The Poisonwood bible av Barbara Kingsolver

Det är på Carrefour i Porto Pi i Palma som jag hittar den. Den står i hyllan för engelskspråkiga böcker och har ett tjockt, strukturerat pocketomslag i den där sepia-aktiga färgen som brukar få mig intresserad. (Jag är oerhört lättköpt ibland.) Det var något med baksidestexten också, även om jag alltid hävdar att jag inte läser baksidestexter eftersom de oftast förstör hela boken. Men där stod något om Afrika... Afrika och sepiafärg; en helt oemotståndlig combo. Den här boken skulle jag ha.
Sedan har boken stått i semesterbiblioteket i lägenheten i Palma och väntat på en tillräckligt lång semester för att jag ska kunna knäcka dryga 600 sidor på engelska. I juni i år kom den. Semestern, alltså.

Det spelade ingen roll att jag inte förstod alla orden. Tillsammans med den amerikanska missionärsfamiljen Price drogs jag oåterkalleligen in i den kongolesiska djungelns vildhet. Jag läste i sängen, jag läste på stranden, i kryssningshytten, i badrummet medan jag borstade tänderna, medan jag väntade på att P borstade tänderna innan vi skulle äta frukost. Jag läste kort sagt så fort jag fick en chans. Berättelsen trängde sig på på ett ofrånkomligt vis, precis som Afrika tränger sig på familjen Price.

Berättelsen inleds 1959 då pastor Nathan Price bestämmer att han och hans familj ska resa som missionärer till Kongo. Familjen håller på att packa alla de saker som de oundgängligen behöver för att överleva ett år i djungeln. Eftersom det finns viktbegränsningar för bagaget men inte för passagerare på flyget, bär de under hela den långa resan från USA till Kongo fler lager kläder och fullt med livsnödvändigheter, så som till exempel kakmix, instoppade i kläderna. Nästan ingenting av det de tagit med sig går att använda i Kongo. Det är från början uppenbart hur dåligt förberedda de är för vad som väntar dem.

Historien berättas av pastor Nathan Prices hustru och fyra döttrar. Det är intressant att höra deras olika röster. Orleana Price, hustrun, är lite frånvarande i sin ton, hon är allt för upptagen av sina skuldkänslor och sitt sökande av förlåtelse för att vara närvarande i nuet. När det gäller äldsta dottern Rachel som grämer sig över att hon inte får delta i det vanliga tonårslivet hemma i USA, riktigt hör man hur hon himlar med ögonen åt Kongo och dess folk, åt sina syskon och föräldrar. Den yngsta dottern, Ruth Mae, har femåringens perspektiv och fastnar för helt andra detaljer än de äldre syskonen. Genom att berätta om dem berättar hon omedvetet om något annat. Tvillingparet Ada och Leah är mellandöttrarna och varandras motsatser. Ada är stum och halt efter en hjärnskada vid födseln. Hon använder sin skada som en ursäkt att ställa sig vid sidan av allt som pågår omkring henne. Hon skapar sig också en form av eget språk, som ytterligare skiljer henne från de övriga, med ordlekar, anagram och baklängesmeningar. Adas friska tvillingsyster Leah utmärks istället av sin närvaro, sin förmåga att gå helhjärtat upp i någonting. Inledningsvis är hon hängiven fadern och hans troslära. När detta går över engagerar hon sig med samma intensitet i Kongos självständighetsprocess.

The Poisonwood bible är indelad i sex avdelningar. De fyra första delarna behandlar tiden då Belgien bestämmer sig för att ge Kongo sin självständighet, familjens tid som missanpassad missionärsfamilj i byn Kilanga. De två sista handlar om hur kvinnorna i familjen Price lämnar Kilanga efter en tragisk händelse och sedan får vi glimtvis följa dem ända fram till att de blivit medelålders. Samtliga avdelningar har samma namn som böcker i Bibeln eller Apokryferna. Den del som handlar om hur Prices lämnar Kilanga heter Exodus, samma som den bok i Bibeln som behandlar hur judarna lämnar Egypten, som ett exempel.

