På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

Swanns värld

I denna den första delen i På spaning efter den tid som flytt, som jag än så länge bara läst en tredje del av, spanar berättaren efter sin barndoms somrar i den lilla byn Combray.

"Allting finns alltid" är inte ett citat ur Swanns värld  utan ur Slumpvandring av Majgull Axelsson, men det är just det som Proust skriver om. Hur man av en slump kan vakna liggande i en ställning som påminner om en ställning man alltid vaknade upp i på sommarmorgnarna i Combray när man var barn, och vips är man tillbaka i sitt rum hos tante Léonie där man bodde då. Hur man kan resa genom tiden med hjälp av smaken av en bit madeleinekaka doppad i örtte, eller formen på ett torn som påminner om kyrktornet i Combray eller ett ljus som faller på ett bekant sätt genom fönstret. Eller andra "flyttnycklar" som det kallas i Harry Potter. Ett praktiskt ord i sammanhanget, tycker jag. Och hur dessa flyttnycklar kan smyga sig på i tillvaron utan ordning eller förvarning.

Det är med dessa flyttnycklar vi förs framåt, eller hit och dit,  i Proust associativt komponerade berättelse. Högt blandas med lågt, som funderingar kring hur bilden av någons personlighet byggs upp och det faktum att middagen avåts en timme tidigare om lördagarna i tante Léonies hus. Gemensamt är att båda ämnena avhandlas noggrant, detaljerat och en smula omständligt. Det associativa tränger sig in i själva språket, i Prousts berömda meningsbyggnad med bisatser och parenteser som gör att jag har svårt att minnas vad meningen handlade om från början när jag väl kommer fram till punkten. Men jag tycker om det, det är ett tecken på att författaren rycks med av det han har att säga och av glädjen i att säga det.
Jag tvingar mig själv att slå av på takten när jag läser, inte för att jag läser särskilt fort från början men ögonen har ju ändå en tendens att rinna över sidorna onödigt hastigt. Det här är en bok som ska läsas lugnt och långsamt och avnjutas ord för ord. Och det är ju inte bråttom.

Även om det är bilder, smaker och ljus som oftast väcker berättarens associationer är det ändå dofterna jag känner starkast. Jag vet inte riktigt vad det kommer sig, för det talas inte så ofta om dofter men grönskan i tante Léonies trädgård, matoset i Francoise kök och dammet från Paris gator slår emot mig som om själva boken luktade av dem, men när jag stoppar näsan bland bladen är det ändå bara papper jag känner.

... och lyssnar på diverse ljudböcker

... och är lite grinig.

 Den första ljudboken är en sådan där som det går tretton på dussinet. En sådan där deckare ni vet som handlar om avancerad pedofili, servievåldtäkter eller invecklade kulturkrocksmord. En sådan där som får mig att tänka att varför en till.
Sen är det där med medelålders mäns persontekning av medelålders män som ska vara hjälten och huvudpersonen; snobbig klädstil, röker och dricker dyrt, lyssnar på jazz och ibland när det ringer på mobilen så är det "en av hans kvinnor" som ringer, som gör mig...mycket trött.

Den andra läste jag i pappersform vid poolen på Rhodos förra sommaren och kände mig då lite kluven. Någonstans mitt i boken drog författaren liksom ur proppen ur berättelsen. På första sidan, i det första kompendiet på A-kursen i litteraturvetenskap stod det att en författare absolut inte får bryta den fiktiva trovärdigheten, att det finns vissa koder som gör att en fiktiv berättelse känns trovärdig, även om det är en scifi-berättelse med rymdskepp i bananform. En författare bör hålla sig inom den fiktiva världens trovärdighetssvär och inte bryta sönder den.
   Men den här författaren gör just det, och plötsligt, mitt i, finns inte den där världen som man byggt upp en relation till och då går luften liksom ur mig som läsare. Men den här gången, när jag var beredd på vad som skulle hända tyckte jag mest att det var ett ganska intressant litterärt experiment om litteratur. Här är jag inte lika grinig, med andra ord, men det gick fort över.

Den tredje är den andra delen i en serie om 1900-talets historia.. Den första delen inleddes med ett pompöst förord av författaren som fick mig att gå i baklås direkt. Det där förordet hittar jag inte i pappersversionen av boken, åtminstone inte i den som jag har bläddrat i.
Men med eller utan förord så är den här, den andra i serien, inte en särskilt bra bok. Det är ju ett intressant projekt men jag tycker att det finns en del övrig att önska när det gäller gestaltningen,  författaren är allt för föreläsande i tonen och karaktärerna är väl stereotypiserade. Det bästa med den här boken är Tomas Bolmes röst.

Det var ord och inga visor det men det finns ju andra böcker ett lyssna på istället.

