidigare om Sigrid och Isaac har mest handlat om hur Sigrid fick stå i skuggan av Isaac och om hennes sjukdom. Det behandlas naturligtvis här också men här får jag även läsa  mer om de motgångar som Isaac fick stå ut med, som också spillde över på Sigrid.
Isaacs problem är att han är jude. Till detta kommer att han är en framgångsrik, självmedveten och inte särskilt tystlåten jude.
Jag är väl naiv som blir chockad av den öppna rasismen. Det är decennierna innan Andra Världskriget som ju möjliggjordes av att det var de här stämningarna som rådde i Europa. Ändå känns det... absurt... att man kunde bilda något som hette Svenska antisemitiska föreninge, bara så där öppet, rakt ut. Och att man kunde få sådant tryckt i tidningarna, till och med de stora etablerade tidningarna, som det som skrevs om Isaac. Det har ju inte ens någon finess, är bara plumt och direkt larvigt som att kalla Isaac för Snabelinsky - med hänsyftning till hans "judiska" näsa, eller Abraham Grünewald!

Wahlgren lyckas få mig engegerad i både Isaac och Sigrids liv och det känns tomt när jag läst ut boken.
Båda fick så tragiska slut: Isaac omkom i en flygolycka och Sigrid dog i en misslyckad lobotomioperation. Det är extra tragiskt eftersom det bara några år senare dök upp psykofarmaka som kunde ha hjälpt henne. Visserligen fick hon upprättelse i sitt konstnärsskap när kritikerna började inse hennes storhet. Men då var hon redan sjuk och det känns på något sätt försent.
Det jag saknar i boken är bilder av de målningar som det talas om i boken. Naturligtvis vill jag genast se de där nya linjerna, motiven och vilka paralleller som kan göras mellan deras liv och förändringarna i deras konst. Och färgerna, förstås. Som det är nu blir det en ganska svartvit bok om några av Sveriges mest kända kolorister.

Be för mig i tusen år av Yiyun Li

Be för mig i tusen år är en novellsamling som handlar om det nya Kina, efter Mao, där många i den yngre generationen lämnat Kina för USA som Yiyun Li själv gjorde 1996.

Noveller som är som vassa små glasskärvor. Hennes språk är rakt på och klart som glas och de livsöden som skildras är så smärtsamma att man skär sig på kanterna.

Det är så snyggt hur Li lyckas båda fånga och distansera läsaren på samma gång. Inte ens när novellen är skriven i jag-form kommer man personerna riktigt in på livet, samtidigt som man inte kan undgå att gripas av deras öden.
Nu är det ju aldrig jaget i novellen som är huvudpersonen - i novellen Persimoner är berättaren en anonym iakttagare i mängden - och kanske är det det som hjälper till att skapa det där avståndet.
Karaktärerna tänker inte i direkt anföring och ingen av dem håller på och "känner" en massa. Läsaren får sluta sig till hur karaktärerna känner sig genom deras handlingar, även berättarens känslor. "Jag gick inte ut och lekte med flickorna i gränden den sommaren" säger en flicka i en av novellerna. Hon säger inte att hon kände sig nedstämd eller skämdes.
Snyggt och gripande.

Dagarna med Kerstin

Åsa Mattssons samtalar med Kerstin Thorvall och Caroline Roosmark fotograferar.

Det är inte en bok som ägnar sig åt basfakta om Kerstin Thorvall, den förutsätter att man känner till en del händelser i hennes liv. Det är heller inte en bok som kommer med några nya, stora avslöjanden om Thorvall.

Det är samtalen, omständigheterna omkring dem och Mattssons reaktioner på vad som sägs som, tillsammans med Roosmarks foton, skapar en bild av personen Thorvall. Det är ingen förskönande bild.

Thorvall är precis lika självcentrerad som de stora manliga genierna, vilket vi som läst en del av hennes böcker redan räknat ut. De manliga genierna brukar ju ursäktas med att de är just genier medan Thorvall ständigt har varit ifrågasatt.

Inte för att jag tänker försvara henne, jag tror nog att Thorvall kunde gå folk på nerverna på gränsen till det uthärdliga.
Under en period ringer hon till Mattsson dagligen, ibland upp till tio gånger på samma dag, för att tala om hur dåligt hon mår och bli tröstad. Och det låter ju ganska jobbigt. Men det skulle inte vara mindre jobbigt om det vore Strindberg som ringde.

Jag upptäckte Thorvall i form av en raspig kassettboksinspelning av Det mest förbjudna, där Thorvall själv läser febrigt och så fort att hon inte själv hänger med ibland.Det som kittlade mig och som fick mig att fastna var inte sexet, som så många hakat upp sig på, det var att hon var så aggressiv mot sin mor. För trots att huvudpersonen i boken kallas Anna så ”vet” man ju ändå att det var Thorvall det handlade om. Eller?
"Allt jag skriver handlar om mig." Har Thorvall själv skrivit någonstans men i Dagarna med Kerstin är hon sur över att hon fått kritik för att hon bara skriver som det är och inte gestaltar, som hon tyckt att hon gjort.

Det som kittlar och irriterar med Thorvall, åtminstone hos mig, är detta att hon tillåter sig ta sån plats. Hon är också nästan lite för stor för den här boken...