Josef tydde Faraos drömmar så att det skulle komma sju överflödsår och därefter sju nödår. Farao gav då Josef makt att styra över landet med ingen annan över sig än farao själv.
Under överflödsåren lät Josef samla in (notera lät samla in) en femte del av alla skördar i riket. Säden sparade han i lador.
Under nödåren sålde Josef säd till det svältande folket från vilka han tidigare låtit samla in säden ifråga. När det svältande folket inte hade några pengar kvar tog den nådige Josef istället emot deras boskap som betalning för säden. När boskapen var slut fick det svältande folket betala med sin mark och med att bli slavar åt farao.
När jag var liten och gick i söndagsskolan och Josef sprang omkring i form av en pappfigur på flanellografen, blev jag undervisad att Josef var en good guy. Kanske missuppfattade jag något. Socialist var han i alla fall inte.
Som om det inte räckte med detta utbrister det svältande folket, när de har sålt allt det äger inklusive sin själ:
Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.
Går att läsa i Första Mosebok kap 41, kap 47 verserna 13-26
onsdag 27 juli 2011
torsdag 21 juli 2011
Kärt besvär
Rotar i bokhögen bredvid sängen. Vad ska det bli ikväll? Asterix på franska, Bibeln eller Maria Lang? Det finns så mycket att läsa och så lite tid!
söndag 10 juli 2011
Captive av Clara Rojas
Läser Clara Rojas Captive: 2,147 Days of Terror in the Colombian Jungle. Clara Rojas kidnappades ju av FARC-gerillan samtidigt som Ingrid Betancourt , vars bok Även tystnade har ett slut jag skrivit om här tidigare.
Det är intressant att ställa de olika versionerna mot varandra eftersom de skiljer sig en del.
Till att börja med själva upplägget: Betancourts bok är, i stort sett, en kronoligisk berättelse om hennes fångenskap. Hon återger scener och samtal på ett detaljerat sätt som gör att det är lätt att leva sig in i händelserna och "vara med". Rojas, vars bok är flera hundra sidor kortare än Betancourts, summerar snarare olika företeelser, som jungeln, gudstrons betydelse, ångesten och barnafödandet osv, i olika kapitel.
Mer intressant är kanske hur rena faktauppgifter skiljer sig, som till exempel hur många flyktförsök de försökte sig på tillsammans.
Och medan Betancourt beskriver sitt förhållande till Rojas innan kidnappningen som en ren jobbrelation, skriver Rojas att de varit vänner i flera år, träffats så gott som dagligen och besökt varandras föräldrar.
Rojas menar att Betancourts bok är full av lögner. Vad Betancourt anser om Rojas bok vet jag inte.
Det är intressant att ställa de olika versionerna mot varandra eftersom de skiljer sig en del.
Till att börja med själva upplägget: Betancourts bok är, i stort sett, en kronoligisk berättelse om hennes fångenskap. Hon återger scener och samtal på ett detaljerat sätt som gör att det är lätt att leva sig in i händelserna och "vara med". Rojas, vars bok är flera hundra sidor kortare än Betancourts, summerar snarare olika företeelser, som jungeln, gudstrons betydelse, ångesten och barnafödandet osv, i olika kapitel.
Mer intressant är kanske hur rena faktauppgifter skiljer sig, som till exempel hur många flyktförsök de försökte sig på tillsammans.
Och medan Betancourt beskriver sitt förhållande till Rojas innan kidnappningen som en ren jobbrelation, skriver Rojas att de varit vänner i flera år, träffats så gott som dagligen och besökt varandras föräldrar.
