Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Jag har slukat Bea Uusmas Augustpris-nominerade Expeditionen Min kärlekshistoria.  Jag delar nämligen Uusmas intresse för André-expeditionen, även om jag inte är lika besatt. Jag föredrar att läsa om Fraenkel, Strindberg och André och deras strapatser på isvidderna liggande i min säng, inlindad i en filt, framför att ge mig ut på isvidderna själv för att söka efter deras spår.

Men Bea Uusma är av ett annat virke. Hon har deltagit i ett flertal polarexpeditioner bara för att kunna stiga i land på Vitön, ön där Andrés expedition slutligen gick under. Det är en av de mest svårtillgängliga platserna i världen, på grund av den är inbäddad i drivis.

 

Boken handlar om Uusmas besatthet av André expeditionen, av att komma så nära den som möjligt, nästan in i den. Om alla underliga saker hon, till sin egen förundran, gör att komma nära. (Om detta och besatthet i allmänhet har jag skrivit om på bloggen Eldklotter.) Boken handlar också om hennes sökande efter svaret på vad de dog av där på Vitön. Det är ju en fråga som har stötts och blötts genom åren och här kommer Uusma med en del ny information och teorier. Vad det är får ni läsa själva.  Hon resonerar kring de olika tidigare teorierna om dödsorsaken, dömer ut några och bedömer andra som sannolika eller åtminstone möjliga, men något bestämt svar ger hon ändå inte. I början av boken lämnar hon en brasklapp där hon skriver att allt i den här boken har hänt på riktigt utom sidorna, 271 och 272. På de här sidorna återger hon de tre expeditionsmedlemmarnas sista timmar på Vitön. Det är fiktion, men en fiktion som grundar sig på Uusmas undersökningar.

 

Uusma varierar berättelsen om sitt eget sökande med berättelsen om expeditionen, hon ritar kartor och ställer upp tabeller och boken ger intrycket av en vacker klippbok, eller anteckningsbok, med korta texter i olika typsnitt beroende på vad de behandlar. Sidorna har också olika färger för de olika avsnitten. De sidor som avhandlar Uusmas egna expeditioner är blå och typsnittet är gammal skrivmaskinstext, till exempel. Obduktionsprotokoll -sidorna är röda. Sidorna där expeditionen gått i land på Vitön, de där sista dagarna när dagboksanteckningarna upphör är svarta.

 

Det är också en välskriven bok. Det finns inte ett ord för mycket i texten. Uusma är bra på att skapa en ödesmättat stämning genom att avsluta de korta styckena med en kort, laddad mening.  Det är ett språk som passar väl ihop med det landskap hon skildrar. Där finns inte heller utrymme för oväsentligheter, det är ett kargt landskap med is och köld och blåst, inte så mycket mer. Inbillar jag mig. Jag tänker som sagt inte åka dit och se efter.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

En man som heter Ove är den mest utlånade e-boken på mitt bibliotek. Sådant brukar göra mig mycket tveksam. Jag vill inte läsa en bok som ligger högst upp på listorna, däremot kan jag tänka mig att läsa den när den har ramlat ur listan och är bortglömd. Visst är det en form av snobbism, jag vet, men så är det.

När det gällde "Ove" fick jag emellertid en så bra rekommendation att jag helt enkelt var tvungen att läsa den genast. Boken handlar om en man som heter Ove och är 59 år. Han är en vit, medelålders man av den gamla stammen, som tycker att det är viktigt att man parkerar på rätt ställe, att hålla sig till samma bilmärke som man alltid haft, en sådan som inte gärna talar om eller över huvud taget har någon närmare kontakt med sina känslor. Det ska vara ordning och reda och som det alltid har varit. Men det händer så mycket nytt och konstigt på hans gata, så mycket nytt och konstigt som tränger sig på och in i de där områdena av hans inre som han knappt själv tillåter sig besöka.

Det irriterade mig i början att Backman var nästa övertydlig i sin presentation av Ove. Han skrev mig på näsan vilken sorts man vi hade att göra med redan i kapitel ett, och jag blev orolig att boken skulle fortsätta på det viset. Men så blev det inte. Det slutade med att jag inte kunde värja mig för Ove, jag blev engagerad. Språket är enkelt men hejdlöst på ett sätt som slungar dig vidare in i berättelsen. Man ville veta hur det ska gå, även om jag hela tiden misstänkte att jag inte skulle bli särskilt överraskad av slutet. Det blev jag inte heller, men jag bölade som en stril i alla fall. När jag inte skrattade.

Det var också skönt att det inte var en sådan bok som hade som mission att göra sig lustig över den här typen av män, som väl egentligen är den enda mänskliga kategori som det fortfarande är helt ok att göra sig lustig över. Men porträttet av Ove blev inte så platt och tvådimensionellt som jag fruktade i början.

Så nu har jag alltså också blivit en person som rekommenderar toppliste-ettor till folk. Gud hjälpe mig.

Svärdet i stenen av T H White

 

Svärdet i stenen av T H White ligger till grund för Disney-filmen med samma namn. Det är den klassiska historien om Kung Arthurs barndom, alltså innan han blev kung Arthur, fram till dess att han drog svärdet ur stenen. Legenden om hur den blivande kung Arthur träffar trollkarlen Merlin som blir hans mentor, i fantasyform.

Jag har lite svårt med fantasy. Visst, jag gillar Narnia-böckerna och Harry Potter. Det funkar när det är barnböcker, då kan jag köpa den här formen, men när det gäller så kallad vuxenfantasi är det svårare. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att det inte är någon större skillnad.
Historien om Merlin och Arthur och hur han drar svärdet ur stenen osv är en bra historia och jag vet att Whites bok har gott ryckte, ändå blir jag irriterad.

Mest irriterad blir jag över hur berättaren liksom smyger sig på mig bakifrån. Om han nu hade tänkt att vara så synlig i berättelsen, så hade jag önskat att han manifesterade sig själv ordentligt från början. I stil med: "Nu när jag sätter mig ned för att nedteckna den här historien..."
Men nu kommer han som sagt krypande bakifrån, mitt i en  beskrivning av två riddares middag, där det nyss har framgått att de druckit portvin och talat om Eton, så kastar han sig plötsligt över mig. Plötsligt kommer det någon och berättar att Eton visserligen inte grundades förrän 1440 så det var naturligtvis inte Eton de talade om, men ett liknande ställe "... och de drack Metheglyn, inte portvin, men genom att nämna det modernare vinet är det lättare att förmedla den rätta stämningen." står det plötsligt. Jag tappar hakan, häpnar. Inte bara över att det plötsligt, från ingenstans, kommer en utomstående berättare från en annan tid och slår sönder illusionen utan också över att han drar sådana dumma slutsatser om hur man skapar illusion.

 

Tigrar i rött väder av Lisa Klaussmann

Det är på flygplatsen, på väg till Palma som jag plockar ut den här boken. Att det blir just den beror dels på att den har ett snyggt omslag, dels att det enligt baksidestexten är en bok som för tankarna till Joyce Carol Oates.