Bilden av pastor Price målas av hans familjs olika röster, själv får han inte komma till tals i boken, även om han i egenskap av pastor pratar ganska mycket i övrigt. Ganska snart får läsaren uppfattningen att något inte står riktigt rätt till med pastor Nathan Price. Till skillnad från övriga familjemedlemmar påverkas han nästan inte alls av Afrika. Han är hela tiden övertygad om att det är han som ska förändra Afrika inte Afrika som ska förändra honom. Det är en övertygelse som kommer att bli hans undergång.
   Pastor Price når ingen större framgång i sin ambition att rädda byn Kilanga åt Gud och till slut ser han sig nödd att anpassa sig så mycket att han blandar in ord från bybornas eget språk i sin predikan.
"Jesus is bengala!" ropar han därför. Bengala har flera betydelser beroende på uttalet. Det kan betyda den mest värdefulla men det kan också vara ordet för poison wood, ett trädslag vars sav förorsakar smärtsamma sår och om man eldar med det genererar en dödligt giftig rök. Pastor Price uttalar bengala som poison wood. Hans frälsningsförsök går fortsatt dåligt.

För övriga familjemedlemmar är de knappa två åren som missionärsfamilj i Kilanga livsavgörande. Afrika lämnar dem aldrig helt, även om vissa av dem lämnar Afrika. The Poisonwood bible kanske inte förändrade hela mitt liv men riktigt den samma som när jag först öppnade boken är jag inte när jag sista gången slår ihop den.

Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag har slukat Bea Uusmas Augustpris-nominerade Expeditionen Min kärlekshistoria.  Jag delar nämligen Uusmas intresse för André-expeditionen, även om jag inte är lika besatt. Jag föredrar att läsa om Fraenkel, Strindberg och André och deras strapatser på isvidderna liggande i min säng, inlindad i en filt, framför att ge mig ut på isvidderna själv för att söka efter deras spår.

Men Bea Uusma är av ett annat virke. Hon har deltagit i ett flertal polarexpeditioner bara för att kunna stiga i land på Vitön, ön där Andrés expedition slutligen gick under. Det är en av de mest svårtillgängliga platserna i världen, på grund av den är inbäddad i drivis.

 

Boken handlar om Uusmas besatthet av André expeditionen, av att komma så nära den som möjligt, nästan in i den. Om alla underliga saker hon, till sin egen förundran, gör att komma nära. (Om detta och besatthet i allmänhet har jag skrivit om på bloggen Eldklotter.) Boken handlar också om hennes sökande efter svaret på vad de dog av där på Vitön. Det är ju en fråga som har stötts och blötts genom åren och här kommer Uusma med en del ny information och teorier. Vad det är får ni läsa själva.  Hon resonerar kring de olika tidigare teorierna om dödsorsaken, dömer ut några och bedömer andra som sannolika eller åtminstone möjliga, men något bestämt svar ger hon ändå inte. I början av boken lämnar hon en brasklapp där hon skriver att allt i den här boken har hänt på riktigt utom sidorna, 271 och 272. På de här sidorna återger hon de tre expeditionsmedlemmarnas sista timmar på Vitön. Det är fiktion, men en fiktion som grundar sig på Uusmas undersökningar.

 

Uusma varierar berättelsen om sitt eget sökande med berättelsen om expeditionen, hon ritar kartor och ställer upp tabeller och boken ger intrycket av en vacker klippbok, eller anteckningsbok, med korta texter i olika typsnitt beroende på vad de behandlar. Sidorna har också olika färger för de olika avsnitten. De sidor som avhandlar Uusmas egna expeditioner är blå och typsnittet är gammal skrivmaskinstext, till exempel. Obduktionsprotokoll -sidorna är röda. Sidorna där expeditionen gått i land på Vitön, de där sista dagarna när dagboksanteckningarna upphör är svarta.

 

Det är också en välskriven bok. Det finns inte ett ord för mycket i texten. Uusma är bra på att skapa en ödesmättat stämning genom att avsluta de korta styckena med en kort, laddad mening.  Det är ett språk som passar väl ihop med det landskap hon skildrar. Där finns inte heller utrymme för oväsentligheter, det är ett kargt landskap med is och köld och blåst, inte så mycket mer. Inbillar jag mig. Jag tänker som sagt inte åka dit och se efter.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

En man som heter Ove är den mest utlånade e-boken på mitt bibliotek. Sådant brukar göra mig mycket tveksam. Jag vill inte läsa en bok som ligger högst upp på listorna, däremot kan jag tänka mig att läsa den när den har ramlat ur listan och är bortglömd. Visst är det en form av snobbism, jag vet, men så är det.

