Boktjuven av Markus Zusak

Markus Zusaks Boktjuven är tydligen en ungdomsbok enligt diverse för- och eftersättsblad, men jag vet inte jag. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte kan skilja på böcker för vuxna och böcker för ungdomar eftersom jag ofta går i barndom när det gäller mitt läsande och frossar i Ridsommar på Västanås och Ture Sventon. Kompositionen är intressant i en bok, med det menar jag i vilken ordning man berättar en historia, när man avslöjar vad, vem eller vilka som berättar den, vilket förhållande den som berättar har till det den berättar osv. Jag tycker nästan det är viktigare än själva språket. God komposition kan göra mig hög. Ofta tänker jag att författaren inte ska vara synlig i berättelsen. Det bryter fiktionen och fjärmar läsaren från berättelsen genom att hela tiden påpeka att den är en berättelse. Men om sanningen ska fram är jag oerhört förtjust i sådan böcker där författaren resonerar kring sitt komponerande. Det visar att han inser hur viktigt det är. Och eftersom jag är så intresserad av komposition tycker jag att det är intressant att höra hur författaren resonerar. Författaren i Boktjuven demonstrerar tydligt sin komposition, men så är det ju Döden som är författaren också... Det här att det är Döden som berättar tycker jag var lite larvigt först. Möjligen är det det här som gör att boken är en ungdomsbok? Men jag tycker att han klarar det ganska bra Zusak, det ger en ödesmättad stämning om än en naivt ödesmättad stämning. Om jag skulle ha ett poängsystem för varje bok som nämnts på den här bloggen skulle Boktjuven få fyra solar av fem (poängsystemet är alltså ett solsystem). Men jag tycker att det känns lite naivt med poängsystem också så jag vet inte om vi ska ha ett sådant.