När jag börjar läsa den tror jag först att det ska bli någon ny variant av Yaya-flickorna när kusinerna Nick och Helena sitter på bakgården i sina underklänningar och dricker gin i glasburkar. Men det blir det inte. Den typen av sammanhållning kommer inte att finnas mellan Nick och Helena.
Men den där amerikanska-känslan som finns både i Rebecca Wells Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter och i Joyce Carol Oates böcker, den finns där. Jag kan inte benämna den på annat sätt än amerikansk, för den uppträder bara när jag läser amerikanska böcker. Välskrivna amerikanska böcker, ska tilläggas och det här är en sådan. Jag kan inte riktigt beskriva den men det handlar om en slags storslagenhet, det handlar om förlust, besvikelse och ihålighet hos karaktärerna de skildrar. JCO är en mästare på att gestalta den här ihåligheten och jag förstår varför det dras paralleller mellan henne och Klaussmann

Tigrar i rött väder utspelar sig mellan 1944 och 1969. Den är inte kronologiskt berättad utan indelad i olika sektioner för varje medlem av familjen ifråga. Den första delen är ur Nicks perspektiv, den andra hennes dotter Daisys, sedan Helenas,  sedan Nicks man Huges och slutligen Helenas son Eds perspektiv. Han är den enda som gestaltas i jag-form.
Jag gillar hur de olika karaktärernas personlighet tar form för läsaren genom att de dels återges ur sin egen synvinkel och dels ur andras. De växer fram som ett pussel bit för bit.
Till största delen utspelar sig handlingen i och omkring Tiger house, det sommarhus där kusinerna Nick och Helena växt upp tillsammans och där de fortfarande tillbringar alla sina somrar.
Det förflutna kastar sina skuggor in över familjens nuvarande liv i forma av förorätter och besvikelser: efterverkningarna av det faktum att Helenas mamma inte gifte sig med en lika välbärgad man som Nicks mamma och händelser under andra världskriget.
En sommar hittar de båda barnen Daisy och Ed ett lik i närheten av Tiger house. Mordet påverkar dem alla men för en av familjemedlemmarna ger det livet en mer drastisk vändning än för de andra.

Dotter till en dotter av Inger Alfvén

Tid är något essentiellt för god litteratur. I mina favoritböcker tar sig författaren tid att beskriva till synes obetydliga händelser, som en vändning på trottoaren, länge och ingående och på så sätt ge den dignitet och betydelse. Att ta sig tid är ett sätt att visa för läsaren att det man skriver om är viktigt, värt att ägna tid.

Någon som drivit detta in i absurdum är ju Marcel Proust vars spaningar efter en tid som flytt jag långsamt läser mig i genom. Jag låter honom helt enkelt ta tid.
Parallellet med Proust har jag läst Dotter till en dotter av Inger Alfvén. Den boken är raka motsatsen till På spaning efter den tid som flytt. Om Proust kan förlora sig i ett kyrktorn i fyra sidor så sveper Alfvén genom hela handlingen. Gestaltningen är minimal, berättelsen känns mer som ett referat än som en roman. Det förvånade mig eftersom de böcker jag tidigare har läst av Inger Alfvén har fängslat mig så till den grad att jag har haft svårt att släppa dem. Det är visserligen flera år sedan jag läste dem och de är visserligen skrivna flera år efter Dotter till en dotter. Det är svårt att veta om det är jag som förändrats eller Alfvén som utvecklats.

 Titeln skvallrar ju om att det skulle handla om mor-dotter-relationer och jag hade nog förväntat mig en gestaltning av skillnader och likheter i kvinnoliv från olika generationer, i stil med Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson och Slumpvandring av Majgull Axelsson. Det finns visserligen en dotter och en mor såväl som en mormor även i den här historien, så upplägget är väl i viss mån det samma men Alfvén sveeeeper som sagt över det hela.
   Tyngdpunkten ligger istället på berättarjagets relation med sin man. Boken kom ut 1977 och behandlar bakslagen i kvinnans frigörelse och med den sexuella revolutionen, kan man väl säga. Eva-Marie förvärvsarbetar och försörjer sin man som försöker sig på en karriär som protestsångare. De har kommit överens om att ha en relation med ömsesidig frihet, vilket i praktiken innebär att hon sitter hemma och väntar medan han är ute och tar för sig. Han kommer och går som han vill medan hon förutsätts meddela sig om hon inte tänker komma hem direkt från jobbet.
   Eva-Maries och Andros "fria" äktenskap ställs mot Eva-Maries systers mer traditionella. Systern är hemmafru och sitter fast i ett dåligt förhållande sedan hon blev med barn mycket tidigt i livet. På den tiden var det bara möjligt att få en laglig abort om det fanns särskilda skäl. När Eva-Marie sedermera blir med barn är abort lagligt oavsett vilka skäl man har, och eftersom Andro inte vill ha något barn tar hon bort det, trots att hon egentligen inte vill. Det är i och med aborten som Eva-Marie kommer till en vändpunkt och bestämmer sig för att begära skilsmässa.

Dotter till en dotter skulle ha kunnat vara en intressant bok om det inte hade varit för det här med tiden, det svepande refererandet och bristen på gestaltning. Det känns som Alfvén inte kan komma till slutet fort nog och det smittar av sig.  Jag blir inte gripen, inte engagerad. Hur det ska gå för Eva-Marie och Andro är inte viktigt, vare sig för mig eller Alfvén, känns det som.

Arne Dahl

Jag är en sådan där som skriver listor över böcker som jag planerar att läsa och som har speciella högar med böcker som väntar på att läsas liggande överallt hemma. Därför är det något särskilt med de där böckerna man inte planerat att läsa. De där man inte haft på någon läslista eller liggande i någon väntande bokhög under längre tid. De där som man plötsligt springer på och griper sig an medan man fortfarande är i språnget, liksom.
Den läsupplevelsen brukar alltid kännas som ett äventyr, något förbjudet eftersom jag avviker från mina listor och det här som ligger och väntar. Jag blir ofta lite besatt när jag läser de här böckerna.
Det säger väl en del om mig, antar jag. Förmodligen tyder detta på att jag inte har behov av så särskilt stor dramatik i min vardag. Det kan räcka med att det ligger en biografi över ett knarkande rockband på sängbordet, som en present till gästen på det hotellrum där jag just checkat in och jag går totalt i spinn.
Detta hände med The Dirt, biografin över Motley Cru, ett band jag bara kände till namnet och vars vandel eller musik när den uppenbarades för mig inte hade särskilt mycket gemensamt med något jag intresserar mig för. Det är osannolikt att jag någonsin skulle satt upp en sådan bok på min läslista men nu sträckläste jag den.

En liknande upplevelse, och en helt annorlunda, erfor jag när jag på flygplatsen på väg till Palma plötsligt fick för mig att köpa en bok att läsa på planet. Det blev Arne Dahls Hela havet stormar.

