Balladen om Marie - en biografi över Marie Kröyer av Tonni Arnold

Tonni Arnolds biografi handlar om Marie Triepcke, den unga kvinnan som gifte sig med den berömde Skagen-målaren Sören Kröyer och som sedan lämnade honom och deras dotter för den svenske kompositören Hugo Alfvén. Vi får följa henne från barndomen, genom två olyckliga äktenskap, stäkta konstnärsdrömmar, psykisk och fysisk ohälsa, fram till hennes död 1940.

Tonni Arnold skildrar verkligheten bakom klicheerna om det kröyerska äktenskapet, där Marie framstått som den vackra, egoistiska isjungfrun och Kröyer fått alla sympatier.
Så står det i baksidestexten till Balladen om Marie. Det är precis så äktenskapet framställs i filmen Hipp hipp hurra. Den där Kröyer spelas av Stellan Skarsgård och Marie av Pia Vieth.
Men det är på grund av en annan film jag läser den här biografien. I vintras gick filmen Balladen om Marie Kröyer på bio. Den baseras fritt på biografin med (nästan) samma namn. Jag blev mycket berör av den filmen och kände mig tvungen att läsa boken för att få veta mer.
Man ska alltid se filmen innan man läser boken. Har man redan läst boken när filmen visas ser man filmen  på egen risk.
Hade jag sett filmen Balladen om Marie Kröyer efter att jag läst boken hade jag avskytt filmen.

 

För det är ju det här med fritt baserad och att skildra verkligheten. När jag läser Arnolds biografi upptäcker jag hur många direkta faktafel filmen innehåller och det irriterar mig. För jag förstår inte varför. Visst begrier jag att man, när man dramatiserar verkliga människors liv måste fylla i, fabulera och lägga ord i munnen på dem ibland men varför man måste göra direkta fakta fel när man dessutom anger att man har en biografi i grunden, det förstår jag alltså inte. Jag nöjer mig med att ta upp ett par exempel:

Kröyers begravningen utgör en slags ram i filmen, vi både börjar och slutar där. I filmen står Marie längst fram medan kistan sänks ned i en vattenfylld grav. I verkligheten var Marie inte alls närvarande vid gravsättningen. Hon hade blivit avrådd från detta eftersom man trodde att detta skulle väcka allt för stor anstöt. Hon hade ju trots allt lämnat Kröyer för en annan man. Hon befann sig visserligen i Skagen vid tillfället men väntade på sitt hotellrum medan begravningen pågick.

   Ett annat exempel är Henny, den kvinna som Marie i filmen ber se efter Vibeke medan hon själv reser bort tillsammans med Hugo Alfvén. I filmen blir Henny själaglad eftersom hon alltid längtat efter ett barn, i verkligheten är Henny gift och fembarnsmor (!) samtidigt som hon har en kärleksaffär med Sören Kröyer.

 Det blir inte en bättre historia av att de här felen görs.
 

Tonni Arnolds biografi är inte en verklighetsbaserad roman, de är ju annars ganska vanliga just nu. Den är just en biografi, baserad på studier av brev och dagböcker, intervjuer. Den är skriven i en populärvetenskaplig ton och lyckas gripa tag och engagera trots att den låter sig begränsas av fakta. De inblandade kommer flitigt till tals även om hon inte lägger ord i munnen på dem utan använder deras egna i citat från dagböcker och brev. Ibland kan jag emellertid sakna fotnoter till från vilka brev och dagböcker det citeras.
 Arnold drar sig inte för att ha åsikter trots den vetenskapliga tonen. Alfvén får sig till exempel en rejäl känga. Möjligen rättmätigt.
    Vi får även utförliga personteckningar över både Sören Kröyer och Hugo Alfvén, det över huvud taget en fyllig biografi. Men det jag skulle vilja veta mer om är hur den åldrade Marie ser på sitt målande. Som ung, innan hon gifte sig med Kröyer och under de första åren som hans fru, tänker hon ju på sig själv som en männsika som ska leva för att måla. Under bröllopsresan målar de båda två, hon visserligen mindre än hon skulle önska. Under ett antal stormiga år med den allt mer sinnessjuke Kröyer ebbar drömmarna om det egna målandet ut. Flera år senare sitter hon efter sju sorger och åtta bedrövelser under en annan resa, i en solstol och tittar på när Hugo Alfven målar akvareller för att koppla av. Själv målar hon inte. Men vad tänker hon, hur känns det att sitta där och se honom? Kanske lämnade hon inga skrivelser efter sig om detta, kanske talade hon inte med någon om det, så veta säkert vad hon tänkte kan vi kanske inte. 
Men vi måste väl ändå undra.