...Lotta-böckerna.

 Jag samlar på böcker. Inte urskiljningslös och inte några förstaupplagor och sådant där tjafs. De böcker jag samlar på hör alla hemma i mysläsningsgenren. Sådana böcker återfinns oftast på antikvariat eftersom de inte längre förs i den ordinarie handeln och det är trevligt att gå mellan dammiga bokhyllor och leta fynd. Dåliga deckare var liksom bättre förr.
Bo Baldesson-samlingen är för övrigt komplett men det saknas två böcker i Maria Lang-samlingen.

Under årets bokrea kunde  jag lägga ytterligare tre volymer till samlingen av Merri Viks Lotta-böcker. Men där saknas det 26 stycken innan jag är uppe i det fulltaliga antalet 47. Det var antikvariatet Lexica i Örebro som hade rea.

Jag älskar Lotta-böckerna och det verkar inte som om jag är ensam. Det finns till exempel ett Ester Ringnér-Lundgren sällskap (Ester Ringnér-Lundgren är kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik) för veritabla Lotta-nördar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad det är. Det händer ju inte särskilt mycket i böckerna, samtidigt som det händer hur mycket som helst. I Rena karusellen, Lotta! hinner Lotta till exempel att krossa åtminstone tre keramikkrus, ramla ned i en kolkällare, slå ned en rånare som sedan visar sig inte vara någon rånare, få en filmroll, bli inlåst på ett museum, åka åt fel håll med tåget, vara kafébiträde, gå på femtioårskalas samt överfalla en inbrottstjuv som visar sig inte vara någon inbrottstjuv. Och allt detta på bara ett par dagar.


En Lotta-bok är inte uppbyggd på det klassiska sättet med början, mitt och slut. Här följer ett antal episoder på rad som i Rena karusellen, Lotta! här ovan, och  plötsligt är boken slut. Så gott som alltid lämnar vi emellertid Lotta i en positiv stämning, grälar hon med Paul i början av boken så vet man att de kommer att vara sams igen senast på den sista sidan. Som i Vilken tur, Lotta! till exempel, där Lottas hjärta är krossat i början av boken eftersom pojkvännen Paul sagt att hon ser ut som en påskkyckling i sin gula blus och gröna kjol.
   En bok utspelar sig inte över något större tidsspann. Ett sommarlov kan sträcka sig över fyra-fem böcker, så där evighets långt som det kunde vara på den tiden jag själv hade sommarlov och låg på en filt under trädet med de rosa blommorna och läste Lotta-böcker.

På 80-talet när jag gick i låg- och mellanstadiet pågick en diskussion i Hem & skola föreningen om det skadliga med Wahlströms-böckerna, samtliga Wahströms-böcker. Jag vet inte exakt vad som var så farligt med böckerna från just detta förlag. Kanske hade det att göra med de stereotypiserande könsrollerna och att förlaget så tydligt gjorde skillnad på flickböcker och pojkböcker.
    Men jag kan inte tycka att Lotta är en allt för dålig förebild för unga flickor. Hon är ju inget mesigt mähä utan en handlingskraftig flicka som inte drar sig för att hugga i eller är rädd för att bli smutsig under naglarna. Hon intresserar sig inte överdrivet mycket för sitt utseende, äter choklad och kakor utan att över huvud taget reflektera över vikten. Visserligen är hon medveten om att den gula blusen och den gröna kjolen inte passade så bra ihop men hon hade inget annat rent och hon ansåg att det var viktigare att gå ut på promenad med Paul än att ställa sig och tvätta. Hon tycker ilsket att han också borde tycka att det var viktigare att umgås med hennes person än att var klädd som en modemanekäng. Visst drömmer hon om att gifta sig med Paul men hon planerar inte att bli någon uppassande hemmafru. Både hon och väninnan Giggi har planer på att göra karriärer som journalist respektive läkare.

Kanske var det något annat som var skadligt. Böckerna är ju för glada och trevliga för att räknas som riktigt god litteratur. Kanske var det detta att de ändå är så beroendeframkallande som var farligt.
Det är behagligt, kanske rent av hälsosamt att regrediera några år och göra små besök i Lottas trygga, ombonade värld med lagom intriger och olyckor. De är en positiv injektion, helt enkelt.
Men det gäller att hejda sig. Det är så lätt att vilja sträckläsa samtliga i samlingen befintliga 21 volymer och att fastna i regressionens förlovade land är inte nyttigt. Vila och hämta kraft och sedan snabbt  tillbaka igen. Så nu tar vi en madeleinekaka och ger oss på Proust-projektet istället, tror jag.
Men en del andra sidoprojekt kommer det nog att bli. Jag är inte en monogam läsare. På gott och ont.