Jag har tidigare läst de tio första böckerna om A-gruppen så jag visste ju vad jag kunde vänta mig. Det var inte riktigt lika okända vildmarker som när det gällde Motley Cru. Men jag hamnade ändå i det där besatta lästillståndet; vidare till varje pris. Av en ren slump hade jag också en annan Arne Dahl-deckare i läsplattan: Viskleken som ligger precis före Hela havet stormar kronologiskt, så jag kunde fortsätta i Arne Dalh-världen även om jag reste baklänges, så att säga.

Viskleken  och  Hela havet stormar är det två första böckerna i en serie som ska omfatta fyra. Den tredje Blindbock kom ut i dagarna. A-gruppen; Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art har splittrats, nu handlar det istället om Opcop; Europols hemliga test med en operativ enhet. I den enheten återfinner vi flera av A-gruppens gamla medlemmar tillsammans med några nya, som far hit och dit över Europa i ett flygande fläng för att försöka lösa det fall de för tillfället arbetar med och som grenar ut sig över hela kontinenten.

Arne Dahl-deckarna är egentligen de enda i kategorin deckare som handlar om relativt realistiska brott (eller åtminstone skenbart realistiska brott), internationell brottslighet och ligor, som jag tycker är läsvärda. Jag är ju annars mer intresserad av deckare där någon blir mördad därför att någon annan, tre generationer tillbaka i tiden, stal ett recept på pumpapaj och därmed vann ett pris i pumpapajtävlingen som rätteligen borde tillfallit mördarens mostersmor, eller något liknande.

Det som skiljer Arne Dahl (eller Jan Arnald som döljer sig bakom pseudonymen) från övriga deckarförfattare är bland annat att det alltid finns ett större perspektiv en övergripande idé eller stämning, större än det brott som begås eller det fall som ska lösas och som genomsyrar berättelsen och berör såväl brottslingar som poliser, men på olika sätt.

   Vi får annars veta ganska lite om huvudkaraktärernas privatliv. Ändå tycker jag att jag känner dem och engagerar mig i dem mer än i vissa poliskaraktärer som utgjuter sig sidvis om sitt nästan tillkämpat dåliga äktenskap, som det känns som författaren har lagt in därför att hen tycker att det måste finnas ett sådant.

   Men det som främst utmärker en Arne Dahl-deckare, det som främst gör att de är mer läsvärda än andra är att Arne Dahl är så uppenbart intresserad av litteratur. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det finns helt enkelt en mer litterär approach i Arne Dahls deckare. Det här med det större, allomfattande perspektivet är väl egentligen ett resultat av detta. Det handlar om kompositionen och ett uppbyggande av bilder, hur han knyter ihop och placerar scenerna och detta att han ofta går in i en scen från ett annat håll än rakt fram. Som alltid i bra litteratur handlar det om att ta sig tid, tid att vrida och vända på en scen, en plats, en händelse, som om det vore livsviktigt hur just den scenen beskrivs. Arne Dahl förstår att det är livsviktigt och tar sig den tiden.

Sent på jorden av Gunnar Ekelöf

I min genomläsning av Gunnar Ekelöfs samlade dikter och har jag nu kommit till samlingen sent på jorden.  Dikterna har blivit tätare jämfört med den första samlingen skärvor av en diktsamling.  Det känns tydligt redan i inledningsdikten, det finns liksom inte några mellanrum mellan bilderna:

 

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus

och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför

tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

 

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus

i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

 

det vita dukade bordet väntar på någon

vars steg aldrig kommer uppför trappan

 

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

 

Ting och företeelser förses med mänskliga egenskaper både i den här dikten och flera andra. I flera av dikterna springer de mänskliga egenskaperna dessutom omkring för sig själva, som i  dikten osynlig närvaro:

en gäspning släpade sig över golvet

och drunknade i lavoiren

 

Det är som om de där mänskliga egenskaperna inte räcker till för att få ihop till en hel människa, eller som om människan håller på att upplösas och uppgå i alltet. Dikterna i sig är tätare skrivna men ett  genomgående tema i hela samlingen är upplösningen.  Det är sent på jorden, vi befinner oss i ett slag yttersta tid. Men det är inte alltid upplösning innebär slutet eller upphörandet, det kan också innebära att något blir större, expanderar:

 

expansion

mitt jag inandas himlen i anemisk svindel

och arktisk nakenhet med lungorna som vingar

min hjärna exploderar och artärerna brister

och fåglarna drunknar i luften som jag dricker

låt blodet spruta ut och färga molnen röda

tills molnen börjar sjunga i rymdernas tystnad

tills i en avlägsen detonation av färger

solen förlorar medvetandet

och gula trumpetsstötar blänker

mot kopparhorisonten

 

där solen som sjunker glöder av min vilja

där mina händer skalla strö skuggor över jorden

vars natt som nalkas är mitt ögonlock

vars stjärnor flyger ut under min panna

 

I sonatform denaturerad prosa är det ett slags armageddon som pågår, en uppgörelse med tillvaron, ett krossande av allt:

 

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler

elden brinner  i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag

och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig

 

Men hela tiden upprepas frasen ”vi börjar om” som om det ändå kommer någonting efter uppgörelsen, en ny tid.  Den avslutande dikten heter Apoteos (grek. apothe'osis, förgudande, en ceremoni, genom vilken forntidens folk tilldelade en människa gudomlig rang, från Wikipedia) Människan upphöjs till gudomlig rang men detta skedde först efter hennes död, åtminstone innan de grandiosa – som Alexander den store – började apoteosera sig själva. Om jag skulle göra en tolkning av sent på jorden som ett slags helhet vore det att den beskriver en upplösning av ett tillstånd, de kända gränserna suddas ut, något är över. Men det är inte slutet. Det forsätter, vi börjar om, men det kanske sker i en annan dimension, som gudomligheter.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

Swanns värld

I denna den första delen i På spaning efter den tid som flytt, som jag än så länge bara läst en tredje del av, spanar berättaren efter sin barndoms somrar i den lilla byn Combray.

"Allting finns alltid" är inte ett citat ur Swanns värld  utan ur Slumpvandring av Majgull Axelsson, men det är just det som Proust skriver om. Hur man av en slump kan vakna liggande i en ställning som påminner om en ställning man alltid vaknade upp i på sommarmorgnarna i Combray när man var barn, och vips är man tillbaka i sitt rum hos tante Léonie där man bodde då. Hur man kan resa genom tiden med hjälp av smaken av en bit madeleinekaka doppad i örtte, eller formen på ett torn som påminner om kyrktornet i Combray eller ett ljus som faller på ett bekant sätt genom fönstret. Eller andra "flyttnycklar" som det kallas i Harry Potter. Ett praktiskt ord i sammanhanget, tycker jag. Och hur dessa flyttnycklar kan smyga sig på i tillvaron utan ordning eller förvarning.

