Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafòn

Man njuter av att bara titta på själva boken. Det sepiafärgade fotot från femtiotalets Barcelona, kartan i brunt och vitt på insidan av pärmarna och de svartvita fotografierna som inleder varje del. Allt detta bidrar till att förstärka mystiken kring Barcelona, denna stad där Ruiz Zafóns berättelser utspelar sig. Väderhänvisningarna som visserligen inte är särskilt många, är stadens känsloyttringar och reaktioner på det som sker med dess invånare.

   Jag förstår att det finns turister som åker hit bara för att vandra i samma gränder som Ruiz Zafòns karktärer. Själv vill jag besöka baren Els quatre gats inte för att fantisera om vid vilket bord Picasso, som verkligen satt här, brukade sitta,  utan för att se var don Gustavo Barcelò , som över huvud taget aldrig existerat,  satt när han synade Daniels exemplar av Vindens skugga i romanen med samma namn.

I Himlens fånge återser vi De fördömda böckernas gravkammare som vi besökte i de två tidigare böckerna av Zafòn: Vindens skugga och Ängelns lek. Vi rör oss på Ramblas och i Ravals gränder, på Placa Real och i vi finner oss fängslade i borgen på Montjuic. Vi återser Daniel och Bea, Fermin och Daniels far herr Sempere i deras antikvariat Sempere och söner, där vi träffade dem i Vindens skugga och där herr Sempere skymtade förbi som yngling i Ängelns lek.  Nu binds händelser och personer från de båda tidigare böckerna samman i en ny historia där vi får veta hur Daniel och Fermins öden bands samman långt innan Daniel visste något om detta och innan han själv ens var född.

I Himlens fånge står Fermin i begrepp att gifta sig med sin älskade Bernarda men verkar allt annat än lycklig och till slut berättar han för Daniel hur hans mörka förflutna hotar att komma i fatt honom och hur detta mörka förflutna också hänger samman med de mörka skuggorna i Daniels bakgrund.

I de två tidigare böckerna, som jag hela tiden envisas med att jämföra  med, har skeendena och de parallella berättelserna liksom tvinnat sig runt och in i varandra. Vindens skugga är en typisk ”en ask i en ask”-roman. I Himlens fånge tvinnar sig berättelsen snarare runt de tidigare två och trasslar ihop sig till en hård knut. Första sidan är ett citat ur romanen Himlens fånge (!) skriven av Julián Carax en av de mystiska huvudfigurerna i Vindens skugga tillika författare till romanen Vindens skugga som figurerar i Vindens skugga. Ni förstår vad jag menar med att det tvinnar sig runt varandra? Det är detta som gör att jag gillar Zafòn så oerhört mycket. Det blir så snyggt detta tvinnande. Jag fullkomligt älskar hans kompositioner, för att inte tala om hans karaktärer.

I slutet av Vindens skugga försvinner Carax och i Himlens fånge är han fortfarande försvunnen, men i det inledande citatet, vars innebörd blir tydligare sedan man har läst boken, skriver han:  ”Jag har alltid vetat att jag en dag skulle komma tillbaka hit, till de här gatorna…” vilket går att tolka som en antydan till att vi ännu inte sett det sista av Carax i Zafòns kommande produktion. Något som också satt myror i huvudet på mig är att Himlens fånge, den roman som Carax har skrivit har getts ut i Paris 1992. Vad betyder detta årtal? Handlingen i Himlens fånge, den roman som Zafòn har skrivit utspelar sig i slutet av 1950-talet.

Himlens fånge känns som något av en mellanbok.  Medan de båda tidigare böckerna har fungerat som avslutade berättelser pekar denna framåt mot en fortsättning dels i och med Carax-citatet , dels med hjälp av flera oavslutade trådar i handlingen och med introduktionen av karaktärer vars närvaro borde ha mer att erbjuda än vad som hittills har gjorts gällande. Slutet lämnar oss också i någonting oavslutat, en känsla av oro och av att någonting ödesdigert tagit sin början.