Rojas menar att Betancourts bok är full av lögner. Vad Betancourt anser om Rojas bok vet jag inte.
tisdag 14 juni 2011
Semesterläsning
Är i Frankrike och läser, för att förkovra mig i språket, om Obelix girighet och dåliga klädsmak i Obelix och co och att Viktoria och Daniel är de enda som kan rädda den svenska Kungakronan i tidningen ici. Vid sidan av mina studier läser jag Paasilinnas Kollektivt självmord, för den ger en sådan livslust..
söndag 22 maj 2011
Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt
Läser Ingrid Betancourts bok om sin tid i fångenskap hos FARC-gerillan i Colombias djungler. Har även läst lite "recensioner" av den i olika dagstidningar. Oftast är det snarare små resuméer över hennes politiska verksamhet, över själva fångenskapen och beskrivningar av FARC-gerillan än rescensioner av boken. En slags anmälan att "här kommer den här boken". I en av "recensionerna" påstås det att boken har "litterära kvalitéer" men i vad dessa litterära kvalitéer består går man inte närmare in på.
Hade det varit en skönlitterär bok hade de litterära kvalitéerna varit det man diskuterat, men nu är det inte det. Själva historien överskuggar formen, så att säga. Jag har inte läst tillräckligt med rescensioner av biografier för att kunna utala mig om huruvida man behandlar den här boken annorlunda än andra. Det är ju en ganska speciell historia.
Nu är det ju inte en bok som aspirerar på att vara litterär. Betancourt vill berätta sin historia, det är hennes historia jag vill ha när jag läser boken, jag förväntar mig inte "litterära kvalitéer", det hade bara varit en bonus.
Om något ändå ska sägas om det litterära så förstår jag mig inte riktigt på kompositionen alla gånger. Varför är det inledande kapitlet, som handlar om ett flyktförök som slutar på ett ganska dramatiskt sätt, det inledande kapitlet, till exempel? Däremot tyckte jag att det var snyggt när hon vid något tillfälle gick framåt till tiden efter befriandet och ställde den parallellt till tiden i fångenskapen. Men det har hon, än så länge, bara gjort några gånger.
Hur som helst, det är ju själva berättelsen jag vill ha. Och ju mer jag läser av Ingrid Betancourts historia, desto mer nyfiken blir jag på den bok som hennes assistent Clara Rojas skrivit. Clara som kidnappades samtidigt som Ingrid, blev befriad tidigare och som skaffade sig barn med gerillan. Jag har en känsla av att hennes berättelse är en helt annan än Ingrid Betancourts.
Hade det varit en skönlitterär bok hade de litterära kvalitéerna varit det man diskuterat, men nu är det inte det. Själva historien överskuggar formen, så att säga. Jag har inte läst tillräckligt med rescensioner av biografier för att kunna utala mig om huruvida man behandlar den här boken annorlunda än andra. Det är ju en ganska speciell historia.
Nu är det ju inte en bok som aspirerar på att vara litterär. Betancourt vill berätta sin historia, det är hennes historia jag vill ha när jag läser boken, jag förväntar mig inte "litterära kvalitéer", det hade bara varit en bonus.
Om något ändå ska sägas om det litterära så förstår jag mig inte riktigt på kompositionen alla gånger. Varför är det inledande kapitlet, som handlar om ett flyktförök som slutar på ett ganska dramatiskt sätt, det inledande kapitlet, till exempel? Däremot tyckte jag att det var snyggt när hon vid något tillfälle gick framåt till tiden efter befriandet och ställde den parallellt till tiden i fångenskapen. Men det har hon, än så länge, bara gjort några gånger.
Hur som helst, det är ju själva berättelsen jag vill ha. Och ju mer jag läser av Ingrid Betancourts historia, desto mer nyfiken blir jag på den bok som hennes assistent Clara Rojas skrivit. Clara som kidnappades samtidigt som Ingrid, blev befriad tidigare och som skaffade sig barn med gerillan. Jag har en känsla av att hennes berättelse är en helt annan än Ingrid Betancourts.
onsdag 18 maj 2011
Italienska skor av Henning Mankell
Jag har aldrig fastnat för Henning Mankells deckare.