Det är med dessa flyttnycklar vi förs framåt, eller hit och dit,  i Proust associativt komponerade berättelse. Högt blandas med lågt, som funderingar kring hur bilden av någons personlighet byggs upp och det faktum att middagen avåts en timme tidigare om lördagarna i tante Léonies hus. Gemensamt är att båda ämnena avhandlas noggrant, detaljerat och en smula omständligt. Det associativa tränger sig in i själva språket, i Prousts berömda meningsbyggnad med bisatser och parenteser som gör att jag har svårt att minnas vad meningen handlade om från början när jag väl kommer fram till punkten. Men jag tycker om det, det är ett tecken på att författaren rycks med av det han har att säga och av glädjen i att säga det.
Jag tvingar mig själv att slå av på takten när jag läser, inte för att jag läser särskilt fort från början men ögonen har ju ändå en tendens att rinna över sidorna onödigt hastigt. Det här är en bok som ska läsas lugnt och långsamt och avnjutas ord för ord. Och det är ju inte bråttom.

Även om det är bilder, smaker och ljus som oftast väcker berättarens associationer är det ändå dofterna jag känner starkast. Jag vet inte riktigt vad det kommer sig, för det talas inte så ofta om dofter men grönskan i tante Léonies trädgård, matoset i Francoise kök och dammet från Paris gator slår emot mig som om själva boken luktade av dem, men när jag stoppar näsan bland bladen är det ändå bara papper jag känner.

... och lyssnar på diverse ljudböcker

... och är lite grinig.

 Den första ljudboken är en sådan där som det går tretton på dussinet. En sådan där deckare ni vet som handlar om avancerad pedofili, servievåldtäkter eller invecklade kulturkrocksmord. En sådan där som får mig att tänka att varför en till.
Sen är det där med medelålders mäns persontekning av medelålders män som ska vara hjälten och huvudpersonen; snobbig klädstil, röker och dricker dyrt, lyssnar på jazz och ibland när det ringer på mobilen så är det "en av hans kvinnor" som ringer, som gör mig...mycket trött.

Den andra läste jag i pappersform vid poolen på Rhodos förra sommaren och kände mig då lite kluven. Någonstans mitt i boken drog författaren liksom ur proppen ur berättelsen. På första sidan, i det första kompendiet på A-kursen i litteraturvetenskap stod det att en författare absolut inte får bryta den fiktiva trovärdigheten, att det finns vissa koder som gör att en fiktiv berättelse känns trovärdig, även om det är en scifi-berättelse med rymdskepp i bananform. En författare bör hålla sig inom den fiktiva världens trovärdighetssvär och inte bryta sönder den.
   Men den här författaren gör just det, och plötsligt, mitt i, finns inte den där världen som man byggt upp en relation till och då går luften liksom ur mig som läsare. Men den här gången, när jag var beredd på vad som skulle hända tyckte jag mest att det var ett ganska intressant litterärt experiment om litteratur. Här är jag inte lika grinig, med andra ord, men det gick fort över.

Den tredje är den andra delen i en serie om 1900-talets historia.. Den första delen inleddes med ett pompöst förord av författaren som fick mig att gå i baklås direkt. Det där förordet hittar jag inte i pappersversionen av boken, åtminstone inte i den som jag har bläddrat i.
Men med eller utan förord så är den här, den andra i serien, inte en särskilt bra bok. Det är ju ett intressant projekt men jag tycker att det finns en del övrig att önska när det gäller gestaltningen,  författaren är allt för föreläsande i tonen och karaktärerna är väl stereotypiserade. Det bästa med den här boken är Tomas Bolmes röst.

Det var ord och inga visor det men det finns ju andra böcker ett lyssna på istället.

...Lotta-böckerna.

 Jag samlar på böcker. Inte urskiljningslös och inte några förstaupplagor och sådant där tjafs. De böcker jag samlar på hör alla hemma i mysläsningsgenren. Sådana böcker återfinns oftast på antikvariat eftersom de inte längre förs i den ordinarie handeln och det är trevligt att gå mellan dammiga bokhyllor och leta fynd. Dåliga deckare var liksom bättre förr.
Bo Baldesson-samlingen är för övrigt komplett men det saknas två böcker i Maria Lang-samlingen.

Under årets bokrea kunde  jag lägga ytterligare tre volymer till samlingen av Merri Viks Lotta-böcker. Men där saknas det 26 stycken innan jag är uppe i det fulltaliga antalet 47. Det var antikvariatet Lexica i Örebro som hade rea.

Jag älskar Lotta-böckerna och det verkar inte som om jag är ensam. Det finns till exempel ett Ester Ringnér-Lundgren sällskap (Ester Ringnér-Lundgren är kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik) för veritabla Lotta-nördar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är. Det händer ju inte särskilt mycket i böckerna, samtidigt som det händer hur mycket som helst. I Rena karusellen, Lotta! hinner Lotta till exempel att krossa åtminstone tre keramikkrus, ramla ned i en kolkällare, slå ned en rånare som sedan visar sig inte vara någon rånare, få en filmroll, bli inlåst på ett museum, åka åt fel håll med tåget, vara kafébiträde, gå på femtioårskalas samt överfalla en inbrottstjuv som visar sig inte vara någon inbrottstjuv. Och allt detta på bara ett par dagar.


En Lotta-bok är inte uppbyggd på det klassiska sättet med början, mitt och slut. Här följer ett antal episoder på rad som i Rena karusellen, Lotta! här ovan, och  plötsligt är boken slut. Så gott som alltid lämnar vi emellertid Lotta i en positiv stämning, grälar hon med Paul i början av boken så vet man att de kommer att vara sams igen senast på den sista sidan. Som i Vilken tur, Lotta! till exempel, där Lottas hjärta är krossat i början av boken eftersom pojkvännen Paul sagt att hon ser ut som en påskkyckling i sin gula blus och gröna kjol.
   En bok utspelar sig inte över något större tidsspann. Ett sommarlov kan sträcka sig över fyra-fem böcker, så där evighets långt som det kunde vara på den tiden jag själv hade sommarlov och låg på en filt under trädet med de rosa blommorna och läste Lotta-böcker.

På 80-talet när jag gick i låg- och mellanstadiet pågick en diskussion i Hem & skola föreningen om det skadliga med Wahlströms-böckerna, samtliga Wahströms-böcker. Jag vet inte exakt vad som var så farligt med böckerna från just detta förlag. Kanske hade det att göra med de stereotypiserande könsrollerna och att förlaget så tydligt gjorde skillnad på flickböcker och pojkböcker.
    Men jag kan inte tycka att Lotta är en allt för dålig förebild för unga flickor. Hon är ju inget mesigt mähä utan en handlingskraftig flicka som inte drar sig för att hugga i eller är rädd för att bli smutsig under naglarna. Hon intresserar sig inte överdrivet mycket för sitt utseende, äter choklad och kakor utan att över huvud taget reflektera över vikten. Visserligen är hon medveten om att den gula blusen och den gröna kjolen inte passade så bra ihop men hon hade inget annat rent och hon ansåg att det var viktigare att gå ut på promenad med Paul än att ställa sig och tvätta. Hon tycker ilsket att han också borde tycka att det var viktigare att umgås med hennes person än att var klädd som en modemanekäng. Visst drömmer hon om att gifta sig med Paul men hon planerar inte att bli någon uppassande hemmafru. Både hon och väninnan Giggi har planer på att göra karriärer som journalist respektive läkare.

