Be för mig i tusen år av Yiyun Li

Be för mig i tusen år är en novellsamling som handlar om det nya Kina, efter Mao, där många i den yngre generationen lämnat Kina för USA som Yiyun Li själv gjorde 1996.

Noveller som är som vassa små glasskärvor. Hennes språk är rakt på och klart som glas och de livsöden som skildras är så smärtsamma att man skär sig på kanterna.

Det är så snyggt hur Li lyckas båda fånga och distansera läsaren på samma gång. Inte ens när novellen är skriven i jag-form kommer man personerna riktigt in på livet, samtidigt som man inte kan undgå att gripas av deras öden.
Nu är det ju aldrig jaget i novellen som är huvudpersonen - i novellen Persimoner är berättaren en anonym iakttagare i mängden - och kanske är det det som hjälper till att skapa det där avståndet.
Karaktärerna tänker inte i direkt anföring och ingen av dem håller på och "känner" en massa. Läsaren får sluta sig till hur karaktärerna känner sig genom deras handlingar, även berättarens känslor. "Jag gick inte ut och lekte med flickorna i gränden den sommaren" säger en flicka i en av novellerna. Hon säger inte att hon kände sig nedstämd eller skämdes.
Snyggt och gripande.

Dagarna med Kerstin

Åsa Mattssons samtalar med Kerstin Thorvall och Caroline Roosmark fotograferar.

Det är inte en bok som ägnar sig åt basfakta om Kerstin Thorvall, den förutsätter att man känner till en del händelser i hennes liv. Det är heller inte en bok som kommer med några nya, stora avslöjanden om Thorvall.

Det är samtalen, omständigheterna omkring dem och Mattssons reaktioner på vad som sägs som, tillsammans med Roosmarks foton, skapar en bild av personen Thorvall. Det är ingen förskönande bild.

Thorvall är precis lika självcentrerad som de stora manliga genierna, vilket vi som läst en del av hennes böcker redan räknat ut. De manliga genierna brukar ju ursäktas med att de är just genier medan Thorvall ständigt har varit ifrågasatt.

Inte för att jag tänker försvara henne, jag tror nog att Thorvall kunde gå folk på nerverna på gränsen till det uthärdliga.
Under en period ringer hon till Mattsson dagligen, ibland upp till tio gånger på samma dag, för att tala om hur dåligt hon mår och bli tröstad. Och det låter ju ganska jobbigt. Men det skulle inte vara mindre jobbigt om det vore Strindberg som ringde.

Jag upptäckte Thorvall i form av en raspig kassettboksinspelning av Det mest förbjudna, där Thorvall själv läser febrigt och så fort att hon inte själv hänger med ibland.Det som kittlade mig och som fick mig att fastna var inte sexet, som så många hakat upp sig på, det var att hon var så aggressiv mot sin mor. För trots att huvudpersonen i boken kallas Anna så ”vet” man ju ändå att det var Thorvall det handlade om. Eller?
"Allt jag skriver handlar om mig." Har Thorvall själv skrivit någonstans men i Dagarna med Kerstin är hon sur över att hon fått kritik för att hon bara skriver som det är och inte gestaltar, som hon tyckt att hon gjort.

Det som kittlar och irriterar med Thorvall, åtminstone hos mig, är detta att hon tillåter sig ta sån plats. Hon är också nästan lite för stor för den här boken...

Statsrådet i tiden av Bo Baldersson

- Hur blev det nu, fick vi nånsin högertrafik?
Vi rusade runt i en rondell.

Så börjar Statsrådet i tiden skriven av pseudonymen Bo Baldersson. En antikvariatdam i Uppsala hävdade bestämt att det var Ebbe Carlsson som låg bakom Bo Baldesson-böckerna, där Statsrådet i tiden är den sjunde i en serie om elva.

Ovan avspark anger tonen och tempot i resten av boken. Det är Statsrådet som kör. Så klart. Detta märkliga statsråd som far runt som en orkan inte bara i rondeller utan var han än visar sig. Han är en sextonbarnsfar vars stora intresse är att utreda mord på sitt eget oortodoxa sätt. Under riksdagens öppnande konverserar han drottningen genom att fråga om hon har varit på någon intressant begravning nyligen och planerar eråttiska möten för sina kollegor.
I "selen" (säkerhetsbältet) bredvid Statsrådet hänger adjunkt Persson, Statsrådets svåger och hans raka motsats. Han är en sjukskriven gammal lärare i humaniora, som mest ägnar sig åt att läsa historiska verk och fundera över sina krämpor (tarmen och hjärtat). Det är adjunkt Persson som är berättare i boken, och han ägnar boksidorna åt att förfasa sig över Statsrådets framfart, men hur det än är så är han ständigt vid hans sida i mordutredningarna.

Böckerna om Statsrådet är alla uppbyggda på det gamla klassiska Agatha Christie-deckarviset: Ett begränsat antal personer samlas ihop på en begränsad yta, en av dem mördas och mördaren går att finna i den begränsade gruppen. I den här boken är den begränsade gruppen kommitén. FÅMP (En förkortning på "Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot på våld på allmänna platser). Kommitén är i slutskedet av sitt uppdrag och huserar hemma hos Statsrådet, som själv står för mathållningen och serverar hårdkokta ägg, grillkorv och saftkobbel.

Efter att mordet har begåtts börjar alltid en hejdlös utredningsturné där Statsrådet med adjunkten i hasorna, åker runt och besöker de misstänkta för att samla ledtrådar. Han drar sig inte för att samla in ledtrådarna genom att klättra in genom fönster, klä ut sig till tv-reparatör och rota runt i folks skrivbordslådor och garderober. I Statsrådet i tiden blir han emellertid besegrad av en av sina misstänkta som tvingar honom med sig i en hinderbana där han inte orkar flåsa fram sina plumpa frågor.

Upplösningen nås när Statsrådet samlat ihop alla de misstänkta på brottsplatsen för att provocera mördaren att avslöja sig, också detta ett klassiskt Agatha Christie-drag.

Jag föredrar den här gamla klassiska typen av deckare framför de moderna med kriminella ligor och öststatsmaffior. Kanske beror de på att de inte är så realistiska. Och att de har betydligt mer humor.

... om fisk i poesin.

Läser Lyrikvännens senaste nr som blivit liggande i den osorterade röran bredvid sängen. Det jag gillar med Lyrikvännen är att den är så totalt trendokänslig, eller känslig för vad som säljer. Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om dagens trenderna inom lyriken, men kanske kunde man tro att Lyrikvännen i dessa dagar borde göra ett specialnummer med Tomas Tranströmer. Men inte då.

Man nöjer sig med att hurra för Tranströmer i den sista meningen i Ledaren.

I övrig handlar numret om fisk.

Fisk i poesin.

Kanske tänker man att man inte behöver lyfta fram Tranströmer, för han får ju uppmärksamhet ändå medan fisken i poesin inte får så stort utrymme. Vilket är en helt korrekt bedömning…