30 meter mord av Kerstin Ekman

Egentligen är kriminalkommissarie Viggo Bredberg på semester i den lilla badorten för att koppla av och fiska litegrann men det får han naturligtvis inte. På orten håller ett filmsällskap på att spela in en film och mitt under brinnande inspelning, rakt framför kameran, begås ett mord. En pojke xom är med som statist blir oförklarkligt skjuten. Händelseförloppet finns återgivet på 30 meter av filmen, därav bokens titel. Bredberg blir naturligtvis inblandad i mordutredningen och kan glömma sin stillsamma semester. Ingen förstår varför någon skulle vilja skjuta den 16-årige Krister Hermansson. Hade han sett något han inte skulle se?  Dessutom är en musiker som medverkat i filmen spårlöst försvunnen och en liten flicka söker upp Bredberg och påstår att hon hittat ett lik i en kolkällare. När Viggo följer med henne för att se efter är kolkällaren emellertid tom.

Det här är Kerstin Ekmans första bok som kom ut 1959 och det är lite kul att läsa den så här nästan direkt efter att ha läst hennes senaste. De skiljer sig en del. Språket är betydligt enklare i 30 meter mord än i Grand final i skojarbranschen. Troligen beror detta på att det är 54 år emellan dem men det rör sig ju också om olika genrer.

30 meter mord är en klassisk deckare från den här tiden. Viggo Bredberg är Ekmans polis som ska återkomma i fler deckare efter denna. De mistänkta återfinns i en liten begränsad krets, precis som hos Agatha Christie eller Maria Lang. Det kanske inte är den mest realistiska typen av deckare men nutidens deckare som är fulla av öststatmaffior och terrordåd tråkar faktiskt ut mig. Jag föredrar de här lite mer navelskådande deckarna där hjälten inte med nödvändighet är ett stenhårt muskelberg.

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Det har landat ett manus på skrivbordet hos akademiledamoten Lillemor Trojs förläggare. Det verkar vara en slags biografi över Lillemor liv, en inte odelat smickrande biografi. Manuset är skrivet av en Barbro Andersson men Lillemors förläggare är övertygad om att det är Lillemor som har skrivit manuset under pseudonym och han kallar henne till sig för att försöka övertala henne att inte publicera det. Det innehåller nämligen en del sensationella avslöjanden.
   Vad han inte vet är att det i själva verket är Lillemor Troj som under alla år varit pseudonym för Barbro Andersson. Att det är Barbro Andersson som skrivit alla böcker som givits ut i Lillemor Trojs namn och gjort att hon blivit invald i den Svenska Akademin. Men nu har Barbro Andersson alltså skrivit sitt eget namn på ett manus som avslöjar sanningen. Lillemor förstår att nu är Barbro, eller Babba som hon kallas, ute efter henne. Hur ska hon hantera det här?

Bodil Malmsten talar i sin bok om skrivande Så gör jag  (som kommer att behandlas vidare här vid ett senare tillfälle) om hur den skrivande (den som skriver boken) och författaren (den som sedan presenterar boken i medierna, på uppläsningar och signeringar) är två olika personer eller personligheter. Kerstin Ekman har gjort roman av detta det faktum att "monstret är dubbelhövdat", som hon själv uttrycker saken.
   I Grand Final i skojarbranschen är Den Skrivande Barbro Babba Andersson en ful och grov kvinna, cynisk och ganska burdus. Namnet Babba är ju inte något som för tankarna till en späd och pimpinett liten varelse direkt. Jag drar paralleller till den fula häxan Baba Yaga från den ryska folksagan om Vaslisa. Hon passar inte i rampljuset direkt men skriva kan hon. Lillemor Troj däremot är en stilig, väklädd kvinna som är bra på korrekturläsning och att synas i media. Det är hon som är Författaren. Hon har också många likheter med Kerstin Ekman själv. Hon inte bara delar hennes garderob utan också hennes namn. Kerstin Ekmans mellannamn är Lillemor. Det författarskap som Babba och Lillamor bygger upp liknar också Kerstin Ekman. De börjar med deckare och skriver senare en romansvit om barnens vilkor i deras gemensamma barndoms stad. Den får väl motsvara Kerstin Ekmans svit Kvinnorna och staden. Och så är det förstås medlemskapet i Svenska Akademin.
   Ibland anar man att det rör sig om två sidor av en och samma person snarare än om två olika individer. Till exempel står Babba Lillemor mycket närmare än någon av hennes äkta män gör, trots att Lillemor och Babba aldrig har blivit riktiga vänner. Babba är ständigt närvarande men männen känns över huvud taget väldigt frånvarande. När Lillemor gör sitt inträde i akademin till exempel, sitter modern, en gammal faster och Babba naturligtvis på anhörigbänken. Mannen nämns aldrig.

Grand final i skojarbranschen är en välskriven (naturligtvis) och syrlig skildring av bokbranschen, skojarbranschen. Den tål att läsa flera gånger för den har så många bottnar och många trådar man kan nysta i att det egentligen är för lite med en gång. Dessutom är det en mycket rolig bok.
Och hur går det då? Vad gör Lillemor Troj med Babba Andersson och hennes manuskript? Ja, det finns väl bara en sak att göra egentligen...