Kanske var det något annat som var skadligt. Böckerna är ju för glada och trevliga för att räknas som riktigt god litteratur. Kanske var det detta att de ändå är så beroendeframkallande som var farligt.
Det är behagligt, kanske rent av hälsosamt att regrediera några år och göra små besök i Lottas trygga, ombonade värld med lagom intriger och olyckor. De är en positiv injektion, helt enkelt.
Men det gäller att hejda sig. Det är så lätt att vilja sträckläsa samtliga i samlingen befintliga 21 volymer och att fastna i regressionens förlovade land är inte nyttigt. Vila och hämta kraft och sedan snabbt  tillbaka igen. Så nu tar vi en madeleinekaka och ger oss på Proust-projektet istället, tror jag.
Men en del andra sidoprojekt kommer det nog att bli. Jag är inte en monogam läsare. På gott och ont.

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafòn

Man njuter av att bara titta på själva boken. Det sepiafärgade fotot från femtiotalets Barcelona, kartan i brunt och vitt på insidan av pärmarna och de svartvita fotografierna som inleder varje del. Allt detta bidrar till att förstärka mystiken kring Barcelona, denna stad där Ruiz Zafóns berättelser utspelar sig. Väderhänvisningarna som visserligen inte är särskilt många, är stadens känsloyttringar och reaktioner på det som sker med dess invånare.

   Jag förstår att det finns turister som åker hit bara för att vandra i samma gränder som Ruiz Zafòns karktärer. Själv vill jag besöka baren Els quatre gats inte för att fantisera om vid vilket bord Picasso, som verkligen satt här, brukade sitta,  utan för att se var don Gustavo Barcelò , som över huvud taget aldrig existerat,  satt när han synade Daniels exemplar av Vindens skugga i romanen med samma namn.

I Himlens fånge återser vi De fördömda böckernas gravkammare som vi besökte i de två tidigare böckerna av Zafòn: Vindens skugga och Ängelns lek. Vi rör oss på Ramblas och i Ravals gränder, på Placa Real och i vi finner oss fängslade i borgen på Montjuic. Vi återser Daniel och Bea, Fermin och Daniels far herr Sempere i deras antikvariat Sempere och söner, där vi träffade dem i Vindens skugga och där herr Sempere skymtade förbi som yngling i Ängelns lek.  Nu binds händelser och personer från de båda tidigare böckerna samman i en ny historia där vi får veta hur Daniel och Fermins öden bands samman långt innan Daniel visste något om detta och innan han själv ens var född.

I Himlens fånge står Fermin i begrepp att gifta sig med sin älskade Bernarda men verkar allt annat än lycklig och till slut berättar han för Daniel hur hans mörka förflutna hotar att komma i fatt honom och hur detta mörka förflutna också hänger samman med de mörka skuggorna i Daniels bakgrund.

I de två tidigare böckerna, som jag hela tiden envisas med att jämföra  med, har skeendena och de parallella berättelserna liksom tvinnat sig runt och in i varandra. Vindens skugga är en typisk ”en ask i en ask”-roman. I Himlens fånge tvinnar sig berättelsen snarare runt de tidigare två och trasslar ihop sig till en hård knut. Första sidan är ett citat ur romanen Himlens fånge (!) skriven av Julián Carax en av de mystiska huvudfigurerna i Vindens skugga tillika författare till romanen Vindens skugga som figurerar i Vindens skugga. Ni förstår vad jag menar med att det tvinnar sig runt varandra? Det är detta som gör att jag gillar Zafòn så oerhört mycket. Det blir så snyggt detta tvinnande. Jag fullkomligt älskar hans kompositioner, för att inte tala om hans karaktärer.

I slutet av Vindens skugga försvinner Carax och i Himlens fånge är han fortfarande försvunnen, men i det inledande citatet, vars innebörd blir tydligare sedan man har läst boken, skriver han:  ”Jag har alltid vetat att jag en dag skulle komma tillbaka hit, till de här gatorna…” vilket går att tolka som en antydan till att vi ännu inte sett det sista av Carax i Zafòns kommande produktion. Något som också satt myror i huvudet på mig är att Himlens fånge, den roman som Carax har skrivit har getts ut i Paris 1992. Vad betyder detta årtal? Handlingen i Himlens fånge, den roman som Zafòn har skrivit utspelar sig i slutet av 1950-talet.

Himlens fånge känns som något av en mellanbok.  Medan de båda tidigare böckerna har fungerat som avslutade berättelser pekar denna framåt mot en fortsättning dels i och med Carax-citatet , dels med hjälp av flera oavslutade trådar i handlingen och med introduktionen av karaktärer vars närvaro borde ha mer att erbjuda än vad som hittills har gjorts gällande. Slutet lämnar oss också i någonting oavslutat, en känsla av oro och av att någonting ödesdigert tagit sin början. 

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

Eller lyssnar. Håkan Nessers böcker avnjuter man med fördel som ljudbok. Särkskilt om det är han själv som läser, vilket det oftast är. Han har en jämn och …ja, torrhumoristisk ton som ger berättelsen den där särskilda nesserska laddningen som jag tycker om.

 

Styckerskan från Lilla Burma är den femte och, enligt ryktet, sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti i den fiktiva staden Kymlinge.

Bokens titelroll spelas av Ellen Bjarnebo som suttit 11 år på Hinseberg efter att ha slagit ihjäl sin man, styckat honom och gömt delarna i skogen utanför Lilla Burma, gården utanför Kymlinge där de bott tillsammans med sin tolvårige son. Efter att hon lämnat fängelset återvänder hon till Kymlinge och flyttar sedermera ihop med en udda man vid namn Morinder.  Några år senare är Morinder plötsligt försvunnen och Ellen blir återigen föremål för polisens förhör men vart Morinder tagit vägen, eller om Ellen har något med hans försvinnande att göra kommer de aldrig fram till.

Nu är det fem år senare och Gunnar Barbarotti har blivit satt att ”reda ut några lösa trådar” i fallet Morinder. Kommissarie Assunander har gett honom det här uppdraget som ett slags arbetsträning eftersom Barbarotti försöker komma tillbaka efter en personlig tragedi.  Eller har Assunander, som precis står i begrepp att gå i pension, ett eget intresse av historien klaras ut innan han lämnar sin post?

 Barbarottis arbetsträningsfall, huvudfallet i boken, handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnornas hämnd.

Jag har alltid tyckt att Nessers kvinnoskildringar är en aning enkelspåriga, Eva Backman, Gunnar Barbarottis kollega är nog den som varit mest sammansatt.  Men när jag tänker på det så är jag inte säker på att hans män är särskilt mångfasetterade heller.  Egentligen.  I böckerna om Van Veeteren hade jag länge svårt att skilja dem åt.