När det gällde "Ove" fick jag emellertid en så bra rekommendation att jag helt enkelt var tvungen att läsa den genast. Boken handlar om en man som heter Ove och är 59 år. Han är en vit, medelålders man av den gamla stammen, som tycker att det är viktigt att man parkerar på rätt ställe, att hålla sig till samma bilmärke som man alltid haft, en sådan som inte gärna talar om eller över huvud taget har någon närmare kontakt med sina känslor. Det ska vara ordning och reda och som det alltid har varit. Men det händer så mycket nytt och konstigt på hans gata, så mycket nytt och konstigt som tränger sig på och in i de där områdena av hans inre som han knappt själv tillåter sig besöka.

Det irriterade mig i början att Backman var nästa övertydlig i sin presentation av Ove. Han skrev mig på näsan vilken sorts man vi hade att göra med redan i kapitel ett, och jag blev orolig att boken skulle fortsätta på det viset. Men så blev det inte. Det slutade med att jag inte kunde värja mig för Ove, jag blev engagerad. Språket är enkelt men hejdlöst på ett sätt som slungar dig vidare in i berättelsen. Man ville veta hur det ska gå, även om jag hela tiden misstänkte att jag inte skulle bli särskilt överraskad av slutet. Det blev jag inte heller, men jag bölade som en stril i alla fall. När jag inte skrattade.

Det var också skönt att det inte var en sådan bok som hade som mission att göra sig lustig över den här typen av män, som väl egentligen är den enda mänskliga kategori som det fortfarande är helt ok att göra sig lustig över. Men porträttet av Ove blev inte så platt och tvådimensionellt som jag fruktade i början.

Så nu har jag alltså också blivit en person som rekommenderar toppliste-ettor till folk. Gud hjälpe mig.

Svärdet i stenen av T H White

 

Svärdet i stenen av T H White ligger till grund för Disney-filmen med samma namn. Det är den klassiska historien om Kung Arthurs barndom, alltså innan han blev kung Arthur, fram till dess att han drog svärdet ur stenen. Legenden om hur den blivande kung Arthur träffar trollkarlen Merlin som blir hans mentor, i fantasyform.

Jag har lite svårt med fantasy. Visst, jag gillar Narnia-böckerna och Harry Potter. Det funkar när det är barnböcker, då kan jag köpa den här formen, men när det gäller så kallad vuxenfantasi är det svårare. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att det inte är någon större skillnad.
Historien om Merlin och Arthur och hur han drar svärdet ur stenen osv är en bra historia och jag vet att Whites bok har gott ryckte, ändå blir jag irriterad.

Mest irriterad blir jag över hur berättaren liksom smyger sig på mig bakifrån. Om han nu hade tänkt att vara så synlig i berättelsen, så hade jag önskat att han manifesterade sig själv ordentligt från början. I stil med: "Nu när jag sätter mig ned för att nedteckna den här historien..."
Men nu kommer han som sagt krypande bakifrån, mitt i en  beskrivning av två riddares middag, där det nyss har framgått att de druckit portvin och talat om Eton, så kastar han sig plötsligt över mig. Plötsligt kommer det någon och berättar att Eton visserligen inte grundades förrän 1440 så det var naturligtvis inte Eton de talade om, men ett liknande ställe "... och de drack Metheglyn, inte portvin, men genom att nämna det modernare vinet är det lättare att förmedla den rätta stämningen." står det plötsligt. Jag tappar hakan, häpnar. Inte bara över att det plötsligt, från ingenstans, kommer en utomstående berättare från en annan tid och slår sönder illusionen utan också över att han drar sådana dumma slutsatser om hur man skapar illusion.

 

Tigrar i rött väder av Lisa Klaussmann

Det är på flygplatsen, på väg till Palma som jag plockar ut den här boken. Att det blir just den beror dels på att den har ett snyggt omslag, dels att det enligt baksidestexten är en bok som för tankarna till Joyce Carol Oates.

När jag börjar läsa den tror jag först att det ska bli någon ny variant av Yaya-flickorna när kusinerna Nick och Helena sitter på bakgården i sina underklänningar och dricker gin i glasburkar. Men det blir det inte. Den typen av sammanhållning kommer inte att finnas mellan Nick och Helena.
Men den där amerikanska-känslan som finns både i Rebecca Wells Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter och i Joyce Carol Oates böcker, den finns där. Jag kan inte benämna den på annat sätt än amerikansk, för den uppträder bara när jag läser amerikanska böcker. Välskrivna amerikanska böcker, ska tilläggas och det här är en sådan. Jag kan inte riktigt beskriva den men det handlar om en slags storslagenhet, det handlar om förlust, besvikelse och ihålighet hos karaktärerna de skildrar. JCO är en mästare på att gestalta den här ihåligheten och jag förstår varför det dras paralleller mellan henne och Klaussmann