Dels därför att det går tolv deckare på dussinet (naturligtvis). Dels för att jag är så petig att jag hakar upp mig på sådana saker som att han skriver "Kurt Wallander" HELA tiden aldrig "Kurt" eller "Wallander" eller ens "han". Dels för att jag bara har lyssnat på Mankells deckare på ljudböcker inlästa av Stefan Sauk som läst med en konstant laddning i rösten som gör att jag hela tiden förväntat mig att något fruktansvärt skulle hända i nästa mening. När Sauk till exempel berättade att "Kurt Wallander" satte på tv:n var jag övertygad om att den skulle flyga i luften. Det medförde att jag var helt slut när jag lyssnat klart på en bok.
Kanske säger det här mer om mig än om både Mankell och Sauk.
Förmodligen gör det det.
Hur som helst blev jag mycket glatt överraskad av Italienska skor som jag har i mina nya mp3-lurar. Det är en av dessa sällsynta riktigt bra och välskrivna Berättelser som jag önskar att det skrevs mer av. Som jag önskar att jag skrev mer av.
Karaktärer med stort K, till det yttre så kallade vanliga människor som ändå får en att inse att det, som karaktären Louise i boken säger, inte finns några normala människor. Karaktärer som är snyggt Komponerade kring varandra.
Och det är den briljante Philip Sandén som läser.
Dels därför att det går tolv deckare på dussinet (naturligtvis). Dels för att jag är så petig att jag hakar upp mig på sådana saker som att han skriver "Kurt Wallander" HELA tiden aldrig "Kurt" eller "Wallander" eller ens "han". Dels för att jag bara har lyssnat på Mankells deckare på ljudböcker inlästa av Stefan Sauk som läst med en konstant laddning i rösten som gör att jag hela tiden förväntat mig att något fruktansvärt skulle hända i nästa mening. När Sauk till exempel berättade att "Kurt Wallander" satte på tv:n var jag övertygad om att den skulle flyga i luften. Det medförde att jag var helt slut när jag lyssnat klart på en bok.
Kanske säger det här mer om mig än om både Mankell och Sauk.
Förmodligen gör det det.
Hur som helst blev jag mycket glatt överraskad av Italienska skor som jag har i mina nya mp3-lurar. Det är en av dessa sällsynta riktigt bra och välskrivna Berättelser som jag önskar att det skrevs mer av. Som jag önskar att jag skrev mer av.
Karaktärer med stort K, till det yttre så kallade vanliga människor som ändå får en att inse att det, som karaktären Louise i boken säger, inte finns några normala människor. Karaktärer som är snyggt Komponerade kring varandra.
Och det är den briljante Philip Sandén som läser.
onsdag 4 maj 2011
Otrohet
Jag har svårt att nöja mig med en i taget. Jag har oftast flera på gång samtidigt. Jag föröker att hålla mig till en men sedan kan jag ändå inte låta bli att snegla åt sidan.
Därför läser jag samtidigt som Ensemble.. en bok av Johan Werkmäster som heter I Frankrike och är en samling korta ögonblick - nästan för korta ibland - från hans resor i detta land. Lite inspiration till min bourgognebok som kippar efter luft.
Däremellen kopplar jag av med lite Maria Lang...bara för att koppla av.
Och så är det Ko Un och den ständigt närvarande Tranströmer.
Det är lite stressigt detta att hålla på med flera samtidigt. Ger ingen riktig ro. När jag läser i den ena boken känner jag att jag borde läsa i den andra och tvärtom.
Ändå kan jag inte låta bli.
Därför läser jag samtidigt som Ensemble.. en bok av Johan Werkmäster som heter I Frankrike och är en samling korta ögonblick - nästan för korta ibland - från hans resor i detta land. Lite inspiration till min bourgognebok som kippar efter luft.
Däremellen kopplar jag av med lite Maria Lang...bara för att koppla av.
Och så är det Ko Un och den ständigt närvarande Tranströmer.
Det är lite stressigt detta att hålla på med flera samtidigt. Ger ingen riktig ro. När jag läser i den ena boken känner jag att jag borde läsa i den andra och tvärtom.
Ändå kan jag inte låta bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)