Det är inte personteckningarna, utan själva berättelserna som är Nessers starka sida, även om han kan hitta på en del roliga ”figurer”. Berättelserna är välkomponerade och tar ofta oanade vändningar. Dessutom kryddar han det hela med underfundiga, till synes ovidkommande, bihistorierier.  I Styckerskan från Lilla Burma har till exempel Axel Wallman, Gunnar Barbarottis ljusskygge studiekamrat lämnat eremitlivet och reser runt i världen som litteräragent åt Hiters barnbarn.

Mera Tomas Arvidsson

Böckerna Dubbelstöten och Utanförskapet  berättar om hur livet gestaltar sig för Doktorn respektive Studierektorn efter att de begått sitt vattentäta bankrån i Enkelstöten.
Efter det perfekta brottet har förövarna valt att förvalta sina rikedomar på lite olika sätt. Doktorn (Dubbelstöten) har emigrerat till Schweiz tillsammans med sin unga sekreterare i en ny Jaguar, med sin del av rånbytet omvandlat till ett avgassystem i guld (så att det ska gå att få det över gränsen utan några problem i tullen.)
Studierektorn (Utanförskapet) har nöjt sig med att köpa en sommarstuga på Öland och förvarar resten i en sportväska bakom värmepannan. Han njuter av friheten att kunna plocka åt sig en tusenlapp då och då för att förgylla vardagen lite.

I Dubbelstöten får vi veta att livet i lyxvillan i Schweiz inte riktigt blev som Doktorn hade tänkt sig. Att omvandla guldet till reda pengar var besvärligare än han hade räknat med och levnadskostnaderna i Schweiz är höga, förmögenheten har krympt. Doktorn vantrivs med sitt jobb och med sitt sociala umgänge. Både han och hans unga hustru längtar hem. Tillsammans planerar de för sin återflytt till Sverige. För att skaffa sig ett ordentligt startkapital till hemkomsten tänker de stjäla Nobelpriset.


Studierektorn trivs bra med livet så som det är och orsaken till att han börjar fundera på att begå nya brott, för det gör han ju naturligtvis annars skulle det inte ha blivit någon Utanförskapet, är kanske en smula mer orealistisk än Doktorns skäl. Men jag gillar Studierektorns skäl bättre i alla fall. Jag tänker inte berätta mer om vilket skälet är annat än att det är en hamster inblandad. Det är på grund av denna hamster som Studierektorn ger sig till att planera ett större försäkringsbedrägeri tillsammans med sin bror.
Det går lite olika bra för dem, Doktorn och Studierektorn.

Det är inte bara hamstern och hemlängtan som får dem att planera nya brott. Det är den där längtan efter spänning som ligger dold djupt ner bakom både Doktorns och Studierektorns välanpassade yttre. Det är detta tema som Tomas Arvidsson har koncentrerat sig på i sitt författarskap: den välbärgade meddelklassens längtan efter något mer än bara ett gott liv och den underliggande galenskapen hos idealmedborgaren, att den som till det yttre ser ut att vara en samhällets stöttepelare på insidan kan vara en kalkylerande brottsling. Det är detta han ägnar sig åt att filosofera kring i ett antal roliga böcker, men man behöver nog inte läsa alla i ett sträck.

Harry Potter - igen

Hittade inga nya ljudböcker som jag hade lust att lyssna på på väg till jobbet, så jag började lyssna om Harry Potter-böckerna. Jag gillar Harry Potter, även om jag inte är någon fanatiker. Det är en ganska bra historia på det stora hela.
Det jag har emot ljudböckerna är att Krister Henriksson, som läser dem, plötsligt, oväntat och ibland en smula omotiverat enligt mitt tycke, ger sig till att gallskrika efter att ha pratat i normal samtalston under en länge tid. Om jag någon gång kommer att drabbas av tinitus är det på grund av poltergeisten Peewes (Jag vet inte hur han stavar sitt namn eftersom jag bara har lyssnat på honom.).

Just nu befinner jag mig någonstans i mitten av den femte boken Harry Potter och Fenixordern och börjar känna mig en aning...mätt. Faktum är att jag känner att jag börjar storkna på minnessåll och impedimentabesvärjelser, klonkar och dubbeltimmar i spådomskonst. Jag vill minnas att jag kände något liknande ungefär på samma ställe förra gången.

Som tur är har jag fått slag på Håkans Nessers Styckerskan från lilla burma och så fort Harry Potter har flugit färdigt för den här boken ska jag vila mina öron med Håkan Nessers jämna, torra stämma som lugnt berättar om jordiska ting som styckmord och förlusten av nära anhöriga.

Huset på Arlozorovgatan av Simon Kudrischoff



I huset på Arolozorovgatan i Tel Aviv finns det fyra lägenheter.
I en av dem bor Nathan. Han är så desperat efter sex att han klär ut sig till chassidisk jude för att få det. Det blir inte riktigt som han tänkt sig.
   I en annan bor den berömde författaren Assaf tillsammans med sin fru Leah. Assaf är uppslukad av sitt skrivande och sin förträfflighet och är mycket förtjust i att citera sina egna romaner. Han älskar sin fru Leah även om han kanske inte är så uppmärksam på henne. De ska älska varandra hela livet. Tror Assaf.
   Yisraela bor också i huset på Arolozorovgatan. Hon kom tillsammans med sin man Samuel och deras båda barn från Etiopien till Israel, landet som skulle flöda av mjölk och honung. Samuel blev överkörd på gatan av ett ryskt rattfyllo och nu har barnen flyttat hemifrån, så Yiselda bor ensam i sin lägenhet och jobbar på att erövra det hebreiska språket genom böcker och filmer som hon lånar av sin granne Yair.
   Yair är den unge, homosexuelle "poeten som inte kan skriva", men han arbetar hårt på att bli bättre. Nu har han också kommit in på universitetskursen i litteraturvetenskap som leds av Assafs hustru Leah.
   Varvat med de boendes liv och leverne berättas historien om mordet på Haim Arlozorov, mannen som gett sitt namn till gatan där de alla bor. 1933 mördades han på stranden i närheten. Än idag vet man inte av vem.
  Vanligtvis har de boende på Arlozorovgatan inte så mycket med varandra att göra. Assaf nedlåter sig inte ens alltid att hälsa på sina grannar när han möter dem i trapphuset. Men efter diverse omtumlande, hårresande upplevelser på varsitt håll ska de upptäcka varandra och bli vänner.

Det är något med språket i Huset på Arolozorovgatan som ger en känsla av en annan kultur, ett annat språk som skinner igenom och hjälper till att förflytta läsaren från Sverige till Israel. Det är inte författarens modersmål som tränger sig på, han är ju svensk, född och uppvuxen i en svensk familj. Det är hans mors familj som har judiskt påbrå och som gjort honom intresserad av Israel.
Jag vet inte riktigt vad det är som skapar den här känslan. Det är inte enbart de rent utländska orden som används med kursiv i texten ibland och som jag förmodar är hebreiska, det är något i själva språkbruket. Kanske är det de ibland högstämda uttrycken som i vårt dagliga språkbruk betraktas som lite gammeldags men som här blandas med slang, särskilt hos de yngre Yair och Nathan. Liknelser och metaforer används också flitigt på ett sätt som inte är så vanligt i svenskan.
   Jag gillar det hur som helst och jag gillar historien om de boende i huset på Arlozorovgatan. Den är lagom galen och allvarlig i god blandning. Men jag vet inte riktig vad jag tycker om layouten. Det är ett särskilt typsnitt i rubriken för varje person och förutom det är det gott om illustrationer i svartvitt. De fick mig visserligen att undra vad det här var för någonting när jag första gången bläddrade i boken men i övrigt vet jag inte om de tillför så mycket. Den här berättelsen står bra för sig själv utan andra utsmyckningar.