Tigrar i rött väder utspelar sig mellan 1944 och 1969. Den är inte kronologiskt berättad utan indelad i olika sektioner för varje medlem av familjen ifråga. Den första delen är ur Nicks perspektiv, den andra hennes dotter Daisys, sedan Helenas,  sedan Nicks man Huges och slutligen Helenas son Eds perspektiv. Han är den enda som gestaltas i jag-form.
Jag gillar hur de olika karaktärernas personlighet tar form för läsaren genom att de dels återges ur sin egen synvinkel och dels ur andras. De växer fram som ett pussel bit för bit.
Till största delen utspelar sig handlingen i och omkring Tiger house, det sommarhus där kusinerna Nick och Helena växt upp tillsammans och där de fortfarande tillbringar alla sina somrar.
Det förflutna kastar sina skuggor in över familjens nuvarande liv i forma av förorätter och besvikelser: efterverkningarna av det faktum att Helenas mamma inte gifte sig med en lika välbärgad man som Nicks mamma och händelser under andra världskriget.
En sommar hittar de båda barnen Daisy och Ed ett lik i närheten av Tiger house. Mordet påverkar dem alla men för en av familjemedlemmarna ger det livet en mer drastisk vändning än för de andra.

Dotter till en dotter av Inger Alfvén

Tid är något essentiellt för god litteratur. I mina favoritböcker tar sig författaren tid att beskriva till synes obetydliga händelser, som en vändning på trottoaren, länge och ingående och på så sätt ge den dignitet och betydelse. Att ta sig tid är ett sätt att visa för läsaren att det man skriver om är viktigt, värt att ägna tid.

Någon som drivit detta in i absurdum är ju Marcel Proust vars spaningar efter en tid som flytt jag långsamt läser mig i genom. Jag låter honom helt enkelt ta tid.
Parallellet med Proust har jag läst Dotter till en dotter av Inger Alfvén. Den boken är raka motsatsen till På spaning efter den tid som flytt. Om Proust kan förlora sig i ett kyrktorn i fyra sidor så sveper Alfvén genom hela handlingen. Gestaltningen är minimal, berättelsen känns mer som ett referat än som en roman. Det förvånade mig eftersom de böcker jag tidigare har läst av Inger Alfvén har fängslat mig så till den grad att jag har haft svårt att släppa dem. Det är visserligen flera år sedan jag läste dem och de är visserligen skrivna flera år efter Dotter till en dotter. Det är svårt att veta om det är jag som förändrats eller Alfvén som utvecklats.

 Titeln skvallrar ju om att det skulle handla om mor-dotter-relationer och jag hade nog förväntat mig en gestaltning av skillnader och likheter i kvinnoliv från olika generationer, i stil med Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson och Slumpvandring av Majgull Axelsson. Det finns visserligen en dotter och en mor såväl som en mormor även i den här historien, så upplägget är väl i viss mån det samma men Alfvén sveeeeper som sagt över det hela.
   Tyngdpunkten ligger istället på berättarjagets relation med sin man. Boken kom ut 1977 och behandlar bakslagen i kvinnans frigörelse och med den sexuella revolutionen, kan man väl säga. Eva-Marie förvärvsarbetar och försörjer sin man som försöker sig på en karriär som protestsångare. De har kommit överens om att ha en relation med ömsesidig frihet, vilket i praktiken innebär att hon sitter hemma och väntar medan han är ute och tar för sig. Han kommer och går som han vill medan hon förutsätts meddela sig om hon inte tänker komma hem direkt från jobbet.
   Eva-Maries och Andros "fria" äktenskap ställs mot Eva-Maries systers mer traditionella. Systern är hemmafru och sitter fast i ett dåligt förhållande sedan hon blev med barn mycket tidigt i livet. På den tiden var det bara möjligt att få en laglig abort om det fanns särskilda skäl. När Eva-Marie sedermera blir med barn är abort lagligt oavsett vilka skäl man har, och eftersom Andro inte vill ha något barn tar hon bort det, trots att hon egentligen inte vill. Det är i och med aborten som Eva-Marie kommer till en vändpunkt och bestämmer sig för att begära skilsmässa.

Dotter till en dotter skulle ha kunnat vara en intressant bok om det inte hade varit för det här med tiden, det svepande refererandet och bristen på gestaltning. Det känns som Alfvén inte kan komma till slutet fort nog och det smittar av sig.  Jag blir inte gripen, inte engagerad. Hur det ska gå för Eva-Marie och Andro är inte viktigt, vare sig för mig eller Alfvén, känns det som.

