Tillsammans är man mindre ensam

Ok, det känns som att fuska, visst gör det det.
Har köpt den svenska övesättningen av Ensemble c'est tout. Så nu har jag tre tegelstenar i sängen. Men fusk är det. Som att sitta med facit på provräkningen.
Att läsa boken på originalspråk är ju som att försöka knäcka en hemlig kod, en sådan där som man höll på med när man var liten.
Den svenska boken är bara i yttersta, yttersta nödfall. Yttersta.

Påsklovsläsning

Tar lite påsklov från Ensemble... Åker bort över påsk och packar med mig två Maria Lang-deckare. Mysdeckare. Ett märkligt uttryck kanske. Och det tål väl att tänka på varför man kan tycka att böcker om ond, ibland bråd, död är mysiga. Men så är det. Och det är de deckarna jag gillar. Inte de här om östeuropeiska maffia och agenter. De gör mig bara trött.

I ryggsäcken har jag också packat ned mysböckernas mysbok: Ridsommar på Västanås. Ja, ni får tycka vad ni vill men med är den, och mysig.

Så har jag med mig en diktbok av Ko Un också. Såg honom på Babel förra veckan, där han satt bland alla sina böcker i sitt arbetsrum med tre olika skrivbord. Blev så fascinerad av personen att jag bara var tvungen att läsa något som han skrivit också.

Hur mycket det nu kommer att bli läst. Vi ska bara vara borta i tre dagar.

Glad Påsk!

Ensemble, c'est tout av Anna Gavalda

Bourgogne-resan börjar närma sig och det är dags att börja restaurera mina franskakunskaper. Har för detta ändåmål lånat Ensamble, c'est tout av Anna Gavalda. På svenska heter den Tillsammans är man mindre ensam och filmen gick på bio för något år sedan:



med den hejdlöst söta Audrey Tatou som Camille. Jag önskar att jag var lika söt som hon, lika petite och pratade franska lika fort som hon. Men det här var ju inte en filmblogg...

Jag har inte läst något av Anna Gavalda tidigare så det ska bli spännande. I den mån jag begriper något. Det går långsamt framåt, men framåt. Problemet är att det blir lite trångt i sängen (där jag ligger och läser) med två tegelstenar: själva boken som är över 600 sidor och så mitt tjocka franska lexikon.

Boktjuven av Markus Zusak

Markus Zusaks Boktjuven är tydligen en ungdomsbok enligt diverse för- och eftersättsblad, men jag vet inte jag. Men det kanske inte är så konstigt att jag inte kan skilja på böcker för vuxna och böcker för ungdomar eftersom jag ofta går i barndom när det gäller mitt läsande och frossar i Ridsommar på Västanås och Ture Sventon. Kompositionen är intressant i en bok, med det menar jag i vilken ordning man berättar en historia, när man avslöjar vad, vem eller vilka som berättar den, vilket förhållande den som berättar har till det den berättar osv. Jag tycker nästan det är viktigare än själva språket. God komposition kan göra mig hög. Ofta tänker jag att författaren inte ska vara synlig i berättelsen. Det bryter fiktionen och fjärmar läsaren från berättelsen genom att hela tiden påpeka att den är en berättelse. Men om sanningen ska fram är jag oerhört förtjust i sådan böcker där författaren resonerar kring sitt komponerande. Det visar att han inser hur viktigt det är. Och eftersom jag är så intresserad av komposition tycker jag att det är intressant att höra hur författaren resonerar. Författaren i Boktjuven demonstrerar tydligt sin komposition, men så är det ju Döden som är författaren också... Det här att det är Döden som berättar tycker jag var lite larvigt först. Möjligen är det det här som gör att boken är en ungdomsbok? Men jag tycker att han klarar det ganska bra Zusak, det ger en ödesmättad stämning om än en naivt ödesmättad stämning. Om jag skulle ha ett poängsystem för varje bok som nämnts på den här bloggen skulle Boktjuven få fyra solar av fem (poängsystemet är alltså ett solsystem). Men jag tycker att det känns lite naivt med poängsystem också så jag vet inte om vi ska ha ett sådant.