Skärvor av en diktsamling av Gunnar Ekelöf

Har påbörjat ett litet lyrikprojekt. Projektet är Ekelöfts samlade dikter från pärm till pärm. Jag har läst mycket Ekelöf genom åren men mest bläddrat hit och dit i boken. Men nu tänkte jag mig lite mer struktur i läsningen. Huruvida det är bra med struktur i diktläsning är ju något man kan fundera på, men det är ett annat blogginlägg. Jag vill ha läst allt och då känns det ju som om den enda möjligheten är att gå från ena änden till den andra.

Skärvor av en diktsamling är 16 tidiga diktskärvor. De är inte lika...täta som Ekelöfs dikter ska bli senare. De är som hastiga akvarellskisser över landskap, mycket vått i vått. Små naturbeskrivningar. Ofta finns där musik, eller en ton. Som i nummer 15:

Från den grå morgonhimlen silade ett fint regn; träden
stod stilla, men buskarnas blad och blommorna, som
slutit sina kalkar, darrade sakta under regnet. Det prasslade
i gräset, och när och fjärran ljöd ett stilla melodiskt brus...

Min favorit är nummer 8. Det är också den som i mitt tycke pekar mest framåt mot vad som ska komma i Ekelöfs diktning:

Jag känner cellen, urdjuret inom mig; efter miljoner och
åter miljoner år har jag återfunnit mig själv i en människa.

Enkelstöten av Tomas Arvidsson

Detta är första boken om den kriminelle studierektorn Jan Bertilsson i Kalmar. Här planerar han sitt första brott tillsammans med sin gamle vän doktorn. Tillsammans ska de begå det perfekta bankrånet och förlitar sig tungt på att deras goda rykte och samhällsställning ska utgöra ett oigenomträngligt kamouflage. Vem skulle till exempel komma på tanken att misstänka en sådan helylleman som Bertilsson; studierektor, tvåbarnsfar, villaägare och medlem i Tiger group, en förening för män med samma solida samhällsställning som studierektorn själv.
   Studierektorn är inte alls den kriminella typen, vare sig till det yttre eller det inre och det är han som oroar sig mest för följderna. Hans vän doktorn är lite mer easy going, vilket illustreras med att han står i begrepp att lämna sin andra fru, medan Bertilsson fortfarande är inne på sitt första äktenskap. För sin del av bytet köper Bertilsson en något dyrare begagnad bil än den han tidigare haft och en sommarstuga, medan doktorn köper en ny jaguar.

Intrigen lutar sig -liksom doktorn och studierektorn - på spänningen som uppstår genom att sådana atypiska brottslingar faktiskt begår ett brott. Att så vanliga människor som studierektorn och doktorn ändå är kan få för sig att råna banker.
   Och vad är det då som får två män i begynnande medelålder, med trygga samhällsställningar att riskera allt för ett bankrån? Deras problem menar doktorn och studierektorn är att alla pengar de tjänar på att ha en lite "högre" ställning äts upp av marginalskatten, så det slutar med att man sitter fast i ett arbete med massor av ansvar men ändå inte har några pengar kvar för att sätta den berömda guldkanten på tillvaron. Och ovanpå detta har man husamorteringar och barn som ska försörjas. Bankrånet blir alltså ett uttryck för medelklassens frihetslängtan, kan man väl säga.

Efter Enkelstöten följde flera böcker om studierektor Bertilsson på samma tema; han dras med på nya "stötar" av vänner med mer vågad läggning än han själv. På 80-talet filmades böckerna och studierektor Jan Bertilsson spelades av Björn Gustavsson som gör det ännu tydligare än vad det framgår i böckerna, att Jan Bertilsson inte är någon vidare ganstertyp.

Balladen om Marie - en biografi över Marie Kröyer av Tonni Arnold

Tonni Arnolds biografi handlar om Marie Triepcke, den unga kvinnan som gifte sig med den berömde Skagen-målaren Sören Kröyer och som sedan lämnade honom och deras dotter för den svenske kompositören Hugo Alfvén. Vi får följa henne från barndomen, genom två olyckliga äktenskap, stäkta konstnärsdrömmar, psykisk och fysisk ohälsa, fram till hennes död 1940.

Tonni Arnold skildrar verkligheten bakom klicheerna om det kröyerska äktenskapet, där Marie framstått som den vackra, egoistiska isjungfrun och Kröyer fått alla sympatier.
Så står det i baksidestexten till Balladen om Marie. Det är precis så äktenskapet framställs i filmen Hipp hipp hurra. Den där Kröyer spelas av Stellan Skarsgård och Marie av Pia Vieth.
Men det är på grund av en annan film jag läser den här biografien. I vintras gick filmen Balladen om Marie Kröyer på bio. Den baseras fritt på biografin med (nästan) samma namn. Jag blev mycket berör av den filmen och kände mig tvungen att läsa boken för att få veta mer.
Man ska alltid se filmen innan man läser boken. Har man redan läst boken när filmen visas ser man filmen  på egen risk.
Hade jag sett filmen Balladen om Marie Kröyer efter att jag läst boken hade jag avskytt filmen.

 

För det är ju det här med fritt baserad och att skildra verkligheten. När jag läser Arnolds biografi upptäcker jag hur många direkta faktafel filmen innehåller och det irriterar mig. För jag förstår inte varför. Visst begrier jag att man, när man dramatiserar verkliga människors liv måste fylla i, fabulera och lägga ord i munnen på dem ibland men varför man måste göra direkta fakta fel när man dessutom anger att man har en biografi i grunden, det förstår jag alltså inte. Jag nöjer mig med att ta upp ett par exempel:

Kröyers begravningen utgör en slags ram i filmen, vi både börjar och slutar där. I filmen står Marie längst fram medan kistan sänks ned i en vattenfylld grav. I verkligheten var Marie inte alls närvarande vid gravsättningen. Hon hade blivit avrådd från detta eftersom man trodde att detta skulle väcka allt för stor anstöt. Hon hade ju trots allt lämnat Kröyer för en annan man. Hon befann sig visserligen i Skagen vid tillfället men väntade på sitt hotellrum medan begravningen pågick.

   Ett annat exempel är Henny, den kvinna som Marie i filmen ber se efter Vibeke medan hon själv reser bort tillsammans med Hugo Alfvén. I filmen blir Henny själaglad eftersom hon alltid längtat efter ett barn, i verkligheten är Henny gift och fembarnsmor (!) samtidigt som hon har en kärleksaffär med Sören Kröyer.