Arne Dahl

Jag är en sådan där som skriver listor över böcker som jag planerar att läsa och som har speciella högar med böcker som väntar på att läsas liggande överallt hemma. Därför är det något särskilt med de där böckerna man inte planerat att läsa. De där man inte haft på någon läslista eller liggande i någon väntande bokhög under längre tid. De där som man plötsligt springer på och griper sig an medan man fortfarande är i språnget, liksom.
Den läsupplevelsen brukar alltid kännas som ett äventyr, något förbjudet eftersom jag avviker från mina listor och det här som ligger och väntar. Jag blir ofta lite besatt när jag läser de här böckerna.
Det säger väl en del om mig, antar jag. Förmodligen tyder detta på att jag inte har behov av så särskilt stor dramatik i min vardag. Det kan räcka med att det ligger en biografi över ett knarkande rockband på sängbordet, som en present till gästen på det hotellrum där jag just checkat in och jag går totalt i spinn.
Detta hände med The Dirt, biografin över Motley Cru, ett band jag bara kände till namnet och vars vandel eller musik när den uppenbarades för mig inte hade särskilt mycket gemensamt med något jag intresserar mig för. Det är osannolikt att jag någonsin skulle satt upp en sådan bok på min läslista men nu sträckläste jag den.

En liknande upplevelse, och en helt annorlunda, erfor jag när jag på flygplatsen på väg till Palma plötsligt fick för mig att köpa en bok att läsa på planet. Det blev Arne Dahls Hela havet stormar.

Jag har tidigare läst de tio första böckerna om A-gruppen så jag visste ju vad jag kunde vänta mig. Det var inte riktigt lika okända vildmarker som när det gällde Motley Cru. Men jag hamnade ändå i det där besatta lästillståndet; vidare till varje pris. Av en ren slump hade jag också en annan Arne Dahl-deckare i läsplattan: Viskleken som ligger precis före Hela havet stormar kronologiskt, så jag kunde fortsätta i Arne Dalh-världen även om jag reste baklänges, så att säga.

Viskleken  och  Hela havet stormar är det två första böckerna i en serie som ska omfatta fyra. Den tredje Blindbock kom ut i dagarna. A-gruppen; Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art har splittrats, nu handlar det istället om Opcop; Europols hemliga test med en operativ enhet. I den enheten återfinner vi flera av A-gruppens gamla medlemmar tillsammans med några nya, som far hit och dit över Europa i ett flygande fläng för att försöka lösa det fall de för tillfället arbetar med och som grenar ut sig över hela kontinenten.

Arne Dahl-deckarna är egentligen de enda i kategorin deckare som handlar om relativt realistiska brott (eller åtminstone skenbart realistiska brott), internationell brottslighet och ligor, som jag tycker är läsvärda. Jag är ju annars mer intresserad av deckare där någon blir mördad därför att någon annan, tre generationer tillbaka i tiden, stal ett recept på pumpapaj och därmed vann ett pris i pumpapajtävlingen som rätteligen borde tillfallit mördarens mostersmor, eller något liknande.

Det som skiljer Arne Dahl (eller Jan Arnald som döljer sig bakom pseudonymen) från övriga deckarförfattare är bland annat att det alltid finns ett större perspektiv en övergripande idé eller stämning, större än det brott som begås eller det fall som ska lösas och som genomsyrar berättelsen och berör såväl brottslingar som poliser, men på olika sätt.

   Vi får annars veta ganska lite om huvudkaraktärernas privatliv. Ändå tycker jag att jag känner dem och engagerar mig i dem mer än i vissa poliskaraktärer som utgjuter sig sidvis om sitt nästan tillkämpat dåliga äktenskap, som det känns som författaren har lagt in därför att hen tycker att det måste finnas ett sådant.

   Men det som främst utmärker en Arne Dahl-deckare, det som främst gör att de är mer läsvärda än andra är att Arne Dahl är så uppenbart intresserad av litteratur. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det finns helt enkelt en mer litterär approach i Arne Dahls deckare. Det här med det större, allomfattande perspektivet är väl egentligen ett resultat av detta. Det handlar om kompositionen och ett uppbyggande av bilder, hur han knyter ihop och placerar scenerna och detta att han ofta går in i en scen från ett annat håll än rakt fram. Som alltid i bra litteratur handlar det om att ta sig tid, tid att vrida och vända på en scen, en plats, en händelse, som om det vore livsviktigt hur just den scenen beskrivs. Arne Dahl förstår att det är livsviktigt och tar sig den tiden.