Då har jag till slut lyssnat igenom Brobyggarna. Den första boken i Jan Guillous nya romanserie om 1900-talets historia. Europas 1900-tal.
Det ska väl sägas att jag var skeptisk redan från början; jag och herr Guillou har aldrig riktigt kommit överens. Det blev inte bättre efter det ganska pompösa förordet. Väl inne i själva berättelsen gjorde jag två ganska långa uppehåll i lyssningen eftersom det helt enkelt blev lite för mycket krig och jakt och mandom, mod och morske män.
Att det visserligen finns en framgångsrik kvinna med i berättelsen känns mest som en parantes.
Ledsen Guillou, men du övertygade mig inte den här gången heller.
söndag 27 november 2011
söndag 13 november 2011
Soldansaren läser Skriva
Soldansaren läser den nya tidskriften Skriva och njuter av att den finns.
För som redaktörerna skriver på ledarsidan:" ...det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för alla oss som gillar att skriva."
Vi är ju många som tycker om att skriva i en eller annan form. Varför förefaller det då som om skrivandet inte är något som är riktigt godkänt att hålla på med i hobby- eller passionsform, på samma sätt som att måla akvarell eller fotografera?
Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så?
Hur som helst njuter jag av Skriva.
För som redaktörerna skriver på ledarsidan:" ...det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för alla oss som gillar att skriva."
Vi är ju många som tycker om att skriva i en eller annan form. Varför förefaller det då som om skrivandet inte är något som är riktigt godkänt att hålla på med i hobby- eller passionsform, på samma sätt som att måla akvarell eller fotografera?
Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så?
Hur som helst njuter jag av Skriva.
Utrensning av Sofi Oksanen (igen)
Inte för att de där nya kunskaperna om mänskligheten av särskilt glädjande.
En av de hemskaste böcker jag läst men också en av de mest välskrivna.
En av de hemskaste böcker jag läst men också en av de mest välskrivna.
onsdag 2 november 2011
Utrensning av Sofi Oksanen
Äntligen Oksanen!
Hon har stått på min oskrivna läslista hur länge som helst. Jag har till och med burit hem Baby Jane från biblioteket, för att sedan bära tillbaka den oläst för att tiden inte räckte till. Eller vilket annat dåligt skäl jag angav.
Den här gången har jag burit hem Utrensning och faktiskt satt igång.
Utrensningen utspelar sig på den estniska landsbygden, i Berlin och Vladivostok, under tiden för andra världskriget när Estland blir ockuperat av Ryssland och i början av 90-talet vid Sovjetunionens fall. Det börjar med att den nu gamla Aliide, mitt under konserveringen av tomaterna, hittar en ung kvinna vid namn Zara liggande i sin trädgård. Och eftersom jag avskyr baksidestexter som avslöjar för mycket av handlingen tänker jag inte säga mer än så om handlingen i Utrensningen.
Jag tycker om att läsa om sådant jag inte vet så mycket om, om samhällen/kulturer där folk inte agerar efter samma mönster som vi gör i vårt samhälle och i vår kultur, där jag alltså inte alltid kan räkna ut hur folk ska bete sig i en given situation, där det ibland är ytterst osannolikt att vi i vårt samhälle och vår kultur någonsin skulle ställas inför denna givna situationen.
Jag är pinsamt okunnig om vårt grannland Estlands historia och, vilket kanske är ännu mer pinsamt, om dess nutid. Det är en av anledningarna till att jag tycker om den här boken.
En annan är att Oksanen är så osentimental i sin framställning av både Zaras och Aliides liv och elände. Inget snyftande här inte. Åtminstone inte ännu, på sidan 116.
Ett tredje är bildspråket. Till exempel:
Vreden vällde fram i ögonhålorna hos dem som stått i kö sedan gryningen och den försökte nå hans ben. Den hann aldrig fram till Vollis stövlar, hur lång kön än var, för på den tiden var hans ben ännu inte svaga, utan starka och flottiga, och på ett ögonblick hade de stigit över tröskeln till vilken butik som helst och lämnat ett tjock flod av hat bakom sig.
En fjärde anledning till att jag tycker om den här boken är kapitelnamnen som inte är några klassiska kapitelnamn. Här är ett några riktiga höjdare:
I skåpet finns mormor resväska och i väskan hennes vadderade jacka.
Varje gång knivarna klirrar låter det som hån.
Tjuvar är alltid intresserade av historier om andra tjuvar.
Så hittills, till och med sidan 116, är Utrensning en glädje över språkets formbarhet och över att få nya kunskaper om mänskligheten. Men glädje handlar det annars inte mycket om i boken Utrensning av Sofi Oksanen som jag äntligen börjat läsa.
Hon har stått på min oskrivna läslista hur länge som helst. Jag har till och med burit hem Baby Jane från biblioteket, för att sedan bära tillbaka den oläst för att tiden inte räckte till. Eller vilket annat dåligt skäl jag angav.
Den här gången har jag burit hem Utrensning och faktiskt satt igång.
Utrensningen utspelar sig på den estniska landsbygden, i Berlin och Vladivostok, under tiden för andra världskriget när Estland blir ockuperat av Ryssland och i början av 90-talet vid Sovjetunionens fall. Det börjar med att den nu gamla Aliide, mitt under konserveringen av tomaterna, hittar en ung kvinna vid namn Zara liggande i sin trädgård. Och eftersom jag avskyr baksidestexter som avslöjar för mycket av handlingen tänker jag inte säga mer än så om handlingen i Utrensningen.
Jag tycker om att läsa om sådant jag inte vet så mycket om, om samhällen/kulturer där folk inte agerar efter samma mönster som vi gör i vårt samhälle och i vår kultur, där jag alltså inte alltid kan räkna ut hur folk ska bete sig i en given situation, där det ibland är ytterst osannolikt att vi i vårt samhälle och vår kultur någonsin skulle ställas inför denna givna situationen.
Jag är pinsamt okunnig om vårt grannland Estlands historia och, vilket kanske är ännu mer pinsamt, om dess nutid. Det är en av anledningarna till att jag tycker om den här boken.
En annan är att Oksanen är så osentimental i sin framställning av både Zaras och Aliides liv och elände. Inget snyftande här inte. Åtminstone inte ännu, på sidan 116.
Ett tredje är bildspråket. Till exempel:
Vreden vällde fram i ögonhålorna hos dem som stått i kö sedan gryningen och den försökte nå hans ben. Den hann aldrig fram till Vollis stövlar, hur lång kön än var, för på den tiden var hans ben ännu inte svaga, utan starka och flottiga, och på ett ögonblick hade de stigit över tröskeln till vilken butik som helst och lämnat ett tjock flod av hat bakom sig.
En fjärde anledning till att jag tycker om den här boken är kapitelnamnen som inte är några klassiska kapitelnamn. Här är ett några riktiga höjdare:
I skåpet finns mormor resväska och i väskan hennes vadderade jacka.
Varje gång knivarna klirrar låter det som hån.
Tjuvar är alltid intresserade av historier om andra tjuvar.
Så hittills, till och med sidan 116, är Utrensning en glädje över språkets formbarhet och över att få nya kunskaper om mänskligheten. Men glädje handlar det annars inte mycket om i boken Utrensning av Sofi Oksanen som jag äntligen börjat läsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)