 Det blir inte en bättre historia av att de här felen görs.
 

Tonni Arnolds biografi är inte en verklighetsbaserad roman, de är ju annars ganska vanliga just nu. Den är just en biografi, baserad på studier av brev och dagböcker, intervjuer. Den är skriven i en populärvetenskaplig ton och lyckas gripa tag och engagera trots att den låter sig begränsas av fakta. De inblandade kommer flitigt till tals även om hon inte lägger ord i munnen på dem utan använder deras egna i citat från dagböcker och brev. Ibland kan jag emellertid sakna fotnoter till från vilka brev och dagböcker det citeras.
 Arnold drar sig inte för att ha åsikter trots den vetenskapliga tonen. Alfvén får sig till exempel en rejäl känga. Möjligen rättmätigt.
    Vi får även utförliga personteckningar över både Sören Kröyer och Hugo Alfvén, det över huvud taget en fyllig biografi. Men det jag skulle vilja veta mer om är hur den åldrade Marie ser på sitt målande. Som ung, innan hon gifte sig med Kröyer och under de första åren som hans fru, tänker hon ju på sig själv som en männsika som ska leva för att måla. Under bröllopsresan målar de båda två, hon visserligen mindre än hon skulle önska. Under ett antal stormiga år med den allt mer sinnessjuke Kröyer ebbar drömmarna om det egna målandet ut. Flera år senare sitter hon efter sju sorger och åtta bedrövelser under en annan resa, i en solstol och tittar på när Hugo Alfven målar akvareller för att koppla av. Själv målar hon inte. Men vad tänker hon, hur känns det att sitta där och se honom? Kanske lämnade hon inga skrivelser efter sig om detta, kanske talade hon inte med någon om det, så veta säkert vad hon tänkte kan vi kanske inte. 
Men vi måste väl ändå undra.

30 meter mord av Kerstin Ekman

Egentligen är kriminalkommissarie Viggo Bredberg på semester i den lilla badorten för att koppla av och fiska litegrann men det får han naturligtvis inte. På orten håller ett filmsällskap på att spela in en film och mitt under brinnande inspelning, rakt framför kameran, begås ett mord. En pojke xom är med som statist blir oförklarkligt skjuten. Händelseförloppet finns återgivet på 30 meter av filmen, därav bokens titel. Bredberg blir naturligtvis inblandad i mordutredningen och kan glömma sin stillsamma semester. Ingen förstår varför någon skulle vilja skjuta den 16-årige Krister Hermansson. Hade han sett något han inte skulle se?  Dessutom är en musiker som medverkat i filmen spårlöst försvunnen och en liten flicka söker upp Bredberg och påstår att hon hittat ett lik i en kolkällare. När Viggo följer med henne för att se efter är kolkällaren emellertid tom.

Det här är Kerstin Ekmans första bok som kom ut 1959 och det är lite kul att läsa den så här nästan direkt efter att ha läst hennes senaste. De skiljer sig en del. Språket är betydligt enklare i 30 meter mord än i Grand final i skojarbranschen. Troligen beror detta på att det är 54 år emellan dem men det rör sig ju också om olika genrer.

30 meter mord är en klassisk deckare från den här tiden. Viggo Bredberg är Ekmans polis som ska återkomma i fler deckare efter denna. De mistänkta återfinns i en liten begränsad krets, precis som hos Agatha Christie eller Maria Lang. Det kanske inte är den mest realistiska typen av deckare men nutidens deckare som är fulla av öststatmaffior och terrordåd tråkar faktiskt ut mig. Jag föredrar de här lite mer navelskådande deckarna där hjälten inte med nödvändighet är ett stenhårt muskelberg.

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Det har landat ett manus på skrivbordet hos akademiledamoten Lillemor Trojs förläggare. Det verkar vara en slags biografi över Lillemor liv, en inte odelat smickrande biografi. Manuset är skrivet av en Barbro Andersson men Lillemors förläggare är övertygad om att det är Lillemor som har skrivit manuset under pseudonym och han kallar henne till sig för att försöka övertala henne att inte publicera det. Det innehåller nämligen en del sensationella avslöjanden.
   Vad han inte vet är att det i själva verket är Lillemor Troj som under alla år varit pseudonym för Barbro Andersson. Att det är Barbro Andersson som skrivit alla böcker som givits ut i Lillemor Trojs namn och gjort att hon blivit invald i den Svenska Akademin. Men nu har Barbro Andersson alltså skrivit sitt eget namn på ett manus som avslöjar sanningen. Lillemor förstår att nu är Barbro, eller Babba som hon kallas, ute efter henne. Hur ska hon hantera det här?

Bodil Malmsten talar i sin bok om skrivande Så gör jag  (som kommer att behandlas vidare här vid ett senare tillfälle) om hur den skrivande (den som skriver boken) och författaren (den som sedan presenterar boken i medierna, på uppläsningar och signeringar) är två olika personer eller personligheter. Kerstin Ekman har gjort roman av detta det faktum att "monstret är dubbelhövdat", som hon själv uttrycker saken.
   I Grand Final i skojarbranschen är Den Skrivande Barbro Babba Andersson en ful och grov kvinna, cynisk och ganska burdus. Namnet Babba är ju inte något som för tankarna till en späd och pimpinett liten varelse direkt. Jag drar paralleller till den fula häxan Baba Yaga från den ryska folksagan om Vaslisa. Hon passar inte i rampljuset direkt men skriva kan hon. Lillemor Troj däremot är en stilig, väklädd kvinna som är bra på korrekturläsning och att synas i media. Det är hon som är Författaren. Hon har också många likheter med Kerstin Ekman själv. Hon inte bara delar hennes garderob utan också hennes namn. Kerstin Ekmans mellannamn är Lillemor. Det författarskap som Babba och Lillamor bygger upp liknar också Kerstin Ekman. De börjar med deckare och skriver senare en romansvit om barnens vilkor i deras gemensamma barndoms stad. Den får väl motsvara Kerstin Ekmans svit Kvinnorna och staden. Och så är det förstås medlemskapet i Svenska Akademin.
   Ibland anar man att det rör sig om två sidor av en och samma person snarare än om två olika individer. Till exempel står Babba Lillemor mycket närmare än någon av hennes äkta män gör, trots att Lillemor och Babba aldrig har blivit riktiga vänner. Babba är ständigt närvarande men männen känns över huvud taget väldigt frånvarande. När Lillemor gör sitt inträde i akademin till exempel, sitter modern, en gammal faster och Babba naturligtvis på anhörigbänken. Mannen nämns aldrig.

Grand final i skojarbranschen är en välskriven (naturligtvis) och syrlig skildring av bokbranschen, skojarbranschen. Den tål att läsa flera gånger för den har så många bottnar och många trådar man kan nysta i att det egentligen är för lite med en gång. Dessutom är det en mycket rolig bok.
Och hur går det då? Vad gör Lillemor Troj med Babba Andersson och hennes manuskript? Ja, det finns väl bara en sak att göra egentligen...